Will it ever end? Det ändlösa snöandet alltså? Jag kan knappt minnas sist det var så här mycket vinter i Sverige. Med så här mycket snö. Och det gör nästan lite ont när man tänker på att till helgen ska allt ha smält bort. Jag var tvungen att dokumentera. Snön. Innan den sprungit bort. Man vet ju som sagt aldrig när den kan tänkas att komma tillbaka.
Jag gillar karga vargavintrar. När man får klä på sig massa med mysiga kläder och kanske mysa framför en brasa i öppna spisen. Jag gillar dem, men inte mellantinget. Slaskvinterna utan snö. Då kan jag mycket hellre ha sommar.

Vi har eldat i den öppna spisen här på övervåningen två kvällar i rad, och för en gångs skull är det faktiskt riktigt behagligt att vara här uppe i vårt hus. Annars brukar det vara lite; "Hej och välkommen till Ryssland", över det hela, två grader varmt och frost på golvet. Ibland, vissa dagar, har det till och med varit varmare ute än inne, och det är inte ett sådant bra betyg, inte under vilnterhalvåret.

Men, som min gamle vän RIGOR MORTIS, brukar säga, man ska inte vara kräsen. Man skall vara tacksam och glad.
Och visst är jag, för idag var bussarna här ute på landet inställda. Snölov kallas det tydligen i USA, jag kallar det en god ursäkt att inte behöva åka till skolan, fast idag hade jag nästan behövt åka till skolan eftersom jag inte är Albert Einstein dirket. Jag har lite för mycket av min sociala kapracitet kvar, och det är ett beskymmer när man ska försöka vara duktig i fysik. VART ÄR MIN ASPERGER?!
Nej, en annan får nöja sig med manodeprisivitet och tourettes. Tack för den genbanken.

Nåväl.
Snö var det. Och snö ska ni få.
Var så goda.

DU GÖR MIG SÅ JÄVLA ARG DIN OTREVLIGA JÄVLA SURFITTA!
GÅ OCH DRA NÅGOT GAMMALT ÖVER DIG.

Idag visas resultatet av provet jag skrev för en vecka sedan. Jag tippar på ett VG. Och det är inte fy skam det.
Förövrigt är det snö ute. Det är mysigt som stryk. Inte för att stryk är så himla mysigt, vilket jag faktiskt menade på att snön var, men i alla fall. Men är det snö, så är det halt, och det erfarade Bella igår när vi var ute och körde.
Hon gled ner för en backe, med vagn efter.
Men det är tur att min stackars häst är så jävla snäll. Jag fick henne att gå genom ett shrubbery, med vagnen efter, och klättra upp för en backe med 80 graders lutning, med vagnen efter. 
Hon var nog mest glad över att inte halka och slå ihjäl sig. Min dräktiga femåring. 

Njut i snön nu alla, så länge de varar. Jag ska göra det.
Men jag ska också cykla till bussen. Trevligt. 
Tack för igår Nanna, trots att vi inte flådde några rävar.  

Hur vet man att man är i sina sinnes fulla bruk? Att det du tänker och vill är det du faktiskt vill. Vad jag vill just nu kan jag inte förklara. Det är bara något som styr mig.
Men jag fösöker att inte låta någon veta, för skulle någon fråga, så vet jag inte vad jag skulle svara.
Eller, hur jag skulle förklara.
Jag försöker förklara det för mig själv med usla förklaringar, som jag vet inte håller. Man kan göra sig så förbannat sjuk, bara man intalar sig det, så det känns inte som en rimlig förklaring.

Men sen, hur skulle jag klara det? Jag behöver växa upp, men är det bara så man växer upp?

De senaste veckorna har jag inte kunnat tänka på något annat. Så fort det blir tyst, så fort jag bara sätter mig, så är det där. 

Allt tar sin tid, jag antar att det är så det ligger till. Det får ta sin tid.

It's a little bit funny, this feeling inside.
Jag har drömt återkommande drömmar. Drömmar som påminner om varandra, med samma budskap och som alla försöker säga mig någonting. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dessa. Det är som att vakna med ångest varenda morgon. Jag skakar bort dem så gott jag kan.  Försöker tänka på något annat, men det är som att allt påminner mig. Påminner mig om det jag inte vill minnas. Är det inte jag själv som springer in i det så är det någon som slänger det i mitt ansikte. Här har du. Och jag blir bara förvirrad och jävligt ledsen. Lämna mig ifred. Jag trivs som det är just nu.

Utmärkt. Tack. Tack för att du frågade.