I saw it.
Bildspel.
Konstig morgon. Vaknade upp, pigg som en mört. Sprallig som aldig förr. Travade glatt ner i köket för att se om namnskyltarna jag påbörjade igår hade torkat, och visst hade dem det. Så jag slet fram penslar och färg, för här skulle det sista, och viktigaste målas. Inte fullt så flink som Leonardo Da vinci, men resultatet blev jag ändå nöjd med och dessutom sparade jag in flera hundralappar (de är inte billiga om man beställer dem av någon annan).
Hur som haver. Jag utlovade en en bild på den där kalven om skulle födas, och visst föddes den.
Söndagen den 26 oktober slank den ut, alldels själv, till en kall, skitig och i allmänhet ganska ogästvänlig värld.
Eftersom jag har lov denna veckan passar jag på att ta hand om mina hästar lite extra mycket. De har liksom försummats pga arbete, skola etc. Så igår intervalltränade jag Bella. Och så hon kämpade då!
Slet som det djur hon är. Det var en underbar morgon, solig, lite frostig och frisk.
Efter ridturen tog jag hand om monstret. Sessan. Hon är väldigt lättlärd och hon bråkade nästan ingenting. Hon är ingen bebis längre, det är en sak som är säker.
Längst ner här är skyltarna jag färdigställde nu på morgonen.
Nu ska jag äta frukost, sen ska jag cykla till Almunge, åka till stan, handla lite saker, åka till stallet, och sen cykla hem från almunge i mörket. Hej svej.
Punkt.
Jag ska inte tala, eller för den delen söka svar efter sådant som helt klart är för stort för mig.
Utöver det ska jag leva ett så naturligt liv som möjligt.
End of story.
Oavgudad
För någon fredag sedan fick jag för mig att jag skulle kolla upp idolernas framträdande på internet. En dum idé redan där eftersom jag redan fått det bekräftat att hela bunten över lag är sämre än en fiskmås fylld med helium.
Mitt i mitt synaptics-pekdonspetande uppenbarar sig denna pinsamhet av jag-är-inte-cool-och-rockig hur mycket jag än anstränger mig. Jag känner mig mer sönderstyckad än den vrålande duschtjejen i psyko. Han förstörde låten mitt framför mig. Och den enda jag nu hör när viva tidigare-ganska-svängiga la vida spelas är hans spruckna skriande stämma.
Tack Johan Palm, tack för att du har gjort mitt liv till ett brinnande helvete så fort jag slår på p3.
Varför är det så att hans röst fastnat innanför mitt pannben?
Varför har den gjort det igen?
Låt mig svara på den andra frågan, själv, jo, för att jag RÅKADE, höra honom fördärva Abbas, "The winner takes it all" alldeles nu. Och jag kan inte låta bli att hata mig själv för min nyfikenhet.
Jag funderar skarpt på att aldrig mer gå på Globen horse show, bara för att slippa bli påmind om denna totala ödeläggelse.
Nästan gång han badar önskar jag att hans spegelbild slet av han egen käke och besparade oss sveda och värk.
Det är dåligt uttal, falskt, och helt fel. SLUTA SJUNGA, mina öron och inte minst ÖGON BLÖDER.
Kastrera och lobotomera, för inte dessa gener vidare. Snälla.
Så angående de andra så kallade "Idolerna".
Det är ju bara träsktrollet Loulou (som dock åkte ut nu sist) och jag-verkar-nästan-ha-tappat-några-kromosomer-när-jag-är-bakom-scenen Kevin som faktiskt kan sjunga bra, med betoning på bra.
Loulou med sin tvättäkta mörkstorkvinnaröst, som ger mig gåshud, synd dock att den är liiite för monoton, och Kevin som går rätt igenom kameran så fort han kommer upp på scen och inte sjunger en enda falsk ton.
Anna är en saga för sig, hon tappade mig i en fågelinfluensa infekterad hepatit Cdamm så fort hon började sjunga något annat än "Have a heart". Håll dig till vispop flicka.
Varför orkar jag ens bry mig?
Så som ett slut på det hela ska jag låta Johan Palm förpesta er vardag också.
Och så stackars Abba.
Men för i helvet, juryn, sluta vara så jävla snälla, killen SUGER. Andreas Carlsson, säg ALLT du tänker på och sluta linda in allt i rosa kräpppapper.
Pain in the ass.
Jag vill påpeka att det finns nackdelar med att gå upp klockan fem på morgonen, trots att arbetet väntar precis utanför dörren. En vanlig morgon går din halvdöda kropp på autopilt och reptilhjärnan får liksom göra sig förtjänt av sin plats i kraniet, men är det inte en vanlig morgon, så är det alldeles för tidigt för att försöka lösa problem på ett vettigt, eller för den delen värdigt vis.
Allt tar en evighet längre att göra och är dubbelt så jobbigt än om du bara hade varit utvilad och inte totalt utsvulten.
Jag fann mig själv vakna i en balavrullare i morse, slitandes i något som inte längre liknade en hösilagebal, torr i käften och svettig som sumobrottare i en bastu.
Det var med skräck och förtvivlan som jag vaknade.
Jag såg med största sannolikhet helt desperat och fullständigt efterbliven ut där jag stog, med kofoder upp till knäna, framåtlutad flaxandes med armarna.
45 minuter senare, utan att överdriva var helvetesbalen nere. Jag höll mig nästan behärskad under hela tiden. Vilket var unikt för mig, för jag brukar allt som oftast tappa besinningen när saker inte går min väg då magen klagar högt.
Det var för mig, inte en angenäm morgon. Den sög.
Och nu måste jag ut igen eftersom det vankas ett nytt skrikande, bajsande, inälvskladdigt liv ute i ladugården idag.
Jag ska bli far igen.
Ska ta en bild på missfostret om det kommer något.
Ha det gött hej.
I'm gonna make a fucking fortune.
Något säger mig att jag har missat själva grejen med farming.
Var det någon annan än jag som inte visste att höns var gjorda av kyckling?
Man kan suga ut pengar ur precis allt inom jordbruket, och sen, vilka fördelar.
Du vaknar två steg utanför jobbet, du har en tupp som agerar väckarklocka och pengar växer bokstavligen UR MARKEN.
Sen att jag personligen saknar en tupp och att vetet växer lite dåligt för mig i år, kanske för att jag inte odlat någon, det hör liksom inte hit.
Prima skinka, för idag börjar det roliga.
Jag och hanen återgår till farmandet.
Men först, först ska jag till skolan och försöka lära mig någonting .
Me so happy, dansar omkring och sjunger löjliga barnvisor.
Insikt.
Att det sägs att man bör sträva efter något i livet, och leva det som man själv vill.
Men är det egentligen någon som sagt VAD man bör sträva efter, vad som anses rätt?
Du kanske tänker; att få ett bra jobb, att resa jorden runt, att bygga ett eget hus.
Men tänk om, tänk om man redan uppnått sina mål? Om man redan funnit det man letat efter, varför kan man inte bara få vara nöjd med det i så fall?
Man kanske inte alltid själv vet vad det är man vill.
Men jag tror det slog mig idag, vad det är jag vill, vad det är jag strävat efter.
Det är att träffa någon som dig.
Jag älskar att bo här med dig.
Så pass.
Couscous och fiskbullar i hummersås.
Minnen.
Rädd och ensamnast i världen satt hon där och visste inte hur hon skulle få ett slut på det hela. Så hörde hon tunga steg närma sig och en grov röst eka. Hamrandet slutade tvärt och små snabba steg sprang snabbt bort från dörren.
Det var över, i alla fall för denna gången.
Senare den dagen fann hon sig själv stå skamset med böjd nacke och en tom blick ner i golvet. Framför henne stog två rasande mödrar och pockade hennes uppmärksamhet. Men de skrek inför döva öron. Flickan hade givit upp, för det fanns inte längre något att säga till sitt försvar.
Att anklagelserna aldrig ville ta slut, att de aldrig skulle förstå att det inte var hon som var boven i dramat. Att hennes små händer var fläckfria.
Morgonen där på låg hon tyst i sin säng, livrädd för vad dagen skulle bära i sitt sköte, trött på de hårda orden och de arga blickarna. Hon drog täcket över huvudet, och stannade så hela dagen.
Tyst. Rädd. Förtvivlad.
Ingen kunde förstå vad det handlade om, alldra minst hennes föräldrar som inte hade tiden att lyssna.
Dagar gick, och hennes frånvaro började göra sig uppmärksammad i skolan.
Så en dag tog hon sig mod och ork till att gå dit. Hon mötte inte en blick den dagen. I tystnad fortskred dagen, utan trakasserier. I flera dagar var hon satt som i ett vakuum, placerad utanför verkligheten och där gick hon. Tills det att det något hände. Något som hon för länge sedan förutsatt att det aldrig skulle inträffa.
En ursäkt.
En förklaring.
Men inget mer. Smärtan fick hon hantera själv.
Betyget.
Nu var det dags, Hanna skulle få sin dom. Och det var sådär i väntans tider, som nervositeten slängde sig på mig.
Om bara någon halv minut skulle jag sitta med resultatet i min hand.
Jag försökte se behärskad ut när läraren kom närmare, men inom mig var det storm.
Hon sträckte fram pappret, och allt jag ville var att hastigt riva åt mig pappret och kanske utbrista i ett vrål.
76, 5 och ett starkt VG.
I en lättnad och någon typ av alltid återkommande överraskning började jag skratta.
Varför blev aldrig bluffen, HANNA, påkommen?
Varför skulle jag sitta där med ett förbannat VG i handen, trots att jag inte läst igenom allt?
Snitt var 52 poäng, G var 50, det betyder att flera måste fått IG.
Hade dom inte läst någonting?
När jag satt där med ett VG och inte ens läst igenom allt?
Jag liksom förvånar mig själv varenda gång.
En skräckblandad förtjusning infinner sig med betyget, och jag kan inte förstå varför jag inte bara kan lära mig läsa i tid för att slipppa ångest och få sitta där med ett välförtjänta MVG?
Nej, jag är inte snygg.
Jag är så jävla snygg, just för att jag alltid har den där "turen", och för att människor alltid avundas mig den.
Jag är inte värd den.
Men jag är faktiskt glad att jag har den.
Annars hade mitt liv varit lite med komplicerat.
Jag känner mig allt för väl, så därför är jag även förvånad inför varje gång nervositeten smyger sig på.
Jag vet att jag aldrig suttit med ett IG, aldrig, kanske är det därför jag är nervös, för att jag är rädd att det en dag ska stå just IG, två stora feta bokstäver, I G, längst bak.
Början på något nytt.
Häst.
Igår sken solen, kanske inte hela tiden.
Men livet är inte en fairy tale every day heller.
Just igår var en bra dag, liksom många andra.
Det hade dock varit trevligt att ha någon att dela den med.
Musiken är för ensamheten.
Ache.
Magsår, kallsvettningar, förstoppning, kraftlöshet, utslag, rodnader, ångest, koncentrationssvårgiheter, minnesförlust, hjärtklappning, huvudvärk . . .
Listan fortsätter.
Hur man än vrider och vänder på åkommorna så återkommer det bara till en enda sak, och det stavas;
S T R E S S.
Det där, det var jag i tisdags, men undantag från den del saker.
Som vanligt, som alltid, satt jag där, oförberedd, ögnade igenom 70 sidor av 200 år historia (Är det ändå inte ganska fantastisk hur över 200 år historia ryms på 70 sidor i en bok?).
Att försöka komma ihåg, namn, årtal, händelser på två timmar, det är på alla sätt omöjligt.
Även för en sådan erfaren hjärnolympier som jag.
Två timmar senare och hela världshistorien hade skrivits om, av mig.
Stressen hade förföljt mig enda in i skolbänken, minnesförlust; "Hej, jag heter Hanna".
Eller hur var det?
Jag skäms, skäms för bluffen jag är.
Jag ska, från och med nu ändra på HELA upplägget, skriva ner allt viktigt, från och med nu.
Det är ju därför jag sitter här hemma nu, och inte i klassrummet.
För att jag ska göra om, och göra rätt.
Hur motsägelsefullt det än låter.
Men, med största sannilikhet kommer jag sitta här om en månad igen och beklaga mig över ännu ett misslyckat prov.
Kanske ställer jag bara för höga krav på mig själv?
Eller, inte, jag är ju trots allt Hanna, jag som är så himla duktig.
Do-it yourself molding kit
Katten får vara kvar.
Men jag firar hellre med en egenhändigtihopsnickradgummifitta.
Finns det något mer tillfredställande i vardagen än en fitta som du själv avgjutit?
Nog sagt om det.
Alla bör gjuta sig en egen fitta.
Enkelt, billigt.
Jag hittade denna på teknikmagasinet.
Har du ingen fitta finns det smarta kit för hur du gjuter av din pitt.
Lycka till;
happyhappyhappyhappyhappyhappy
Nya humör.
Jag ska bli en glad prick.
Hick.
Det tycker jag vi firar med den här;
Sessan
Nu är hon här.
Prinsessan själv.
Nya adressen lyder husby långhundra.
Kanske inte världens vackraste känsla i regnrusket.
Men det är skönt att hon är här, så jag kan ta hand om henne.
Mor hade slängde såklart vakande getögon.
Dock inte av det trevligare slaget.
Men de är nog vänner snart.
Min kritik
Det kändes mest som en dålig karaeoke, på en dålig fylla.
Och hur jag nu kan veta det stavas http://tv4.se/idol.
Det var ju egentligen bara den feta nergerkvinnan som kunde sjunga.
Vi kritiker är många.
Men det är ju det som är det fina med massmedia.
Det sänds ut, så att vi, soffpotatisar kan fortsätta sitta på våra feta bleka arslen och kritisera människor som förmodligen är mycket bättre än oss själva.
Jag är glad att jag faktiskt sitter här, och inte blir kritíserad som dem.
Jag är glad, att just jag, sitter här, i ett somnande kök, med ett gäng trynande hundvalpar på golvet och varmt vatten, påväg till att bli te i vattenkokaren.
Man ska vara glad för det man har :)
Det står skrivet
Jag på sätt och vis snubblade över en krönika idag.
Det var väl kanske inte krönikan i sig som var det intressanta, snarare det lustiga sammanträffandet som inträffade kort där efter.
Kanske hade det aldrig hänt att jag tänkt på det, eller ens noterat det om det inte varit för en frän lukt av som rök irriterat min näsa. Lite lätt irriterad och illamående flyttade jag mitt blekfeta arsle en bänk bort och fortsatte mitt läsande.
Jag sneglade förbyllat på den unga tjej som suttit och förcancrat mig där på bänken.
Hon såg dryg ut, lite trött, trött på världen.
Kanske var hon utsatt.
Våldtagen eller mobbad.
Listan kan göras lång.
Jag läste klart min krönika, och bussen rullade in.
Krönikan hade fångat, mig, liksom de krönikor jag tidigare läst i den där annars ganska lusätna tidningen.
Den rökande tjejen klev på bussen innan mig.
Jag såg hennes ben.
Skintorra.
Tankar om hur lätt hennes ben skulle kunna gå av for genom skallen.
Jag satte mig en bit framför henne, precis så att jag hade henne i ögonvrån.
Jag såg att hon drack något. Tittade förstulet åt hennes håll och fick till min blotta förskräckelse se att hon satt och skälpte i sig en burk starkcider.
Klockan 11.30, på en buss på väg till norrtälje.
Så, vad har då detta med krönikan att göra?
Vad handlade den om?
Kort sagt handlade den om balansen.
Balansen mellan att drick för mycket, eller inget alls.
Balansen mellan att banta för mycket eller inget alls.
Lagom är bäst sägs det.
Men hur vet man vart gränsen går?
Kan man hinna se innan man sprungit för långt?
Hur samhället styr in oss i ett beteende där man bör banta och hålla sig smal, och att man bör dricka en öl efter jobbet med jobbarpolarna någon gång då och då.
Slutsatsen var den att det lika gärna kunde varit du som var alkisen på bänken i parken, eller att det lika gärna kunde varit du som var den där anorektikern som gömde maten hon inte åt.
Så där satt hon, den utmärglade unga flickan, sippandes på en starkcider mitt på blanka dagen.
Och det som stog skrivet i krönkikan kunde inte kännas mer närvarande.
Tjuvlyssnat
Good days
Dagen innan idag, och dagen innan den dagen.
Det var två mycket bra dagar.
Paradox.
...
Självstjälp.
En genomrutten melankoli infann sig tidigare idag.
Jag känner mig så förbannat ful och värdelös på alla tänkbara plan.
Otillräcklig, tråkig, meningslös, osexig, ointressant.
Vedervärdig.
Hopplös.
Katastroftankarna hopar sig.
Stilla börjar jag hata mig själv.
Det eskalerar.
Hela min värld är totalt härsken.
Och jag är dess orsak.
Det skulle vara på sin plats med en panikattack.
Jag tänker på hur världen tränger sig på, hur andrummet blir mindre.
Men ingenting händer.
För egentligen, så är det ingenting som är fel.
Mer än det som försigår i kraniet.
Så med min dagliga dos av elände och sorg,
finner jag mig själv till synes glad.
Man kan lägga sig ner och grina.
Eller så kan man ge sig själv en regäl jävla käftsmäll och gå vidare.
Oftast, i en diskussion med sig själv, så kommer man inte fram till något som skulle kunna jämföras med en lösning.
Oftast blir det bara värre att prata med sig själv.
Upprepa samma gamla omständigheter, för sig själv.
Det är som dömt.
Men, idag, hatar jag mig själv, lite extra, bara för att få det gjort.
Låt stå.
Allråd.
Men vart startar man när man inte vet vart början befinner sig?
Att jag aldrig lär mig någon som helst läxa har jag allt för många gånger lärt mig, och kanske är det den enda läxan jag någonsin faktiskt kommer till att lära mig.
Skriva, det är något man borde ägna sig åt när de där fyndiga och intressanta tankarna formar sig.
Men säg, är det någonsin så?
Att man bara råkar sitta med laptopen i knät när man som bäst sitter på bussen och filosoferar över himmel och jord.
Jag brukar inte göra det.
Men sen är inte jag som andra människor.
Jag sitter inte här och påstår att jag är unik, för det, mina damer och herrar, är yttligare något jag lärt mig, att ordet unik, inte finner någon som helst plats i samma mening som människa.
Människligheten är kort och gott "samma bajs, olika namn".
Det spelar ingen roll om du köper dina stinkande kläder på uff, eller om du gör det på den lyxigaste gatan i paris.
Det finns alltid någon annan som också gör det.
Och i samma sekund som det sker, så är du inte längre unik.
Vad jag försöker säga är att du lika gärna nu kan sluta jaga en illusion.
Men ärligt talat, om hoppet redan är ute, vad är det då som människa man bör jaga?
Varför inte vara precis som alla andra om det är det enda alternativet.
Villa, vovve och volvo?
Varför jaga, eller på eget bevåg erfara?
Det finns ju alltid någon som berättar för dig hur du bäst lever ditt liv.
Är inte det för festligt?
Frågan jag egentligen försöker ställa mig är att om samhällsidealen hade sett annorlunda ut nu, hade mitt val sätt annorlunda ut då?
Gjort är alltid gjort