Än så länge sköter jag mig :)
Än så länge sköter jag mig :)
Distansera
Nu har jag vunnit lite tid till att spara pengar så att jag kan köpa en lite bättre dator. Ska när jag får tid försöka få ur alla filer som ligger på hårddisken på den döda datorn. Sedan ska jag ha likbål.
Det är en näst intill euforisk känsla att sitta framför datorn igen. Möjligheterna! Jag känner mig som en heroinist som just fått sig ett skjut. Datorn är min bästa vän här.
Okej, nu börjar jag låta en smula läskig.
Helgen bjuder på plugg. På torsdag är det tenta i Biologisk matematik och statistik. I morgon har jag stallet också. Blir till att cykla fyra mil eller sitta i stallet och räkna. Kanske bäst att räkna i stallet så jag inte får för mig något dumt här hemma. Typ baka en kladdkaka, typ hångla med dumburken. Det finns ju alltid så mycket annat roligt att hitta på än att räkna. Till och med att vika tvätt och skura toalettstolen med en tandborste kan många gånger kännas mer frästande. Undrar varför?
Nu ska jag äta middag i form av sur fil och äppelmos. Roligare än så blir det inte. Budjet = snäv.
Enjoy life for fuck sake.
Är det inte datorn så är det hjärnan.
Är det inte datorn så är det hjärnan.
Jag ger på fullaste allvar upp. Nu är jag ...
Jag ger på fullaste allvar upp. Nu är jag redo att lägga mig ner och dö, bara skita i allt. Det finns inte ord för hur mycker HAT jag hyser för datorer just nu. Sorterar svordomarna i skallen, finner inget passande. Igår började den hacka när jag tittade på ett avsnitt House. Sedan hängde den sig? Så jag startade om den och då skulle den envisas med att söka igenom diskarna, så jag försökte somna. Gick inte bra och jag drömde bara en massa jävla mardrömmar och djävulsskap. Så nu efter lunch försöker jag starta datorn INGENTING händer. Efter en halvtimma dyker det där otroligt upplyftande meddelandet upp på skärmen? Vill de att jag ska stoppa in cdskivan i den icke existerand cdspelaren? Suck. Jag MÅSTE ha en fungerande dator. Och inga pengar har jag. Ska jag fortsätta gnälla?
- Frågetecken -
Sluta förfölj mig.
Lämna mig ifred!
Är det första snön som faller eller är det...
Är det första snön som faller eller är det hagel?
Mina fivefingers trillade just mer i brevl...
Mina fivefingers trillade just mer i brevlådan!
Knutby tur&retur.
Knutby tur&retur. Mina fötter är lite ömma. Med all rätt? Jag sänkte min tid med en kvart. Jag vet inte om det har att göra med att jag fått bättre kondition eller om jag bara är tjockskalligare. Känns inte som att jag fått bättre kondis. En mil är ju dock alltid en mil. Halva vägen ville jag bara vända och vänstra foten gjorde ont. Men sen hände något. Som från ingenstans hade jag så jävla mycket energi att jag fann mig själv hoppandes och skuttandes. Gjorde accerelarioner och sidhopp. En sådan kick i tell you! Andra halvan kändes lekande lätt och jag tycker bara så bra om mig själv just nu. Nu ska jag cykla tillbaka. Hej hopp! :)
Natthumor.
Wonderful life <3
Står du på toppen av Mount Everest finns det bara en väg och det är ner, om du vill behålla båda fötterna på jorden så klart. Jag måste varit högre upp och svävat, men det var länge sedan nu. Jag har en bit kvar till Marieanergraven. Ligger du på botten av det djupaste av hav finns det bara en väg och det är upp. Har jag tur hinner jag inte hela vägen ner.
Don't let go.
Anekdot; Marieanergraven är djupare än vad Mount Everest är högt.
Det kan ju i sammanhanget vara uttryck för att du aldrig kan bli lika glad som det går att vara ledsen. (?).
Intressant.
Och om vi ska dra ett streck över allt prat om känslor. Vem fan är intresserad av sådant i alla fall? Slöseri av tid. Ju mer jag tänker på det, desto mer hållbart känns mitt resonemang.
Känslor = tidsförödande.
Jag och mitt likgiltiga jag mår bäst. Jag och likgiltigheten i en glaskula. Hand i hand. Här skall det då fasiken inte rivas några murar. Ett streck var det.
Vad är klockan? Tio över tolv? Jag skall ju upp om mindre än fem timmar. Jag är förvisso ledig från skolplikten i morgon, men upptagen som jag är betungas jag av andra moraliska tvång och åligganden.
Jag lider av omåttlig utmattning.
Så om man skulle bädda ner sig under dubbla lager bolster? Slå på ett avsnitt House och låta John göra sitt med grus i mina sedan veckor tillbaka rödsprängda.
Jag mår bra. Psykiskt. Fysiskt? Försöker knäcka den nöten.
Så, planerna för i morgon. Snabb repetition av ladugården. Funderingar på att springa till Knutby. Stall. Cykla hem. Plugga. Ladugården. Guida Anna Linnea. Montera högtalarna i gymmet. Dansa järnet! Sova.
Nu springer någon ute i allrummet. Förbannade spöken.
God natt.
I'm hooked on you I need a fix I can't take it Just one more hit I promise I can deal with it I'll handle it, quit it Just one more time Then that's it Just a little bit more to get me through this
Dagens skörd.
Dagens skörd.
Det sticker i ögonen så vacker en höstmorg...
Det sticker i ögonen så vacker en höstmorgon kan vara. Hur skön den kalla luften känns på vägen ner i mina lungor. Skönt att promenera innan alla riktigt vaknat.
Reflexer
Det är alltså den enda gången jag beskådat någonting anrättas.
Så nu när jag står här och tillagar pajer och köttfärssås och kladdkaka och bröd och allt vad det kan vara (enbart kulinarisk läckerheter) så kan jag inte låta bli att tycka att det känns en kaksmula surrealistiskt.
Förövrigt så bor det en gravt överviktig människa i min kropp. Och behärskar jag mig inte så kommer den snart även göra uttryck i min fenotyp. Men det är ju så gott! Med kakor och bullar och mat. MAT. Ibland är jag ett bottenlöst hål. Men då ljuger jag lite för mig själv (och er läsare), för jag slutar liksom inte även fast jag mår illa. Så nedrans oattraktivt.
Apropå oattraktivt. Jag såg (min) drömtjej alla kategorier igår när jag haltade till bussen. Slut era ögon och föreställ er; Lätt överviktig, sönderblonderat platinablont hår, dålig hy (full av finnar), tolv för många lager foundation som slutar i avskuren övergång vid käklinjen, klumpig maskara, dålig hållning och en cigg i käften. Tempting right?
Jag försöker absolut inte glorifiera mig själv (jag har ju just sagt att min ångest är en fet osäker flicka i min kropp), men stannar aldrig dessa naturens (vid)under till vid en spegel och ställer den enkla frågan: "Hur fa.an ser jag ut?". Vad är egentligen grejen med klumpig maskara och smaklöst påsmetad foundation?
Och avslutningsvis. Låt mig få säga att det är avgörande för mig att låta mig få hata ett tag. För min egen skull. Ta det inte personligt.
Deg under naglarna.
Ikväll blir det paj för gratissvampen jag plockade på mig i söndags. Ett knyte deg ligger och ligger till sig i kylskåpet medan jag sitter här och kletar ner tangentbordet.
Dagen har varit givande. Intressant.
"Välkomna till verkligheten", var välkomstfrasen som mötte oss när vi klev av bussen på Springsta Säteri i Västerås. Ekologiskt äggproducent. Verkligheten var det ja. Verkligheten innebär krasst sagt industrialiserat. Det är ju så det är nu för tiden. Men jag tänker inte lägga mer vikt i det just nu. Det tar bara fram sidor hos mig själv som jag inte ännu är helt bekväm med. Ingen annan för den delen heller.
Hur som helst. Cyklade till Knutby i morse. Uppfriskade som bara attan i snålblåst och höstrusk. Tog därefter bussen till stallet där jag longerade hästkräket som faktiskt uppförde sig riktigt fint. I morgon hade jag tänkt rida om det inte tänker fortsätta blåsa vindar á la Gudrun. Sedan tog jag bussen till stan och sprang ut till Ultuna. Det var tungt, i benen. Men jag kämpade och en dryg halvtimma senare var jag framme. Slängde in kyklinggrytan (som Anne generöst nog skänkt mig och som var väldigt god) i micron och gick till bussen, som just tog oss på studiebesök. Efter studiebesöket var det buss till knutby och cykel sista biten hem.
Så, här sitter jag nu. Nöjd med dagen som varit och mumsar förhoppningsvis på lite Champinjonpaj inom en timma till räknandet av logaritmer och expinentialfunktioner.
Dagens bittra kommentar: Tillbaka i glaskulan.
Nu har jag det. Nu vet jag vad det är. Den...
Nu har jag det. Nu vet jag vad det är. Den skavande känslan jag haft inom mig nu en längre tid, som inte riktigt vill gå över; Det är det sista hoppet som lämnar mig. Så som den sista sommaren rinner ur träden. Fast någon ny sommar lär inte blomma upp här.
Fan vad jag är bra! Det var länge sedan ja...
Fan vad jag är bra! Det var länge sedan jag sprang en mil. Säkert ett år sedan. Och jag sprang, eller ja, joggade hela vägen. Skorna var hur sköna som helst och fötterna verkade hålla.
PMS
I natt hade jag svårt att sova. Jag blir alltid lika trött (inte så konstigt kanske) och lite ledsen, men framför allt frustrerad när sömnen inte fungerar som den ska.
Jag loopade det där Houseavsnittet trefyra gånger. Låg vaken och genomled den sorgsna musiken när Kutner för tredje gången tagit sitt liv. Vad beror egentligen orolig sömn på? Det var inte bara det att jag hade svårt sova, den tid jag sov karaktäriserades av hela havet stormar. Med andra ord, jag vaknade inte där jag somnade.
Sover jag dåligt är det som att hela min nästkommande dag blir förstörd.
För nu sitter jag här och har missat bussen och cykeln är i knutby och nästa buss går inte förrän för sent. Och jag som hade tänkt hinna med stallet innan skolan då jag inte börjar förrän kvart över ett. Planering var det ja. Så jag ska springa/gå till Knutby i min nya löpoutfit. Vi får se hur mina fossingar tar det.
Sedan får det helt enkelt bli en sväng förbi stallet på vägen hem i stället. Snäslur ska få röra lite på sig.
Nej. Nu måste jag Ge mig iväg om jag ska hinna.
Vet inte riktigt hur lång tid det kommer ta för mig att springa en mil.
Kanske kommer ett kort snart för dem som väntar. Kanske inte.