Mycket riktigt, idag känns redan som en mycket bättre dag!

Det känns nästan lite jobbigt att behöva erkänna att för första gången sedan jag kom ner här till Skara så känner jag mig ensam, nästan lite övergiven. Och ledsen. Fan. Det skrämmer skiten ur mig. Tänk om det inte är övergående?
Vem är det som talar nu? Jo, det är pessimistiska-katastrofprofeten-Hanna. Yes. Hon är det. Det har på något sätt varit lite för bra för att vara sant allt det här. Lite för överväldigande. Så av inte bara en anledning så har det här nog varit den sämsta dagen i Skara hittils. Det har varit en jävligt pissig helg i största allmänhet, men idag har bara varit ett utdraget lidande, en oändlig väntan på att det såkallade eländet till dag skall vara till ända.
Jag sov riktigt jävla illa i natt också. Det är säkerligen en av anledningarna till denna avskredes dag. Vaknade klockan tre och hörde ordet "sausage" upprepas otaliga gånger i olika hastigheter (?) i huvudet. Somnade om efter någon timma och vaknade igen klockan halv sju. Varför vaknar man halv sju en söndag när man inte har något planerat? Jag vaknade på fel sida skulle man kunna säga.  

I morgon är det skola igen. Då blir det säkert bra igen. Hoppas jag.
Ni får då inte tro att jag inte gjort någonting och bara suttit och tyckt synd o mitt miserabla jag. Nej då. I fredags var jag över hos grannarna och roade mig. Och i lördags tvättade jag och storhandlade och tränade. Idag har jag städat och tränat och varit social med grannarna igen. Jag är väl bara sjukt uttråkad.
Post-tenta-depression?
Jag vet att luften har en tendens att gå ur mig efter något som innan det inträffat stressat upp mig.

I morgon väntar en ny vecka, men en ny kurs. På fredag drar jag upp till Stockholmo.
Städa stuga, kramas med familjen och flytta ner Trebbe står på agendan.

... Jag klarade tentan med goda marginaler.

Det vankas tenda. Den första tentan för mig här på djursjukskötarlinjen. Introduktionskurs kallas det. Det vore lite väl starkt att använda sig av kraftuttryck som hat när det gäller introduktionskurser, men det ger ändå än ganska bra bild av vad jag känner inför sådana kurser. Avsmak kanske? Nä. Förakt? Förakt är ett bra ord.
Det finns en enkel förklaring till detta. Man måste läsa ingenting om massor. Eller massor om ingenting. Det är för mig en komplicerad procedur att plugga inför en tentamen i introduktion.

Jag skall ge er ett konkret exempel.
Vi ska läsa om mycket grundläggande cellbiologi. Om cellens olika organeller och kort om deras funktion i cellen. Låter inte så svårt right? Vad finner jag mig själv göra? Jo jag läser ingående om mikroorganismens sammansättning, näringsupptag och metabolism, ritar avancerade bilder och skriver långa utdrag från böcker. Mycket ineffektivt plugg. Ibland undrar jag om jag inte bara är lite utvecklingsstörd. Bara lite. Det är så rofyllt och roligt att rita med fina färger .. Blir jättefint, men jag lär mig tyvärr inte vad en mitokondrie är för att jag ritar. Eller gör jag det? Jag har fram till dagens datum klarat mig från underkända betyg.
Men någon gång måste ju vara den första.

Jag är ineffektiv för att jag lägger ner FÖR mycket tid. Det är alltid någonting jag inte hinner läsa på inför tentor. För det mesta har jag haft någon oförklarlig tur. Det jag inte läst på har inte tagits upp. Tur är dåligt.
Jag tror ofta att jag klarat mig genom hela skolgången på tur. Hur verklighetsanknuten den teorin är lämnar jag åt någon annan.

Ska jag ta upp det där om koncetration också?
Ni kan ju tänka er hur koncentrerad och framförallt fokuserad jag är på tentaplugget just i detta ögonblick? Jo just det, jag skriver ännu ett totalt meningslöst och innehållsfattigt inlägg i stället för att försöka förstå hur en cell delar sig - mitos ser jag att det heter här i en bok.

Åter till plugg. Så jag inte behöver skämmas på fredag eftermiddag.

Det är en genuin känsla när jag säger att det var SKÖNT att det bara var en dröm. Ibland ter de sig lite för verkliga och då kan det nästan vara jobbigt.

Ibland kan jag undra hur min hjärna är funtad. I natt drömde jag de MEST absourda drömmarna jag någonsin drömt. Allt var väldigt verkligt och klart när jag vaknade, men det försvann ungefär i samma takt som att jag hann öppna ögonen. Dock var det en sak som dröjde sig kvar, kanske just för att den var så ... så ... sjuk?(!). 
Det är alltså så sjukt att jag inte ens tänker skriva det här. Jag är nämligen rädd för att jag skulle bli tvångsplacerad på mentalsjukhus, om de hade funnits kvar sådana institutioner. Vi pratar inte om den öppna vården på s:t Göran utan vi snackar alternativ vård (läs lobotomi) på säg, Falkessons Hospital och Dårhus.
Jag blir bokstavligt talat orolig för min psykiska hälsa. Med tanke på att drömmar speglar det man upplever under dagarna men inte riktigt har tid att bearbeta ... bla bla bla.

En vecka i Skara. Jag kan verkligt säga att jag trivs, so far. Jag tror inte jag kan förklara med ord vad det är som gör att jag trivs. Det är bara en känsla som upprymmer hela min kropp. Jag  har funnit ro. Och jag fann den här, av alla ställen. Och äntligen, låt mig bokstavera: Ä N T L I G E N har jag tagit mig vidare. 

Jag mår fantastiskt. Och pluggandet, att jag får lära mig nya saker, håller alla i-landsproblem på ett behagligt avstånd. 

Nu var det kul att leva igen. För mig. Jag lever för mig. Det låter ju så sjukt dumt att skriva så, men jag tror alla inblandade förstår.

Jag har alldeles för många bilder som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. 
Vissa har jag inte ens mod nog att kolla på. 
Jag är kluven.

35 mil. Typ?

... Kunde helt klart gått bättre. Jag uttrycker det milt. Men allt är en erfarenhet. Jag kan berätta mer ingående sen. Och det lär bli en film med upprepanden av mitt avsittande. Nu måste jag sluta skriva för min stukade tumme gör ont. Nu blir det en lång efterlängtad vila för Sessan. Och jag drar till skara jag.

När jag är nervös så har jag lite svårt att somna.

Ni vet när man hör bara en liten strof av en låt på radion och blir helt avdomnad från verkligheten och bara måste höra lite till? Ni kanske inte vet, men jag vet för det händer mig då och då. Igår hände det, igen. Och sedan igår morse har jag nästan redan spelat sönder den stackars låten.