Magsår, kallsvettningar, förstoppning, kraftlöshet, utslag, rodnader, ångest, koncentrationssvårgiheter, minnesförlust, hjärtklappning, huvudvärk . . .
Listan fortsätter.
Hur man än vrider och vänder på åkommorna så återkommer det bara till en enda sak, och det stavas;
S T R E S S.
Det där, det var jag i tisdags, men undantag från den del saker.
Som vanligt, som alltid, satt jag där, oförberedd, ögnade igenom 70 sidor av 200 år historia (Är det ändå inte ganska fantastisk hur över 200 år historia ryms på 70 sidor i en bok?).
Att försöka komma ihåg, namn, årtal, händelser på två timmar, det är på alla sätt omöjligt.
Även för en sådan erfaren hjärnolympier som jag.
Två timmar senare och hela världshistorien hade skrivits om, av mig.
Stressen hade förföljt mig enda in i skolbänken, minnesförlust; "Hej, jag heter Hanna".
Eller hur var det?

Jag skäms, skäms för bluffen jag är.
Jag ska, från och med nu ändra på HELA upplägget, skriva ner allt viktigt, från och med nu.
Det är ju därför jag sitter här hemma nu, och inte i klassrummet.
För att jag ska göra om, och göra rätt.
Hur motsägelsefullt det än låter.

Men, med största sannilikhet kommer jag sitta här om en månad igen och beklaga mig över ännu ett misslyckat prov.
Kanske ställer jag bara för höga krav på mig själv?
Eller, inte, jag är ju trots allt Hanna, jag som är så himla duktig.