310510

Blä, hemlängtan i natt när jag skulle gå och lägga mig var inte utav denna världen. Den slumrar kvar idag. Så fort jag blir ensam och inte är sysselsatt med arbete gör den sig påmind. Hade föreställt mig att jag skulle längt hem men inte att det skulle vara så påtagligt som det är. Fan va vek jag är. Jag ska vara borta två månader och beter mig som att det är armagedon och jag är han Bruce Willis och ska snart dö? Två månader är ju ingenting . Hur många månader har jag inte betat av i ren apati det senaste året? Två månader totalt har jag varit ifrån Staffan som är den största anledningen till att jag bara vill gråta och åka hem?

Alltå jag har verkligen värsta klumpen i bröstet och grips typ av panik. Ensam, rädd. Ledsen? Jag vill ju att detta ska bli två bra månader. Hur som haver så kommer jag åtminstone lära mig något av dem. Och jag TÄNKER INTE beta av dem i ett apatiskt tillstånd och bara längta hem varenda sekund. Det är ju trots allt väldigt vackert här även om skogen här utanför ser ogenomtränglig ut och är full av farliga djur. Typ giftiga ormar. Men jag tänker ändå gå på upptäcksfärd.

Nu har jag lite rast efter frukosten igen. Har bloggat lite. Nu ska jag titta lite på film innan det är dags att städa tror jag? Sen får vi se vad för uppgifter jag får idag. Lite Japanska ska jag i alla fall försöka träna på. Jag kan typ säga tack för maten. Och tack? God morgon sitter nästan också. Även om jag stakar mig som största stammaren i världen när jag snackar så försöker jag i alla fall och det är en god start :)

Over and out for now.

Idag är det verkligen varmt. Var just med Aniki - en väldigt kort Japansk man i medelåldern som kan tre ord engelska - och rensade ogräs på en annan "gård" där det var många fält av grönsaker. Utsikten var mangefik. Ett snöbeklätt berg. Jag kan inte sluta hänföras av naturen. Av det jag ser. Mycket värt. Jag hjälpte även till att kupa upp jord vid potatisplantorna. Det finns säkert något facktermsnamn för det men jag har ingen aning om vad det är. Får väl kolla upp det sen. Vad som förstörde idyllen var att de använde bekämpningsmedel där. Något jag ställer mig helt utanför. Känns så onödigt. Här där jag bor har jag inte sett några spår av bekämpningsmedel, ännu. En gård här intill har kor. Och jag såg en väg "upp i skogen" när vi körde tillbaka hit. Måste ju hålla utkik inför min upptäcksfärd på fredag hade jag tänkt. Som sagt varmt. Speciellt när jag var ute på fältet med Aniki. Här fläktar det dock skönt. Snart ska jag ut och använda grästrimmern med sagd man.

Sugacchi frågade mig idag om jag kunde laga någon svensk mat. SVENSK MAT? Vad fan är SVENSK MAT? Jag har verkligen ingen aning. Lika lite aning som jag har vad min favoritmaträtt är. Jag sa att vi skulle försöka leta upp på internet tillsammans så vi kunde handla in igredienser sen.  Det ska bli intressant i alla fall. Sachan frågade även mig om jag visste hur man dödade och tillagade kyckling. Betyder det att det står på menyn? Jag har faktiskt aldrig dödat en kyckling, har ju dock sett hur det går till. Vi får se vart det leder någonstans.

Nej nu ska jag plugga lite Japanska igen. Det går trögt. 13.30 är lunchpausen över och det är dags för arbete. Arbete gör mig glad. Har alltid gjort. Jag mår verkligen piss av understimulans. Tänker för mycket, speciellt på "dåliga saker". För mycket fri tid är inte min grej. Sysselsättning är skiten. Vad det än är. Även om jag inte är så vidare värst duktig på att komma på saker att sysselsätta mig själv med. Jag kanske kommer bli bättre på det denna sommaren. Vem vet? Staffan är faktiskt en stor inspirationskälla där. Han är alltid så finulig och rolig. Kommer alltid på massa roliga saker. Det är något jag borde ta lärdom av. På Fredag ska jag praktisera det. Nu drog jag iväg igen. PLUGGA JAPANSKA DUMMER!

Jag har just varit ute och skördat en åker, eller fält, eller sumpmark? Gräsplätt? Jag vet inte vad jag ska kalla det. Jag har varit ute och skördat det med en röjsåg, eller en grästrimmer med klinga? Är lite osäker på vad skillnaden är. Aniki skulle möta mig 15.15 där uppe men dök inte upp så jag fortsatte. Men bensinen tog slut så jag gick tillbaka till gården. Hoppas inte han leter ihjäl sig där uppe när jag sitter här och har en brake. Skönt. Är lite trött i fötterna och axeln. Det är så härligt primitivt här. Men det är det som är det fina med att komma bort. Få lite perspektiv. Då är det enklare att uppskatta det man har hemma. Om det nu är borta som det är här. Primitivt alltså. Vem skördar en hel åker med en trimmer? Japaner tydligen. Men det är skönt med lite fysiskt arbete. Jag har legat på latsidan i Sverige.

När jag stod där och trimmade slog det mig plötsligt hur vackert där var. Gud vad jag tjatar det men det är storslaget. Egentligen kunde jag inte få in vad det var jag såg. Det är som taget ur en bok eller en japansk film. Jag älskar naturen och jag älskar när den är som den är här. Jag har blivit lite hemmablind. Det vet jag när jag sprang genom Drottningholmsparken förra sommaren. Där är också så otroligt vackert. Men man åker bara förbi där var dag och tänker inte på det. Det blir snabbt så. Likaså med människor. Det bästa är väl egentligen att inte lära känna någon och inte heller bo för länge på ett och samma ställe, då ser man snart inte vad man har eller vart man är. Blind som sagt. Jag lever som i en japansk saga nu. Vad heter den där filmen med en liten flicka som kommer in i ett magiskt land där hennes föräldrar blir grisar och det är en stor svart klump som äter allt typ? Jag kunde ha varit i den sagan även om man inte blir en gris när man äter här. Men vad jag försöker säga är att det finns vissa grejer man tänker: "Sånt finns bara på film". Det man bara ser i Japanska filmer, är här pår riktigt (no shit). Det är inte bara i Japanska filmer. Det finns. Jag svamlar. Men jag är lyrisk över naturen.

Har just mockat åt kusen och ätit frukost. Här i Japan - i alla fall där jag håller hus - är det svårt att se någon skillnad på frukost, lunch och middag. Även om vi - de mornar jag vaknat upp här - fått stekt fisk. Så det kanske är det som symboliserar frukosten? Vad vet jag? Men sen, jag kom inte hit för att äta kalaspuffar och mjölk till frukost. Undrar vad denna dagen bär i sitt underbara sköte. Solen skiner och det känns egentligen som om det inte kan bli något annat än en bra dag. 

Hur som haver.

Jag landade i Japan igår runt 09.00 lokal tid. Jetlag som ett as! Hade det funnits en tävling för mest rödsprängda ögon så hade jag vunnit den. Resan hit hade gått bra. Det var så klart i Sverige det strulade. Skulle ju ta min andra spruta för hepatit a och b innan jag åkte och fick skjuts av Frida till Svea Vaccin i vällingby. Men döm om min förvåning när skiten var stängd? Ingen lapp, ingen skylt, ingenting. Bara stängt. Och ringde man till Svea vaccins växel kom man inte fram. Ringde desperat till Eniro för att se om det möjligen fanns någon annan som kunde vaccinera mig. Vi fick tag i en "Din doktor" vid Eurostop - vilket var helt perfekt eftersom det ligger intill Arlanda - bara det att det var lunchstängt mellan 12 och 13. Egentligen, vilka företag i Sverige nu för tiden har lunchstängt? Frida släppte av mig vid flygplatsen och vinkade hej då. Kramades till och med! Fina Frida passade på att säga hej (då) när smålandsflickan ändå hade vägarna förbi.

Vid flygplatsen väntade kära Chrissetanten. Han hade min bortsprungna mobil. Tack gode du.

Han var även god nog att köra mig till min doktor. Väl där blev det ett jävla rabalder över det faktum att jag lät som Bengt Magnusson. Jag försökte förklara att jag inte var förkyld, eller att jag hade ont i halsen. Men det skulle bestämt ta halsprov och sänkan och plötsligt rann tiden iväg. Vi hann till flygplatsen innan planet gick och det skar lite i magen att säga hej då till Christian och Sverige. Jag visste inte då och ej heller nu vad det egentligen är som jag givit mig in på. 

På planet mellan Helsingfors och Tokyo hamnade jag bredvid en Japansk äldre man. Han var snäll och bjöd mig på godis och visade bilder från hans resa han varit på. Han hade åkt från Helsingfors, genom Estland, Lettland och Litauen. Sedan hade han tydligen varit i Kenya också. Jävla Japan att vara och resa. Han kunde typ ett ord Engelska, men jag tror ändå vi förstod varandra tillräckligt. Jag försökte så gott jag kunde sova på planet. Man sover så sexigt i en flygplansstol. Sedan vaknar man med nackspärr och snustorr mun. 

Väl framme i Japan fick jag lite guidning av Christian via mail på den Japanska mobilen jag fått låna av vederbörande. Jag lyckades med hjälp av ett par hjälpsamma Australienare få ut pengar ur en väldigt skum automat eftersom stället där man växlade pengar inte tog emot kort. Sedan köpte jag en tågbiljett till Kurikomakogen Station där jag skulle bli upphämtad av dem jag skulle stanna hos. Tågresan tog ett par timmar eller tre. Det kändes inte så farligt med tanke på att jag suttit typ elva timmar på flyg. Ni vet, piss i havet? I Kurikomakogen fick jag - efter mailkorrespondens med Sachan (Sahi) som skulle hämta mig - vänta i två timmar eftersom hon var lite upptagen på gården. Två timmar till med snart ett dygns resande gjorde mig inte så mycket. 

Jag skrämde livet ur Stackars Sachan när jag svarade i telefonen. Men vi fann varandra och åkte iväg till gården i en skraltig vit typ folkabuss, fast inte wolkvagen, finns hur många som helst sådana här i Japan men har aldrig sett någon sådan i Sverige. Det tog ungefär en halvtimma med bil från stationen till gården. 
Och mina vänner. Till det som gör detta värt. Det är så vacker natur här som man smäller av. De japanska trädgårdarna är verkligen något alldeles extra. Min kamera kan dock inte återskapa det som jag ser med mina ögon. 

Skogarna här ikring är obeskrivbara. De har ett träd som blommar med lila blommor och doftar ljuvligt. Som sagt. Naturen gör mig salig. Och grodor har de här. Miljarders grodor. Och de kväker. Värst om natten. Men det är lite mysfaktor över det hela.

Ähm. Vad var jag. Jag är lite förvirrad just nu. SÅ mycket intryck. Känns som om jag varit här en evighet men har knappt varit här en dag. Väl framme i alla fall fick jag hälsa på alla och alla verkade mest fascinerad över att jag var så lång. Efter det fick jag göra mig hemmastadd i det rum jag tilldelats. Sedan var det mat. Real Japanstyle. Med pinnar och sitta på knä på golvet och inälvsgrytor, och helskumma vattendjur och friterad tofu och ris och allt vad det var. Bläckfiskslem?

När jag var mätt och så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna gick jag till mitt rum och tänkte göra kväll. Men det var svårt. Då kom det plötsligt över mig. Ensamheten så jävla långt hemifrån. Ville typ grina. Alldeles ensam, borta från tryggheten. Jag kände mig rädd och liten och världens mest ensamma. Låg där i det mörka rummet och hörde grodorna skrika utanför fönstret och mössen rassla i taket. Undrade vad i helvete jag givit mig in på. Så jag satte igång medhavd serie på datorn och somnade till det. 

Vaknade utvilad morgonen där på - idag alltså - och gick ut och fick min arbetssyssla - gårdens häst - redovisad för mig. Pisssimpelt. Efter det var det frukost. Lax och ris och soppa och några inte allt för goda slemmiga bönor som var ett helvete att försöka äta med pinnar. 
Sedan städa huset. Jag fick toaletten. Efter det somnade jag på golvet innan det var dags att hjälpa till med lunchen. Resten av dagen gick jag omkring lite på ägorna, tog lite kort. Diskade ur plantlådor, tog hand om hästen igen och hjälpte till med maten. 

Det har varit en bra och intressant dag och jag gör verkligen mitt bästa att lära mig Japanska. Kan nästan säga tack för maten, och "nu hugger vi in" och "blivit klar". Mer träning i morgon. Nu ska jag nog dra igång någon mer serie och sedan sova. Är trött som en get. 

God natt Japan. God natt Sverige (även om klockan knappt är två där hemma i underbara Svealand).

Kramar gott folk.

Men fy fan vilken klump jag har i magen. RÄDD.

Nej men tänka sig om man (jag) skulle ta en sväng till migrationsverket (kista galleria). Måste - måste och måste är väl att ta i - köpa ett par nya skor, eller två.

So long suckers. Samt, såklart, hämta ut mina biljetter. Har bokat två. Till den FETASTE biografen. Först till kvarn på biljett el número dos. 

EN KATT I EN HATT GER MIG FNATT!