Will it ever end? Det ändlösa snöandet alltså? Jag kan knappt minnas sist det var så här mycket vinter i Sverige. Med så här mycket snö. Och det gör nästan lite ont när man tänker på att till helgen ska allt ha smält bort. Jag var tvungen att dokumentera. Snön. Innan den sprungit bort. Man vet ju som sagt aldrig när den kan tänkas att komma tillbaka.
Jag gillar karga vargavintrar. När man får klä på sig massa med mysiga kläder och kanske mysa framför en brasa i öppna spisen. Jag gillar dem, men inte mellantinget. Slaskvinterna utan snö. Då kan jag mycket hellre ha sommar.

Vi har eldat i den öppna spisen här på övervåningen två kvällar i rad, och för en gångs skull är det faktiskt riktigt behagligt att vara här uppe i vårt hus. Annars brukar det vara lite; "Hej och välkommen till Ryssland", över det hela, två grader varmt och frost på golvet. Ibland, vissa dagar, har det till och med varit varmare ute än inne, och det är inte ett sådant bra betyg, inte under vilnterhalvåret.

Men, som min gamle vän RIGOR MORTIS, brukar säga, man ska inte vara kräsen. Man skall vara tacksam och glad.
Och visst är jag, för idag var bussarna här ute på landet inställda. Snölov kallas det tydligen i USA, jag kallar det en god ursäkt att inte behöva åka till skolan, fast idag hade jag nästan behövt åka till skolan eftersom jag inte är Albert Einstein dirket. Jag har lite för mycket av min sociala kapracitet kvar, och det är ett beskymmer när man ska försöka vara duktig i fysik. VART ÄR MIN ASPERGER?!
Nej, en annan får nöja sig med manodeprisivitet och tourettes. Tack för den genbanken.

Nåväl.
Snö var det. Och snö ska ni få.
Var så goda.