Guldko.
Jag ska nu berätta en liten historia om den 24 april 2008.
Allt började med att jag for iväg till tuppsala för att lämna in någon som skulle kunna liknas vid ett cv för eventuellt kunna få ett jobb.
Det var det första cv jag någonsin skulle lämna, personligen till någon, och jag måste säga att jag hade ganska höga förväntningar på det hela.
Han hade ju dagen innan sagt att det var bra om jag kom in så att vi skulle hinna att sätta oss ner och prata lite.
Jo, man tackar.
Jag hittar stället, efter lite om och men, och får först vänta på att killen (som jag tror) jag ska lämna cv't till ska snacka klart i yuppienallen.
Det tog ju sin tid, och när han väl babblat klart om hur otroligt bra han var så kunde jag göra mitt move.
Jag hann knappt säga hej innan han frågade om jag jobbat som servitris förut, vilket jag ju var tvungen att säga nej till. Han frågade yttligare en gång om jag var säker på om jag inte jobbat som servitris.
Nej nej, jag hade aldrig jobbat som det tidigare.
Därefter frågade han om han kunde få mitt cv, så skulle han titta på det senare, med alla de andra som han redan fått in.
Faaast, i själva verket tänkte han: "Okej, men då kan jag ta ditt cv, så kan jag torka mig med det i röven sen när jag ska gå och skita, för jag har slut på toapapper."
Jaha, suckade jag och fick reda på att han kaaanske, skulle ringa sen, så kaaanske, man kunde få provjobba.
Om man gav honom en avsugning, på eget initiativ.
Jag gick där ifrån, skrattades inombords, för det hela hade liksom känts så patetiskt.
Jag hastade sedan ut till Lovön där jag skulle möta upp med min syster, bli iklädd lite snyggare kläder för att sedan åka tunnelbanan in till stan.
Närmare bestämt GRÂND HOTEL.
Klänningen det först var tänkt att jag skulle ha avslog jag ganska snabbt själv eftersom 1. Mina tuttar för för stora och 2. Mina axlar för breda.
Så istället blev det den figursydda kjolen för 700 kr på halva priset.
En J-LO röv senare och en svart ganska söt överdel på det så satt vi på tunnelbanan och pratade om saker jag inte längre minns.
Vi blev lite sena, men som ordspråket : "Fint folk kommer alltid sent" brukar säga.
Det tog inte lång tid förrän de första människorna hade kommenterat min "KO" och började gasta om att det var tvunget att ta kort på den sen och placera bilden i medlemstidningen.
Efter att Elin hostat igenom en repetition så satt vi snart på "verandan" och åt Wallenbergare med människor jag inte kände.
Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula missplacerad.
Där satt jag, arbetslös, en smula värdelös och det enda folk visste mig som var att jag var; Arla-Elins syster.
Vid 14.00 började kalaset: "Guldkon".
Det skulle föreläsas och det skulle delas ut 5 stycken gyllene kor till företag som gjort ett bra arbete gällande mat och miljö.
En av föreläsningarna var riktigt intressant OCH rolig.
Det är inte ofta en föreläsning fyller båda de kraven.
Jag kan inte riktigt säga vad mannen talade om, för han talade väldigt fort och väldigt livligt om allt mellan himmel och reklam, men han gav mig något att tänka på, och det var egentligen det enda han ville.
Utdelningen vad som utdelningar brukar vara, tråkig.
Några grät, några såg trötta ut, några skrattade och jag gäspade.
Hela temat på "tillställningen" var ekologi, som ligger heeelt rätt i tiden.
Så småningom, efter att jag inte längre kunde hålla räkningen på hur många som antingen filmat, fotograferat eller för den delen bara kommenterat min ko så var det dags för den omtalade middagen i spegelsalen.
Jag och Elin hade inte blivit placerade vid samma bord,
Jag satt så långt bort från allt som man bara kunde komma, med människor (läs tanter och gubbar) jag inte kände.
Mitt emot mig satt en man, som först bara stirrade.
Och vid min sida satt en kvinna, som dirket skakade hand och frågade; vart jag jobbade någonstans?
"ingenstans", sa jag, "jag är Elins syster".
Det kändes lite dumt sådär direkt efteråt, och det tyckte väl hon också, för efter det vände hon sig åt andra hållet och pratade typ inte mer med mig den kvällen.
På menyn stog det att det serverades fina saker, vilket i kort skulle kunna beskrivas; Jag förstod inte vad det stog, för det var sååå fint.
Maten var ljuvlig.
Eller, ska jag vara ärlig, så förstog jag inte riktigt vad det var jag åt, eller vad det för den delen smakade.
Men jag antar att det är så det ska vara när man äter fin mat som någon annan betalat för.
Men gott var det.
Jag måste ju också berätta om damen som satt snett framför mig, som första delen av middagen jämrade sig över att de ställt bröden på fel sida om deras tallrikar på den raden som hon satt, vilket resulterade i att hon var tvungen att flytta på alla.
Jag fnissade bara lite.
senare jämrade hon sig över att det inte gick att få tag på några kålrötter när man behövde det och om man mot all förmodan skulle finna en så var det i själva verket någonting annat som bara var felmärkt.
Så hade det varit för henne här om veckan och då hade hon varit tvungen att CYKLA enda ner till Solna för att finna det hon skulle ha till fläskläggen. Kan ni förstå?
Middagen erbjöd även underhållning.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den första underhållningen.
Där kom två upppumpade bimbos in (The Divas, eller vad de kallade sig för) och vrålade till gamla karaeokehits.
De flesta satt och kollade åt något annat håll och vred sig av obehag, så även jag.
Efter dem följde lite komik från ingen mindre än Johan Glans.
Jag Skrattade en del. Det var faktiskt ganska kul. Men jag skrattade mer åt damen med kålrotsproblemen eftersom hon grät. Grät av lycka.
Slutligen stormades schenen av 3 unga herrar. EMD.
Idol-Danny, Idol-Erik och Idol-Mattias.
Tanterna blev som smör och smälte bort i Grând Hotals röda stolar.
Kvällen summerat: Helt klart, kalaskul.
Trots mannen som satt framför mig och inte mindes något jag sa.
När gamlingarna fick tillgång till den öppna baren begav sig jag och Elin hemmåt. (Det var nog säkrast så)
Där det hade varit babyboom (hemma alltså) .
Fjällan fick (som jag beställt), en Fjällkofleckvieh kviga.
Och Ett av stona i stallet hade fött ett sockersött fux-sto-föl, som fick mig att tänka tillbaka på när Sessan föddes.
Klockan två var jag hemma. Där satt Staffan och skakade framför google, eftersom han inte kunde gå och lägga sig efter någon kass skräckis.
Det var allt.
Allt började med att jag for iväg till tuppsala för att lämna in någon som skulle kunna liknas vid ett cv för eventuellt kunna få ett jobb.
Det var det första cv jag någonsin skulle lämna, personligen till någon, och jag måste säga att jag hade ganska höga förväntningar på det hela.
Han hade ju dagen innan sagt att det var bra om jag kom in så att vi skulle hinna att sätta oss ner och prata lite.
Jo, man tackar.
Jag hittar stället, efter lite om och men, och får först vänta på att killen (som jag tror) jag ska lämna cv't till ska snacka klart i yuppienallen.
Det tog ju sin tid, och när han väl babblat klart om hur otroligt bra han var så kunde jag göra mitt move.
Jag hann knappt säga hej innan han frågade om jag jobbat som servitris förut, vilket jag ju var tvungen att säga nej till. Han frågade yttligare en gång om jag var säker på om jag inte jobbat som servitris.
Nej nej, jag hade aldrig jobbat som det tidigare.
Därefter frågade han om han kunde få mitt cv, så skulle han titta på det senare, med alla de andra som han redan fått in.
Faaast, i själva verket tänkte han: "Okej, men då kan jag ta ditt cv, så kan jag torka mig med det i röven sen när jag ska gå och skita, för jag har slut på toapapper."
Jaha, suckade jag och fick reda på att han kaaanske, skulle ringa sen, så kaaanske, man kunde få provjobba.
Om man gav honom en avsugning, på eget initiativ.
Jag gick där ifrån, skrattades inombords, för det hela hade liksom känts så patetiskt.
Jag hastade sedan ut till Lovön där jag skulle möta upp med min syster, bli iklädd lite snyggare kläder för att sedan åka tunnelbanan in till stan.
Närmare bestämt GRÂND HOTEL.
Klänningen det först var tänkt att jag skulle ha avslog jag ganska snabbt själv eftersom 1. Mina tuttar för för stora och 2. Mina axlar för breda.
Så istället blev det den figursydda kjolen för 700 kr på halva priset.
En J-LO röv senare och en svart ganska söt överdel på det så satt vi på tunnelbanan och pratade om saker jag inte längre minns.
Vi blev lite sena, men som ordspråket : "Fint folk kommer alltid sent" brukar säga.
Det tog inte lång tid förrän de första människorna hade kommenterat min "KO" och började gasta om att det var tvunget att ta kort på den sen och placera bilden i medlemstidningen.
Efter att Elin hostat igenom en repetition så satt vi snart på "verandan" och åt Wallenbergare med människor jag inte kände.
Jag kunde inte låta bli att känna mig en smula missplacerad.
Där satt jag, arbetslös, en smula värdelös och det enda folk visste mig som var att jag var; Arla-Elins syster.
Vid 14.00 började kalaset: "Guldkon".
Det skulle föreläsas och det skulle delas ut 5 stycken gyllene kor till företag som gjort ett bra arbete gällande mat och miljö.
En av föreläsningarna var riktigt intressant OCH rolig.
Det är inte ofta en föreläsning fyller båda de kraven.
Jag kan inte riktigt säga vad mannen talade om, för han talade väldigt fort och väldigt livligt om allt mellan himmel och reklam, men han gav mig något att tänka på, och det var egentligen det enda han ville.
Utdelningen vad som utdelningar brukar vara, tråkig.
Några grät, några såg trötta ut, några skrattade och jag gäspade.
Hela temat på "tillställningen" var ekologi, som ligger heeelt rätt i tiden.
Så småningom, efter att jag inte längre kunde hålla räkningen på hur många som antingen filmat, fotograferat eller för den delen bara kommenterat min ko så var det dags för den omtalade middagen i spegelsalen.
Jag och Elin hade inte blivit placerade vid samma bord,
Jag satt så långt bort från allt som man bara kunde komma, med människor (läs tanter och gubbar) jag inte kände.
Mitt emot mig satt en man, som först bara stirrade.
Och vid min sida satt en kvinna, som dirket skakade hand och frågade; vart jag jobbade någonstans?
"ingenstans", sa jag, "jag är Elins syster".
Det kändes lite dumt sådär direkt efteråt, och det tyckte väl hon också, för efter det vände hon sig åt andra hållet och pratade typ inte mer med mig den kvällen.
På menyn stog det att det serverades fina saker, vilket i kort skulle kunna beskrivas; Jag förstod inte vad det stog, för det var sååå fint.
Maten var ljuvlig.
Eller, ska jag vara ärlig, så förstog jag inte riktigt vad det var jag åt, eller vad det för den delen smakade.
Men jag antar att det är så det ska vara när man äter fin mat som någon annan betalat för.
Men gott var det.
Jag måste ju också berätta om damen som satt snett framför mig, som första delen av middagen jämrade sig över att de ställt bröden på fel sida om deras tallrikar på den raden som hon satt, vilket resulterade i att hon var tvungen att flytta på alla.
Jag fnissade bara lite.
senare jämrade hon sig över att det inte gick att få tag på några kålrötter när man behövde det och om man mot all förmodan skulle finna en så var det i själva verket någonting annat som bara var felmärkt.
Så hade det varit för henne här om veckan och då hade hon varit tvungen att CYKLA enda ner till Solna för att finna det hon skulle ha till fläskläggen. Kan ni förstå?
Middagen erbjöd även underhållning.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den första underhållningen.
Där kom två upppumpade bimbos in (The Divas, eller vad de kallade sig för) och vrålade till gamla karaeokehits.
De flesta satt och kollade åt något annat håll och vred sig av obehag, så även jag.
Efter dem följde lite komik från ingen mindre än Johan Glans.
Jag Skrattade en del. Det var faktiskt ganska kul. Men jag skrattade mer åt damen med kålrotsproblemen eftersom hon grät. Grät av lycka.
Slutligen stormades schenen av 3 unga herrar. EMD.
Idol-Danny, Idol-Erik och Idol-Mattias.
Tanterna blev som smör och smälte bort i Grând Hotals röda stolar.
Kvällen summerat: Helt klart, kalaskul.
Trots mannen som satt framför mig och inte mindes något jag sa.
När gamlingarna fick tillgång till den öppna baren begav sig jag och Elin hemmåt. (Det var nog säkrast så)
Där det hade varit babyboom (hemma alltså) .
Fjällan fick (som jag beställt), en Fjällkofleckvieh kviga.
Och Ett av stona i stallet hade fött ett sockersött fux-sto-föl, som fick mig att tänka tillbaka på när Sessan föddes.
Klockan två var jag hemma. Där satt Staffan och skakade framför google, eftersom han inte kunde gå och lägga sig efter någon kass skräckis.
Det var allt.
Vilja.
Vad man vill göra med livet är inte alltid så lätt att veta.
Men chansar man inte ibland så lär man ju inte hamna någonstans.
Jag skulle vilja finna en lösning så att det funkade utmärkt för alla.
Mest mig såklart, och med mig menar jag även mina känslor.
Jag ringde en man, angående ett eventuellt jobb.
Det lät inte helt negativt.
Jag ska ringa igen om några dagar.
Grejen är väl den att jag vet inte hur sugen jag är på att flytta dit.
Flytta, själv? Jag vet inte.
Ja, vi får väl se.
Se.
Nu ska jag laga mat.
Jag har ta mig tusan lagat mat hela dagen.
Idag har jag gjort piroger, bakat bröd och gjort morotskaka.
Nu tänkte jag göra pastasås.
Men äta, det får jag göra själv eftersom Staffan och Stefan (läs hans pojkvän) är ute på en romantisk promenad.
Idag var kossorna elaka, riktigt onda på riktigt.
Jag var ju förfan inte ens ond mot dem.
Men de var bajsiga och de sparkades som, ja, ut av bara helvete.
Jag blev bajsiga och sparkad. Alla var verkligen sånna också.
Suck, "klappa fina kossan liksom".
Jag ser fram emot den 24 april.
Men det finns saker jag ser mindre fram mot.
Men chansar man inte ibland så lär man ju inte hamna någonstans.
Jag skulle vilja finna en lösning så att det funkade utmärkt för alla.
Mest mig såklart, och med mig menar jag även mina känslor.
Jag ringde en man, angående ett eventuellt jobb.
Det lät inte helt negativt.
Jag ska ringa igen om några dagar.
Grejen är väl den att jag vet inte hur sugen jag är på att flytta dit.
Flytta, själv? Jag vet inte.
Ja, vi får väl se.
Se.
Nu ska jag laga mat.
Jag har ta mig tusan lagat mat hela dagen.
Idag har jag gjort piroger, bakat bröd och gjort morotskaka.
Nu tänkte jag göra pastasås.
Men äta, det får jag göra själv eftersom Staffan och Stefan (läs hans pojkvän) är ute på en romantisk promenad.
Idag var kossorna elaka, riktigt onda på riktigt.
Jag var ju förfan inte ens ond mot dem.
Men de var bajsiga och de sparkades som, ja, ut av bara helvete.
Jag blev bajsiga och sparkad. Alla var verkligen sånna också.
Suck, "klappa fina kossan liksom".
Jag ser fram emot den 24 april.
Men det finns saker jag ser mindre fram mot.
E.T
Detta är som titeln säger E.T.
Till dig Pauline ... (?)
Till dig Pauline ... (?)
Fynd.
Hem.
Jag är åter tillbaka från en överraskande rolig vistelse hemma på lovön.
Ska ska illustrera det hela i ett litet bildvisningl tänkte jag.
I fredags åkte jag och Elin med lillbebben Siri till öppna förskolan och busade. Det sparkades bollar och det åktes rutchbana. När vi ändå var i Ekerö Centrum passade Elin på att förverkliga sin vision angående sin så kallade outfit till stohejet "Guldkon". Förverkligandet bestod av att inhandla ett par rödlackade klackskor.
Väl hemma vaknade Leo och fick syn på ett par otroligt schnygga klackskor.
"Present!" Vrålar ungen och sliter lyckligt åt sig skorna.
Elin försöker visa Leo, SINA, nya skor genom att ta på sig dem men blir kvickt avsnäst av en mycket bestämd liten herre: "NEJ!, mina!, SLUUTA ... "
Elin som var en mycket lugn ko, stod fridfullt och betade under träder och undrade varför Leo inte var som andra barn ... (?). Leo skuttade glatt omkring i köket med sina nya fina röda skor och visade att man visst kunde springa i dem.
Leo, du är såå böög.
Lördagen kom, och jag väcktes av världens vackraste röst (kunde varit i alla fall).
Elin bad mig kliva upp och följa med henne på "stå och se glad ut inför halvdöva pensionärer och dela ut tävlingsformulär". Också kännt som Ekobonde på besök.
Det var en ganska underhållande dag och jag är nog, trots allt glad att jag inte är "arla-Elin", som måste hälsa på halva omvärlden som inbillar sig att de känner henne genom ett reklamklipp.
Dagen avslutades med att jag och Elin handlade ingredienser till moderns födelsedagsmat och förbereda det mesta.
Någon som dock hade väldigt svårt att förstå varför vi bakade så många tårtor men ingen man fick äta var Leo.
Han kunde liksom inte fatta, allt han vill var ju att få en bit.
Söndagen bjöd på kalas och kalasmat. och lite bajs i mitt knä från sockersöta Siri.
.
Jag hade det toppen där på lovön och det var med lite vemod i kroppen som jag satte mig i bilen.
Sist men inte minst vill jag lägga upp den här
otroligt heta bilden på en av min bröder, närmare bestämt IDOL-Anders, som lite lätt egocentrisk sitter i en "Ernst-Kirchsteiger-pose" som inte går av för hackor.
Det om det.
Ska ska illustrera det hela i ett litet bildvisningl tänkte jag.
I fredags åkte jag och Elin med lillbebben Siri till öppna förskolan och busade. Det sparkades bollar och det åktes rutchbana. När vi ändå var i Ekerö Centrum passade Elin på att förverkliga sin vision angående sin så kallade outfit till stohejet "Guldkon". Förverkligandet bestod av att inhandla ett par rödlackade klackskor.Väl hemma vaknade Leo och fick syn på ett par otroligt schnygga klackskor.
"Present!" Vrålar ungen och sliter lyckligt åt sig skorna.
Elin försöker visa Leo, SINA, nya skor genom att ta på sig dem men blir kvickt avsnäst av en mycket bestämd liten herre: "NEJ!, mina!, SLUUTA ... "Elin som var en mycket lugn ko, stod fridfullt och betade under träder och undrade varför Leo inte var som andra barn ... (?). Leo skuttade glatt omkring i köket med sina nya fina röda skor och visade att man visst kunde springa i dem.
Leo, du är såå böög.
Lördagen kom, och jag väcktes av världens vackraste röst (kunde varit i alla fall).
Elin bad mig kliva upp och följa med henne på "stå och se glad ut inför halvdöva pensionärer och dela ut tävlingsformulär". Också kännt som Ekobonde på besök.
Det var en ganska underhållande dag och jag är nog, trots allt glad att jag inte är "arla-Elin", som måste hälsa på halva omvärlden som inbillar sig att de känner henne genom ett reklamklipp.
Dagen avslutades med att jag och Elin handlade ingredienser till moderns födelsedagsmat och förbereda det mesta.
Någon som dock hade väldigt svårt att förstå varför vi bakade så många tårtor men ingen man fick äta var Leo.
Han kunde liksom inte fatta, allt han vill var ju att få en bit.
Söndagen bjöd på kalas och kalasmat. och lite bajs i mitt knä från sockersöta Siri.
.Jag hade det toppen där på lovön och det var med lite vemod i kroppen som jag satte mig i bilen.
Sist men inte minst vill jag lägga upp den här
otroligt heta bilden på en av min bröder, närmare bestämt IDOL-Anders, som lite lätt egocentrisk sitter i en "Ernst-Kirchsteiger-pose" som inte går av för hackor.Det om det.
Lera.
Så, såhär lyder historien.
Jag tog bilen och körde mot lovön.
Svängde in på Kista och skulle inhandla den där sladden Staffan hade bett mig köpa.
Eftersom jag var så förbaskat morgonpigg fick jag stå utan för Kell&CO i hela tio minuter innan jag glatt kunde gå där ifrån med 20 meter lång och 20 kg tung högtalarkabel.
Väl inne i kista kände jag hur konsumenttarmen vred sig i mig och jag gick därifrån med ett par linnen och ett par byxor rikare (plånboken dock något fattigare).
Så svänge jag bilen mot lovön satt där ett tag och blev, hör och häpna, utnyttjad av ett stycke barn.
Ett stycke Siri.
Barn är utnyttjande och förrädiska.
Jo, så var det, jag satt där med mina mackaroner och min falukorv och plötsligt kom en väldigt hungrig mun gåendes mot mig.
SUGFISK.
Efter att maten var slut var jag plötlisgt världens farligaste moster och snorungen började gallskrika.
NEHÄ, nu dög man inte längre.
Men det är ju okej, jag har ju ändå inga känslor, eller hur var det?
Hur som haver satte jag mig i bilen IGEN, för att köra till Nannan.
Jag skulle våldgästa hennes lägenhet och hennes häst.
Häst ja.
Söt liten ponny, VERKLIGEN.
Skämt och sido.
Jag fick trots att hon tydligen var "världens fulaste monster" spola alla benen OCH binda upp henne på gången.
OCH bada med henne på volten.
Jag tror jag blev lite övermodig och skulle galoppera, off we go, två bocksprångsenare och ett staket LITE för nära så svängde jag i panik, panik?, Vilket resulterade till att jag slet omkull mig och ponny.
Där låg vi i leran och mös.
BLÖTT, eftersom vi just spolat ut 500 liter vatten där.
Det enda jag minns är att Nanna säger, "OJ?!".
Ja, oj.
En sträckt rygg senare och en blåslagen höft, sitter jag upp och rider lite till.
Sen var ju det så att Bellan fyllde år, 5 hela år.
Så vi drog till årsta, nånting, för att hälsa på de två kärringarna, Bella och Ewa.
Ler och långhalm.
Bella mådde prima , men var dagen till ära ett stycke, pja, kärring.
Morötter bjöds det på.
Blöt, och kall kom jag tillbaka till Nanna, som bjöd på korv stroganoff!
Mätt och belåten körde jag sedan hem i stockholmsmörkret.
Allt som allt var det en otroligt rolig dag.
FNISS.
Jag tog bilen och körde mot lovön.
Svängde in på Kista och skulle inhandla den där sladden Staffan hade bett mig köpa.
Eftersom jag var så förbaskat morgonpigg fick jag stå utan för Kell&CO i hela tio minuter innan jag glatt kunde gå där ifrån med 20 meter lång och 20 kg tung högtalarkabel.
Väl inne i kista kände jag hur konsumenttarmen vred sig i mig och jag gick därifrån med ett par linnen och ett par byxor rikare (plånboken dock något fattigare).
Så svänge jag bilen mot lovön satt där ett tag och blev, hör och häpna, utnyttjad av ett stycke barn.
Ett stycke Siri.
Barn är utnyttjande och förrädiska.
Jo, så var det, jag satt där med mina mackaroner och min falukorv och plötsligt kom en väldigt hungrig mun gåendes mot mig.
SUGFISK.
Efter att maten var slut var jag plötlisgt världens farligaste moster och snorungen började gallskrika.
NEHÄ, nu dög man inte längre.
Men det är ju okej, jag har ju ändå inga känslor, eller hur var det?
Hur som haver satte jag mig i bilen IGEN, för att köra till Nannan.
Jag skulle våldgästa hennes lägenhet och hennes häst.
Häst ja.
Söt liten ponny, VERKLIGEN.
Skämt och sido.
Jag fick trots att hon tydligen var "världens fulaste monster" spola alla benen OCH binda upp henne på gången.
OCH bada med henne på volten.
Jag tror jag blev lite övermodig och skulle galoppera, off we go, två bocksprångsenare och ett staket LITE för nära så svängde jag i panik, panik?, Vilket resulterade till att jag slet omkull mig och ponny.
Där låg vi i leran och mös.
BLÖTT, eftersom vi just spolat ut 500 liter vatten där.
Det enda jag minns är att Nanna säger, "OJ?!".
Ja, oj.
En sträckt rygg senare och en blåslagen höft, sitter jag upp och rider lite till.
Sen var ju det så att Bellan fyllde år, 5 hela år.
Så vi drog till årsta, nånting, för att hälsa på de två kärringarna, Bella och Ewa.
Ler och långhalm.
Bella mådde prima , men var dagen till ära ett stycke, pja, kärring.
Morötter bjöds det på.
Blöt, och kall kom jag tillbaka till Nanna, som bjöd på korv stroganoff!
Mätt och belåten körde jag sedan hem i stockholmsmörkret.
Allt som allt var det en otroligt rolig dag.
FNISS.
Sol.
Vaknade utvilad och glad i morse.
Tittade ut genom fönstret och det var ett helt oroligt vackert skinande vårväder.
Jag ville ut, ut, ut.
Slet åt mig kameran och begav mig ut i den värmande solen.
Det blåste, men det gjorde liksom ingenting, för solen sken så varmt och fåglarna kvittrade så vackert.
Knäppte några kort för att sedan bara lägga mig på gräsmattan och lapa i mig av sköna strålar sol.
Där låg jag ett tag och tänkte på allt och ingenting och kom fram till att allt ändå inte är helvete och elände,
att i-landsproblemen kändes så långt bort bara för att solen log mot mig.
Jag och min dammiga gamla tramphäst ska nog ta en tur senare.
Trots en förkylning som inte vill ge med sig ska jag ut och röra lite på mig,
bara för att det är så fint där ute.
Bara för att jag kan.
Redigera.
I Estland roade jag mig med att redigera bilder på fritiden.
Här är några av resultaten.
Tråkigt?
Här är några av resultaten.
Tråkigt?
Nöjd.
Kugghjul snurrar ute i verkstaden.
Uppfinningsrikedom och fyra otroligt händiga händer snickrar, borrar, sågar och spacklar.
Det är lite spännande om hemmabygget av två gigantiska högtalare kommer fungera,
eller ... låta?
Igår höll jag på att sucka sönder det som skulle kunna kallas mitt liv.
Värdelösheten blomstrade och jag önskade nog där ett tag att jag aldrig fötts.
Idag har min ångest gått över i ett oändligt funderande.
Vad ska man ta sig till nu när Estland inte fungerade och fiskandet i norge förmodligen inte börjat?
Jag vill ut i världen.
Äventyra och uppleva livet.
"Nöjd, aldrig nöjd, jag blir aldrig nöjd.
Jag vill hitta rätt, men jag ser bara fel.
Varför ska jag nöja mig med nåt mindre,
när jag vet jag kan fixa vad jag vill?"
Allt tar sin tid, det är väl så det heter.
Stressar man bara iväg blir det nog bara skit. Som sagt.
Just kan jag inte bara dra, så är det bara.
Mitt största problem i det hela är nog att jag inte riktigt, egentligen, vet vad jag vill.
Mardrömssenariot är att hamna som en av mina bröder,
det kommer aldrig hända.
Kina ikväll?
Tillbaka?
De få läsarna jag nog haft en gång i tiden lär ju efter mitt och Staffans lilla "försvinnande" i och med det försvunnit de också. Jag kan ju försöka dra till med någon halvtaskig lögn i stil med att: "jag skriver för min egen skull", etc. Men som sagt, det skulle inte vara något annat än en halvtaskig lögn.
Så, lördagen den 1 mars 2008 flydde jag och Staffan landet och rullade söndagen den 2 mars 2008 in på Estniskt teretorium.
Japp, vi drog till Estland, minerna var blandade, vilket de också blev på oss, inte minst Staffan när vi lät opeln simma i lera fram till gården i Lanksaare.
Vistelsen blev inte så vidare värst lång, blott tre veckor.
Hur sammanfattar man resan, i bara ord? För att göra det enkelt?
Here we go:
Spännande, annorlunda, jobbig, tråkig, rolig, lärorik, efterbliven, lerig, solig, glad, ledsen, frustrerande, full, kall, blöt, udda, estnisk, befriande, fängslande.
Inget problem är för stort för att kunna lösas med en planka i leran.
Så är det i Estland.
Jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit, det är något som var man bör pröva.
Kanske åker vi tillbaka, när världen ter sig bättre.
Men just nu nalkas något annat.
Kanske norge, kanske, kanske något annat.
Om man ska prata om något annat, så har jag sedan jag kom hem till Sverige varit BAOTA sjuk.
Jag snörvlar, hostar, nyser och harklar mig rätt ordentligt fortfarande, men jag är helt klart på bättringsvägen.
Idag var jag hos frisören.
Jag blev fin, men lite annorlunda, måste vänja ögonen vid spegelbilden = NEJ, jag är inte blonderad hora.
På återseende.
TIlls dess kan ju ni, så som jag, spela sönder den här låten:
Så, lördagen den 1 mars 2008 flydde jag och Staffan landet och rullade söndagen den 2 mars 2008 in på Estniskt teretorium.
Japp, vi drog till Estland, minerna var blandade, vilket de också blev på oss, inte minst Staffan när vi lät opeln simma i lera fram till gården i Lanksaare.
Vistelsen blev inte så vidare värst lång, blott tre veckor.
Hur sammanfattar man resan, i bara ord? För att göra det enkelt?
Here we go:
Spännande, annorlunda, jobbig, tråkig, rolig, lärorik, efterbliven, lerig, solig, glad, ledsen, frustrerande, full, kall, blöt, udda, estnisk, befriande, fängslande.
Inget problem är för stort för att kunna lösas med en planka i leran.
Så är det i Estland.
Jag ångrar inte en sekund att jag åkte dit, det är något som var man bör pröva.
Kanske åker vi tillbaka, när världen ter sig bättre.
Men just nu nalkas något annat.
Kanske norge, kanske, kanske något annat.
Om man ska prata om något annat, så har jag sedan jag kom hem till Sverige varit BAOTA sjuk.
Jag snörvlar, hostar, nyser och harklar mig rätt ordentligt fortfarande, men jag är helt klart på bättringsvägen.
Idag var jag hos frisören.
Jag blev fin, men lite annorlunda, måste vänja ögonen vid spegelbilden = NEJ, jag är inte blonderad hora.
På återseende.
TIlls dess kan ju ni, så som jag, spela sönder den här låten: