Igår hade jag bestämt mig för att även hänga vagnen (som jag beställde i förra veckan) på Trebbe. Sist Trebbe hade vagn på sig var i januari och då endast fyra gånger. Jag hade värmt upp honom genom att tömköra i onsdags och torsdags och undrade då hur det egentligen skulle gå att hänga på vagnen då han var bongstyrig och allmänt uttråkad och rastlös. Men så igår kom Max ut för att hjälpa mig och så fort vi drog fram vagnen stod han som ett ljus! Det var som att han visste precis vad som skulle hända. Han måste tyckt att det var fasligt T R Å K I G T att bli tömkörd, om inte alldeles för enkelt för en sådan högpresterande havremoppe som han själv. Så När vagen var på gav vi oss ut, Jag, Max och Trebbe. Vi mötte bussen (så klart), lämmeltåg av bilar (med släp), cyklister och Trebbe liksom skötte allt galant. Han tyckte det var kul, men jobbigt och tugnt med två lata fläskberg till människor som bestämt sig för att sitta där bak. 

Trebbes skeptiska blick på bilden här ovan är helt befogad. Vad fan har hänt med kuskens huvud? Det som tidigare såg ut som en kisande kines (alltså obefintliga ögon på grund av den låga kvällssolen rätt i nyllet) har av någon outgrundlig anledning övergått till en stor gul boll med svarta likgiltigt stirrande musögon och ett belåtet leende, som om vederbörande just varit på toaletten. Jag ger er detta, för jag vill bespara er det som var där innan. Men fokusera på hästen är ni snälla. 

Nu går jag tillbaka till huvudämnet. Jag definierar en häst som inriden då du har galopperat - kontrollerat - på denna uppsuttet, helst två-tre gånger så att du har försäkrat dig om att det inte bara var en engångsföreteelse. 
Men när definerar jag min häst som inkörd?
 

Alltså . . . såhär ligger det till, jag är inte ett dugg intresserad, så jag vet inte varför jag håller på. Antar att jag inte har något bättre för mig. Antar att den avsaknad av känslor som allt det som hänt innan inneburit format mig till det jag är just nu. Någon som inte bryr sig. Någon som inte öppnar upp. Någon som bara är och letar efter någonting som någon låst in i djupa inre rum och kastat nyckeln till. Långt åt helvete.
Jag sa en gång, ibland kan det vara bra att vara vilsen, för ibland finns det ingen rak väg att gå. Jag vill inte kalla detta att vara vilsen, jag vill kalla det att inte vara alls.
Ibland kan jag känna för att gråta, men när jag försöker bejaka den känslan är det enda jag finner ett stort tomrum, ett stort ingenting.
Även om jag skulle finna nycklarna så kan stängda dörrar vara väldigt svåra att öppna om någon håller emot på andra sidan.
Låt oss för allt i världen hoppas att jag finner nyckeln och finner någon som är stark nog. Eller att jag själv blir så stark. Det hade nog varit bäst. Ensam är stark, ensam bör vara stark. Det är gott att kunna stå själv när nordanvinden ligger på som hårdast.
Men att ha någon att dela livets allra vackraste ögonblick med är någonting jag önskar mig. Tror jag. Jag tror, för jag vet ingenting riktigt säkert.

... har jag - förhoppningsvis - kvittot på flera månaders träning.
Snart kommer Annikki och Frida, mitt crew, och hjälper mig ladda upp inför 3-års testet i morgon. Sen ska vi ju göra Trebbe fin också, mycket vitt att få .. vitt (!). Inte för att jag inte gillar regn, tycker faktiskt det är riktigt mysigt så här års, men det är lite jobbigt att vara ute och jobba i. Anyhow, när jag släpper Trebbe i ridhuset på Strömsholm i morgon är det upp till honom. Hoppas han gör sitt bästa. Trebbelur fillur har blivit stor.

Jag låter den här låten få tala för sig själv. Jag tycker den är bra. Först gillade jag den inte alls, men den började växa som ett frö i torr jord som plötlisgt får vatten.
Jag känner igen mig i den. Människor jag tyckt att jag stått väldigt nära som jag av olika anledningar klippt banden till blir ganska snabbt någon jag bara brukat känna. Och många gånger kan jag uppleva att det känts som att jag aldrig känt dem när jag hamnar på avstånd. Totala främlingar som jag skulle känna igen om jag såg dem på kort men inte koppla till något.

You can get addicted to a certain kind of sadness