i helgen som var kom det där på tal igen. det där som jag så ogärna vill tala om. trots att det var så fruktansvärt länge sedan, snart 11 år sedan. men det ligger fortfarande och skaver. jag försöker att förtränga det. men nu och då kommer någon på det och då villl jag bara försvinna, bara gömma mig. jag har skrattats ut för det där, av hela min familj, och när de man känner för mest skrattar åt en så tar det alltid lite extra hårt, antar jag. jag förmodar väl även att bästa sättet att inte ha en sådan dålig relation till det hela är att bara berätta, säga som det är och erfara att det kanske inte är så farligt som jag fått det att framstå.

så, det som jag sprungit ifrån, den skam jag haft sedan 9 års ålder, är: hör och häpna, att när jag var 9 år gammal, så låg jag i badkaret hemma och tänkte att jag skulle exprimentera lite granna, med mitt utseende, och det beslut jag tog då, ångrar jag bittert allt sedan jag satte rakhyveln mot min arm... nä, så var det inte. jag tyckte bara att jag skulle fixa mina ögonbryn lite, med pappas rakhyvel, 9 år gammal, och ja, 5 minuter senare var det bara 2 st 0,5 cm tuffsar hår kvar av mina ögonbryn, "oj, jag tar lite till då". inte en bra effekt. jag såg ju att det inte riktigt blev som jag tänkt mig och i skam smög jag in i mitt rum och la mig, i hopp om att det skulle försvinna under natten. men redan morgonen där efter såg elin vad jag hade gjort, med ett flin på läpparna försökte hon fixa till det hela med maskara. oh,boy, vilka blickar jag fick i klassrummet samma dag. det kanske inte låter så alarmerande, men det har satt många djupa sår i mig, och så jag har förnekat det. men nu är det sagt, och nu vet alla som läser det här om det.

pust.

just nu velar jag mellan att trycka på "spara & publicera" eller ctrl+A+Delete. men, ärligt talat är jag trött på att springa från det där. så, here we go.

om drygt en månad kommer jag inte ha en häst, jag kommer ha två. Bella har burit vår lilla dyrgrip i snart 10 månader. 1 månad kvar bara. undrar hur den kommer se ut, hur den kommer vara.
Det är spännande. för snart 10 månader sedan inseminerade vi dig. då var du bara en liten flicka. lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

du är verkligen världens finaste

ps. jag är väl en hästtjej då, om det låter bättre.

---

idag är det torsdag, men inte vilken torsdag som helst, det är nämligen denna torsdag som jag och lite övrigt berga pack ska dra iväg på kryssning, vart? ingen aning, men för mig är det inte destinationen som är det väsentliga. (man kan ju undra för hur många det egentligen är det?)

mamma lät  väl inte allt för överväldigad när hon fick höra vilka som skulle med, "alldeles för mycket supa och alldeles för lite sova", vad tror hon om mig i egentligen? jag är en oskuldsfull liten flicka och, skulle väl aldrig?

jag satt uppe till klockan 3 i natt. förberedande, kallar jag det. måste knuffa lite på dygnsrytmen, annars somnar jag ju efter bolibompa, som jag brukar. men jag känner att jag nog måste ta min lilla "pensionärsnap" snart, för mina ögonlock känns tjocka och tvärtrötta.

jag har hamnat i puberteten, finnar och hormosvägningar, jag bara lääängtar till jag kan börja dricka kaffe och käka mörk choklad, det hör tydligen puberteten till, har jag hört.

min lillebror är en ganska lustig figur, faller lätt för grupptrycket och snackar gladeligen skit om folk. man kan inte låta bli att bli lite förskräckt. så som han pratar. nu tänker jag inte ta upp något specifikt, jag vill inte att ni börjar föreställa er något och dra förhastade slutsatser, utan om ni utav någon anledning skulle träffa denna hormonstinna, sexuellt frustrerade dataspelsknarkande grabb, får ni göra er en egen uppfattning.
något som dock gör mig orolig är att han försöker odla fram något slags skägg, 16 år gammal, otroligt stolt, inte mig emot, MEN, han vill ha ett sådant skägg som dvärgen här nere på en av mina bilder. jag säger då det, dagens ungdomar.

JAG och min separationsångest MÅSTE gå i terapi. det här är inte hållbart längre. jag är lite ur funktion skulle man kunna säga. symtom? separationsångest! åtgärd? snaran i källaren?!
nej vet ni vad... inga förhastade slutsatser här inte. jag vet inte om det är alla hormoner i min kropp som spelar mig ett spratt eller vad det är. man jag är på gränsen till bristningsgränsen (var enda gång) när det är dags att säga hej då. snacka om överdrivet. visst att man kan bli lite nere för att man ska säga hej då, men när tårarna börjar rinna, liksom livet ur mig så fort det är dags att säga hej då, trots att det bara är typ 2 dagar tills man ska ses närsta gång, har det gått lite väl långt. tycker ni inte det? 

men gillar man någon, ofattbart mycket, antar jag att det bara blir så. goes with the flow.  

torsdag, oj, oj, oj, kryssning. behöver jag egentligen, EGENTLIGEN säga något mer? tror knappast det. jag får helt enkelt dra en resumé så där i efterhand i stället. ingen idé att spekulera i vad som skulle kunna hända. MEN, jag vill poängtera, att sätter någon kåt, fullgubbe så mycket som en hand på mig så ska han få med jürgen att göra...! jürgen och jag är bra vänner han och jag, jag känner honom, MYCKET trevliga människor. sa jag att jag kände mina föräldrar? MYCKET trevliga människor.  

lite för mycket blöt gröt i min skalle.

OJ! höll nästan på att glömma. och det är svårt att hålla tårarna tillbaka, jag känner hur mungiporna, de läckande mungiporna liksom spänns åt och inte vill gör någon hellre än att brista ut i asflabb. john, vilken kille, staffans TONÅRSPOLARE, vilken kille! länge sedan jag skrattade så ÅT en människa. så kul. han ville verkligen inte dricka mjölken, för att det kom DIREKT, från de där, DOM DÄR UTE. när vi väl tvingat i honom ett glas beskrev han det som att man liksom kände att det smakade halm, eller hö, eller "va fan de nu fick", att det liksom gurglats runt i magen. haha. stackars människor nu för tiden som inte har den blekaste aning om vart maten egentligen kommer ifrån. han tyckte det var konstigt att staffan inte hade något, naturligt, och vanligt mjölkpaket i sin kyl. folket är kul.