Hur som haver.

Jag landade i Japan igår runt 09.00 lokal tid. Jetlag som ett as! Hade det funnits en tävling för mest rödsprängda ögon så hade jag vunnit den. Resan hit hade gått bra. Det var så klart i Sverige det strulade. Skulle ju ta min andra spruta för hepatit a och b innan jag åkte och fick skjuts av Frida till Svea Vaccin i vällingby. Men döm om min förvåning när skiten var stängd? Ingen lapp, ingen skylt, ingenting. Bara stängt. Och ringde man till Svea vaccins växel kom man inte fram. Ringde desperat till Eniro för att se om det möjligen fanns någon annan som kunde vaccinera mig. Vi fick tag i en "Din doktor" vid Eurostop - vilket var helt perfekt eftersom det ligger intill Arlanda - bara det att det var lunchstängt mellan 12 och 13. Egentligen, vilka företag i Sverige nu för tiden har lunchstängt? Frida släppte av mig vid flygplatsen och vinkade hej då. Kramades till och med! Fina Frida passade på att säga hej (då) när smålandsflickan ändå hade vägarna förbi.

Vid flygplatsen väntade kära Chrissetanten. Han hade min bortsprungna mobil. Tack gode du.

Han var även god nog att köra mig till min doktor. Väl där blev det ett jävla rabalder över det faktum att jag lät som Bengt Magnusson. Jag försökte förklara att jag inte var förkyld, eller att jag hade ont i halsen. Men det skulle bestämt ta halsprov och sänkan och plötsligt rann tiden iväg. Vi hann till flygplatsen innan planet gick och det skar lite i magen att säga hej då till Christian och Sverige. Jag visste inte då och ej heller nu vad det egentligen är som jag givit mig in på. 

På planet mellan Helsingfors och Tokyo hamnade jag bredvid en Japansk äldre man. Han var snäll och bjöd mig på godis och visade bilder från hans resa han varit på. Han hade åkt från Helsingfors, genom Estland, Lettland och Litauen. Sedan hade han tydligen varit i Kenya också. Jävla Japan att vara och resa. Han kunde typ ett ord Engelska, men jag tror ändå vi förstod varandra tillräckligt. Jag försökte så gott jag kunde sova på planet. Man sover så sexigt i en flygplansstol. Sedan vaknar man med nackspärr och snustorr mun. 

Väl framme i Japan fick jag lite guidning av Christian via mail på den Japanska mobilen jag fått låna av vederbörande. Jag lyckades med hjälp av ett par hjälpsamma Australienare få ut pengar ur en väldigt skum automat eftersom stället där man växlade pengar inte tog emot kort. Sedan köpte jag en tågbiljett till Kurikomakogen Station där jag skulle bli upphämtad av dem jag skulle stanna hos. Tågresan tog ett par timmar eller tre. Det kändes inte så farligt med tanke på att jag suttit typ elva timmar på flyg. Ni vet, piss i havet? I Kurikomakogen fick jag - efter mailkorrespondens med Sachan (Sahi) som skulle hämta mig - vänta i två timmar eftersom hon var lite upptagen på gården. Två timmar till med snart ett dygns resande gjorde mig inte så mycket. 

Jag skrämde livet ur Stackars Sachan när jag svarade i telefonen. Men vi fann varandra och åkte iväg till gården i en skraltig vit typ folkabuss, fast inte wolkvagen, finns hur många som helst sådana här i Japan men har aldrig sett någon sådan i Sverige. Det tog ungefär en halvtimma med bil från stationen till gården. 
Och mina vänner. Till det som gör detta värt. Det är så vacker natur här som man smäller av. De japanska trädgårdarna är verkligen något alldeles extra. Min kamera kan dock inte återskapa det som jag ser med mina ögon. 

Skogarna här ikring är obeskrivbara. De har ett träd som blommar med lila blommor och doftar ljuvligt. Som sagt. Naturen gör mig salig. Och grodor har de här. Miljarders grodor. Och de kväker. Värst om natten. Men det är lite mysfaktor över det hela.

Ähm. Vad var jag. Jag är lite förvirrad just nu. SÅ mycket intryck. Känns som om jag varit här en evighet men har knappt varit här en dag. Väl framme i alla fall fick jag hälsa på alla och alla verkade mest fascinerad över att jag var så lång. Efter det fick jag göra mig hemmastadd i det rum jag tilldelats. Sedan var det mat. Real Japanstyle. Med pinnar och sitta på knä på golvet och inälvsgrytor, och helskumma vattendjur och friterad tofu och ris och allt vad det var. Bläckfiskslem?

När jag var mätt och så trött att jag knappt kunde hålla ögonen öppna gick jag till mitt rum och tänkte göra kväll. Men det var svårt. Då kom det plötsligt över mig. Ensamheten så jävla långt hemifrån. Ville typ grina. Alldeles ensam, borta från tryggheten. Jag kände mig rädd och liten och världens mest ensamma. Låg där i det mörka rummet och hörde grodorna skrika utanför fönstret och mössen rassla i taket. Undrade vad i helvete jag givit mig in på. Så jag satte igång medhavd serie på datorn och somnade till det. 

Vaknade utvilad morgonen där på - idag alltså - och gick ut och fick min arbetssyssla - gårdens häst - redovisad för mig. Pisssimpelt. Efter det var det frukost. Lax och ris och soppa och några inte allt för goda slemmiga bönor som var ett helvete att försöka äta med pinnar. 
Sedan städa huset. Jag fick toaletten. Efter det somnade jag på golvet innan det var dags att hjälpa till med lunchen. Resten av dagen gick jag omkring lite på ägorna, tog lite kort. Diskade ur plantlådor, tog hand om hästen igen och hjälpte till med maten. 

Det har varit en bra och intressant dag och jag gör verkligen mitt bästa att lära mig Japanska. Kan nästan säga tack för maten, och "nu hugger vi in" och "blivit klar". Mer träning i morgon. Nu ska jag nog dra igång någon mer serie och sedan sova. Är trött som en get. 

God natt Japan. God natt Sverige (även om klockan knappt är två där hemma i underbara Svealand).

Kramar gott folk.