Det verkar ha vänt. Han verkar bli bättre. Faktiskt. Och för varje framsteg han gör, för varje tecken på ett förbättrat allmäntillstånd så känns de sömnlösa nätterna lite lättare att genomlida.
I natt behövde jag i alla fall inte vänta på att han ätit klart för han har lärt sig att lägga sig ner nu, utan att halvt slå ihjäl sig. Så jag skuffade bara upp honom och sedan kunde jag återgå till min halmiga säng och mitt insomnia liknande tillstånd.
Jag hade visst skrivit olika kryptiska "kom ihåg meddelanden" på min mobil, till mig själv i natt, men jag har ingen aning om vad de betyder, eller att jag för den delen ens skrev dem.

Nu har han fått en ny kateter, penicillin, och ligger ute och snusar ute i den nyuppfluffade halmen. Gulle.
Det känns hoppfullare nu, det känns som att det har vänt, men det är långt ifrån stabilt. Han måste fortfarande ha hjälp upp, även om han hjälper till duktigt nu.

Jag ska vila lite nu, blunda lite, vila ögonen.
Jag skulle kunna slockna nu, och aldrig mer vakna. Törnrosa liksom.
Det hade väl varit om Staffan köss mig.

Stackars han då. Staffan alltså, för vilket labilt jävla monster jag är just nu.
Får inte jag min skönhetssömn blir jag ingen skön figur.
Trött, grinig, och lätt till tårar (fast jag är väl så mest hela tiden iof). Men jag försöker hålla mig på plats.
Igår var jag övertrötta barnet Hanna, som till och mer längtade till att få lägga mig i den där tämligen osköna sängen som jag har släpat ut i stallet.

Så, vi fortsätter att hålla tummarna.
Snart ska jag ut och se till att han får mat igen, och sen ska han få lite dropp och smärtlindrande.
 
Hare gött.

Är jag arg?
Är jag ledsen?
Jag är uppgiven. För det känns så förbaskat onödigt. Det känns som att jag just nu, i ord, inte kan uttrycka det jag känner.
Hur kommer det sig att det åt ditt håll kan vara så att jag inte bryr mig, att jag är totalt oarbetsvillig och hystierisk, medan jag i mina ögon bryr mig alldeles för mycket om den häst som inte ens är min.
Det var inte jag som tog upp henne från småland, det var inte jag betäckte henne, och vänta, det är inte ens min häst?
Ändå sitter jag här och har dåligt samvete för att fölstackaren håller på att dö.
För det känns som att det är mitt fel ifall det händer.
Det är ju tydligen mitt ansvar, eftersom jag har häst.
OCH SÅ ÄR DET BARA.
Tack så jävla mycket att du berättar för oss hur precis ALLT är, men du kan inte ens BE MIG SE TILL DIN JÄVLA HÄST, VARS FÖL JUST NU LIGGER OCH KÄMPAR FÖR SITT LIV.
Vafan, dra din jävla tumme ur arslet och sluta vara den ingrodda jävla surgubbe som du är, sluta vara precis som din far var, för det gör mer illa än det ger råd.

Jag blir så upprörd.
Jag måste ta en paus.