Är det inte synnerligen besynnerligt att jag bodde i detta huset i två år utan att laga ett enda mål mat i det? Jag såg det inte ens lagas mat - och jag är ju inte ens en haj (?) - en enda gång. Om jag inte räknar med den där gången på uteliggarefesten för ett par år sedan då några kreativa uteliggaretjejer stekte upp något i stil med tre kilo köttfärs blandat med starksprit, oboy och ananas. Det lär ha smakat u(rk)tsökt för de fyllehungriga munnar som fått sig en munsbit. Jag såg det inte tillagas med egna ögon. Jag såg bara resterna av det som hade försiggått. Köttfärs överallt. 
Det är alltså den enda gången jag beskådat någonting anrättas. 
Så nu när jag står här och tillagar pajer och köttfärssås och kladdkaka och bröd och allt vad det kan vara (enbart kulinarisk läckerheter) så kan jag inte låta bli att tycka att det känns en kaksmula surrealistiskt. 

Förövrigt så bor det en gravt överviktig människa i min kropp. Och behärskar jag mig inte så kommer den snart även göra uttryck i min fenotyp. Men det är ju så gott! Med kakor och bullar och mat. MAT. Ibland är jag ett bottenlöst hål. Men då ljuger jag lite för mig själv (och er läsare), för jag slutar liksom inte även fast jag mår illa. Så nedrans oattraktivt. 

Apropå oattraktivt. Jag såg (min) drömtjej alla kategorier igår när jag haltade till bussen. Slut era ögon och föreställ er; Lätt överviktig, sönderblonderat platinablont hår, dålig hy (full av finnar), tolv för många lager foundation som slutar i avskuren övergång vid käklinjen, klumpig maskara, dålig hållning och en cigg i käften. Tempting right?
Jag försöker absolut inte glorifiera mig själv (jag har ju just sagt att min ångest är en fet osäker flicka i min kropp), men stannar aldrig dessa naturens (vid)under till vid en spegel och ställer den enkla frågan: "Hur fa.an ser jag ut?". Vad är egentligen grejen med klumpig maskara och smaklöst påsmetad foundation? 

Och avslutningsvis. Låt mig få säga att det är avgörande för mig att låta mig få hata ett tag. För min egen skull. Ta det inte personligt.