Får jag säga som det är?
Jag vill säga som det är.
Men i detta fall, för att behålla lugnet, håller jag det för mig själv.

Nu ska knarkaren på avgiftning, en gång för alla.

WOHO!

Det som inte dödar dig gör det starkare - eller äter dig levande.

Det är få människor som gör mig genuint glad. Hard to impress? Vad jag menar med det uttalandet är att jag kan le åt det människor säger och förvisso bli road, men det är få individer som gör mig lika varm i kroppen av lycka som när någon ramlar så det skramlar och helst gör sig lite illa också. 
Men det finns en sådan människa på skolan. I min klass om jag ska vara riktigt detaljerad. Det är en komplimang. Det är först och främst sättet hon talar på. Och jag menar inte att jag skrattar åt henne. Nej nej, jag skrattar med henne. Jag har träffat några liknande människor i mitt liv och de har alla fått mig att ibland dö lite av skratt. Apropå dö så var det just det. 
En av alla gånger hon uttalat något genialt sa hon att; "Man dör lite varje gång man nyser". Nu kan ju detta låta tämligen blekt, men faktum är att sättet hon säger det på är halva poängen. Halva det roliga. Så det är ingen som fattar hur mycket jag än sitter här framför min skärm och asflabbar. 

Och hur kom jag att tänka på detta nu? Jo jag var på toaletten, som jag är allt som oftast, i synnerhet när det närmar sig sängdags. Så satt jag där och kissade och kom på när vi just hade den där diskussionen om nysningar på skolan. Jag började med att säga att man alltid - utan undantag - stänger ögonen när man nyser, varpå den tredje Hannan i gruppen fortsätter med att om man nyser när man kissar (och här drar vi sambandet, jag sitter på toaletten - kissar .. nyser dock inte men tänker .. (?)) så upphör man med kissandet. Skum iakttagelse vid vägen. Och så kommer det, som en gåva från ovan, den roliga tjejens dödande kommentar; "Man dör lite varje gång man nyser".
Det ser fortfarande inte roligt ut. Men jag kan försäkra er om att det LÄT roligt, då i sitt sammanhang, när HON sa det. Det är klart man dör lite när man nyser. 

Är det bara jag som sitter och tänker väldigt mycket under den knappa minut bakdelen vidrör porslinet? (Ja det är en ring i porsling - alternativt backelit - kallt som fan är det i alla fall).

It's not what we see that matters.
It's what we feel. 
But sometimes, or most of the time, what we see makes us feel.

Idag har inte varit min dag. Det är inte någon människas dag när man tappar det busskort man dagen innan pungat ut 670 kr för. Och jag kunde inte låta bli att känna mig så liten och ynklig när tunga tårar började rulla medan jag till ingen nytta lät leta igenom min jacka tio gånger om. Fan. Vem tappar ett endag gammalt trettiodagarskort? Jo, jag gör det. Jag är som en elefant i en glasaffär. Tur att det finns människor som lyfter upp en ibland.  
Det är skönare när verkligheten är lika diffus som på internet.

En rask promenad genom ett snöbeklätt mörker piggar upp något helt otroligt. Är lagom mosig i fettklumpen efter timmar av jagvetintevad i skolan. Gick i dvala mitt i någonstans. Agronomdag hette det. Dvs, gamla agronomstudenter som berättade för oss förstaårsstudenter om vad som väntade efter avslutade studier. Förvisso intressant, men jag roade mig ändå med min stickning så att jag inte somnade. Jag och AL roade oss även med att spä på våra fördomar om de hanliga könen som man ibland ser i skolan. De stryker omkring i unghingstflockar och stör på lektionerna. Stureplanspedofiler som kommer ha den högsta lönen, som kommer styra ekonomin och inte är annat än uppblåsta besserwissrar om ett par år. Fördomar var det. 
Jag hade turen att springa in i Linnea precis när dagen var över och fick snålåka med till stallet. Där sadlade jag Sessilur och intervalltränade henne på åkern. Hon fick kämpa på bra i den säkert 40 cm höga snön. Söt. Även det - precis som promenaden från kyrkan - var uppfriskande. Tål att göras om. 
Jag har pluggat lite idag också. Faktiskt. Jag är inte så jättenervös inför på fredag. Men jag kanske borde vara det. Det är illavarslande när jag känner mig likgiltig inför ett prov. Eller tenta som man valt att döpa det till på universitetet. 
Angående gården faller domen om en månad. Mamma lät inte allt för uppgiven när jag talade med henne. Hon lät tvärtom oförskämt nöjd då hon satt med Elin och familj och smaskade på en lyxshake på Max. Jag blev avundsjuk. Lyxshake är så jävla gott, och förbannat onyttigt. *Torkar saliv från mungipan*.

Nog om gott som går att äta. Enda anledningen till att jag inte blir bulimiker - så att jag kan äta hela tiden bara för att det är så förbannat gott (förutom när jag står med fingrarna i halsen) - är att jag inte vill förstöra mina tänder. Jag låter sexig nu, jag vet. 

Rummet här är inklätt i POST-IT-lappar. Vackert. Som en gul klick av noteringar i tillvaron. 

Var dag innan skolan drar jag igång någon julmusik på Spotify. Måste lära mig av med den ångest som sköljer över mig var gång jag hör tonerna av Jingle Bells, eller Stilla natt eller något annat välstämt julslask. Det är inte det att jag tycker att julmusik är dåligt, jag blir bara så ledsen i kroppen när jag hör det eller som någon sa: "Du vet inte vad du känner". Det skrämmer mig antar jag. Så, julmusik it is. Det har börjat betala sig. PTSD kanske? 
Nog om det. Nu väntar en fantastisk heldag på universitetet. 

Jag och Frida for till Katalin - And All That Jazz. Grymt ställe. Det hade varit ännu grymmare om någon välvillig själ anordnade något i stil med det som gick loss på Kägelbacken för över fyra år sedan nu. Det har aldrig, och kommer aldrig igen vara en kväll som den. I alla fall. 
Familjen stod på scen. Vilket röj! Vilket RÖJ! Fast - och nu vill jag inte gnälla - det var i kortaste laget. Lite "Fyra sekunder - underbart är kort" över det hela. Precis när man kommit igång och svetten oundvilkligen börjat sippra ur porerna i pannan var det slut. Familjen körde den dryga stilen och vägrade kliva upp på scenen en sista gång efter avslutningen trots att publiken förgäves ropade: "En gång till, en gång till .. !"
Så jag och min trogna följeslagare ryckte på axlarna och drog vidare. Vi tog oss till kalas/Seven/partaj/Farbror melkers (?) eller vilket namn som just nu är aktuellt. Där får man inget mer än det man förväntar sig. Halvkass musik, ett mobboffer i rullstol och en mörkhyad utbytesstudenters kön i ryggslutet. 
Urk. 
Droppen föll när två knubbsälar dansade uppe på scenen. För mycket för mig. Så jag och Frida gick tillbaka till Daniels lya där vi badade alldeles för varmt innan vi somnade varma och gosiga. 
Angående den rullstolsbundna killen på utestället så kunde jag inte låta bli att observera hans kroppsform? Vad i helvete? Alltså, han hade en så svullen buk. Och så får jag bilder av ur han måste se ut naken. INTE helt trivsamt. Två smala sladdriga dödkött till ben som följs upp av en enorm jäskammare, en våm? Alltså nej. Vi gick i grevens tid, men allt som allt så hade vi en helt fantastisk kväll jag och Frida. Like back in the days. 

Nu är jag tillbaka från att ha hämtat Daniel på flygplatsen. 
Jag hatar Daniels bil. Och jag hatar hans lägenhet. För att de inte är mina. När jag blir miljonär ... 

Nu ska jag fortsätta äta min mögliga ost med mina ekologiska pepparkakor. Börja plugga lite inför tentan som går av stapeln på fredag och sticka lite. 



Just det. Höll på att glömma. De hade några Gästartister med sig - Familjen alltså, blandannat den här tjejen, som sjunger i låten ovan. Hon var grym! Hon är med på den senaste skivan. Sedan var det en mörkhyad tjej som spelade på lite olika trumliknande saker. Så bra. Så bra. Även hon hörs i den här låten. 

När du fattar vad du missar