Jag fick just det största orgasmen i skrivarhistorien. Kopplade in vår brand new färg laser skrivare och fick gå och byta trosor efter testutskriften. För mig var denna evolution den stösta tillfredsställelsen jag haft sedan jag kom på att min kropp hade en baksida. Nöjd i hågen ringer jag mor och berättar att hon borde vara mäkta nöjd med sitt inköp och mitt val.
Och dagen kan som inte bli bättre. Beslöt mig för att rasta benen efter jobbet och drog iväg till Marika för att träffa hennes hästar. Sagt och gjort och på vägen hem springer jag förbi en tomt och ser något stort röra sig i periferin. Vrider skallen åt vänster. Där under ett litet äppelträd står två fjolårsälgkalvar och mumsar äpplen! Stannar, och kan liksom inte riktigt tro mina ögon. Tittar först, som av en ren reflex efter att staket: "Det måste vara tama inhägnade älgar" var den första tanken som slog mig. Rycker upp mobilkameran. Och där och då tänkte jag det mest naturliga, som alla skulle tänkt då: "kombon systemkamera/mobil, när kommer den ut på marknaden, och varför(?) har jag den inte redan i min hand?". Mobilkameran lyckades i alla fall med suddig bild och film ge mig tillräcklig med bildliga minnen för att denna, troligen, en av de häftigaste upplevelserna i mitt liv inte skulle förloras ur minnet(?). Jag följde efter de nyfikna ungälgarna en bra bit upp i skogen, då och då stannade de, vände sig om och kollade vad jag höll på med. Som närmast var jag 10 meter. Tjuren var nyfiknast, han tittade länge och väl på mig. Ruskade på huvudet och när jag klev innanför hans "zon", vände han om och sprang iväg. Min kropp var fylld av lycka.
Och ja, inte nog med det. Idag satt jag hela dagen, själv, och besvarade samtal. Duktiga jag.
I morgon stundar veckans sista arbetsdag (och ja, jag erkänner, det ska bli skönt med helg). Sedan är det grillbjudning på kvällen. Därefter hem, ladugården lördag morgon, almunge, ladugården där. Sen, SEN, Miss li på Katalin (trion), söndag bio och sen hem. Älskar fullspäckat schema!
I tre dagar har jag jobbat på samtrans. Av de tre dagarna har jag suttit och besvarat samtal i mindre än en och en halv dag. Och faktum är att jag redan är skadad. Mitt huvud går som i repeat: "Välkommen till Samtrans, du pratar med Hanna". Nu när jag kom hem ringer det på telefonen och jag hör mig själv, nästan, säga den inlärda frasen. Jag sa det inte, som tur var, men det hade nästan varit lite roligt då det var någon från DN som ringde och undrade var min far var. Han hade blivit förvirrad. Hur som haver, den smöriga telefonrösten ligger iaf där den ska. Jag ryser nästan när jag tänker på hur jag låter i luren. Jag låter allt annat än smörig i "verkligheten".
Okej, just nu, vill jag ALDRIG mer prata i telefon. Men jag tror jag kommer gå förbi det stadiet efter springturen jag ska på nu.
Ska springa till hogsta och tillbaka. Hälsa på Marika och hennes fina hästar.
Det är som misslyckat att försöka tvinga fram en intressant läsning, med goda ord och välbyggda meningar när man inte känner sig så mycket som ens en uns upplagd för det.
Så där satt jag med en tidigare framkrystad text och försökte knyta ihop den med ännu flera framharklade glosor.
Mitt vokabulär var icke existerande. Lite som när man var liten och satt och fokuserade på att inte börja varenda mening med; "... och sen."
Jag är inte riktigt säker på hur många gånger jag började om, eller hur många gånger mitt långfinger tryckte ner backspace.
Två timmar ren frustration och uppgivenhet senare så hade jag till slut lyckats forcera ihop något som skulle kunna likna ett personligt brev.
Jag har varit hos optikern, jag har simmar och jag har flirtat mig till arbetsgivarintyg och arbetsomdömen, men det där eländiga brevet har jag skjutit åt sidan. Lagt undan i en liten ask med dagbokslås längst in i en dammit garderob.
Det har nog med pressen att göra. Där ska du på ett A4a formulera din eventuella framtid. Ord som fångar läsaren. I mina ögon är det lättare att håva hem nobellpriset i litteratur.
Och det är i situationer som dessa som jag är glad att jag känner den största ordboksnörden i mellansverige.
Några mail senare och mitt brev var perfekt.
Som att man hade tillsatt den där sista smakförstärkaren i den där söndermicrade pannbiffen från findus.
Ett stycke snygg kille skulle visa vad han gick för i söndags. I mina ögon var han världens finaste föl. Jag var väl medveten om hans brister, hans framtår. Men trots omständigheterna fick han bra poäng. Och det var en väldigt stolt ägare som i sina tankar klappade sig själv på hjässan under bilfärden hem.
Det kan inte understrykas nog hur underbart temperament mina kusar har.
Trebben var cool som en filbunke och tyckte att beta var en bättre sysselsättning än att rycka och slita, och stegra och sparka, som övriga föl roade sig med.
Jan Lockwall stolpade även denna gången fram till mig. Han verkade, precis som de andra domarna, gilla Trebben, och verkade tycka att det var riktigt tråkigt med hans mindre korrekta framben.
Och tro mig, så tyckte även jag.
Han vädjade till mig att låta en duktig hovslagare korrigera honom. Will do, will do!
Och det var en trött Hanna som körde tillbaka Staffan till Almunge.
Försökte i min enfald läsa lite ur den där boken jag lånat av Nanna men inte kommit för mig att börja läsa, på riktigt. Jag har alltså på låtsas suttit och ögnat igenom några sidor för mitt samvetes skull.
Jag somnade, med boken i handen då Staffan var inne på möte.
Jag sov gott den natten. Med en liten fuxfärgad fölunge, med vita ben i mina drömmar.
Staffan skickar alltid konstiga sidor till mig via msn. Han skickar konstiga sidor till alla, samt har ett väldigt grovt språk.
Jag ska väl iof inte säga så mycket om det då min mor alltid undrar vart jag lärt mig "alla ord".
Det handlar inte om lärdom, det handlar om kreativitet.
Men, denna gången skickade han mig en mer rolig, än konstig, som i äcklig sida. TALK TO STRANGERS!
Först var det egentligen ingen som var så intresserad av att prata med mig och min bristande engelska. Men så plötsligt kom där en pöjk. Han undrade om jag ville se honom naken och framför mig uppenbarade sig snart en msn-adress.
Okej, nu kunde jag ju låtit bli att addat honom, och jag kunde även låtit bli att uppmuntra honom bara för den enkla anledningen att se hur-långt-han-kunde-gå.
Nu sitter jag här med skam i kroppen, och känner mig nästan äcklad!
He did a little to much, så att säga.
Men jag skrattade, för det är för mig helt sjukt hur människor bara kan göra så. Han hade ju ingen som helst aning om vem jag var, och med en bild på en överviktig gubbe med ett ölglas i näven som msn bild gör det mig ännu mer konfunderad.
Det är någonting med bokhandlar. Jag blir helt varm när jag går in en.
Böcker är vackra. Den vackraste av konst om jag fick säga mitt. Men mest mys med bokhandlar är doften. Olästa böcker, orörda med oändliga nytryckta rader.
Det är inte svårt att bli trångsynt. Att inte se längre än vad näsan är lång. Svårt är där emot att ta sig ur ett dåligt mönster, eller för den delen över huvud taget inse att man trampar runt i ett lerigt dike.
Jag har en förkärlek för att hålla människor på avstånd, förutsätta att de är idioter, där för att vara jobbiga och skada mig och min omgivning. Jag ser helst inte det fina i människor, men det är så, att de flesta människor har något positivt.
Att något med dem har en mening.
Men jag vill inte se det, för pessimisten i mig ser bara det som är dåligt.
Så blir det när man tror att livet ska vara en jävla hollywoodfilm, vilket det inte är?
Min syster talade om för mig att hon trodde att de flesta männniskor trots allt utgör någon typ av nytta i sin position.
Och jag kan till viss del hålla med henne om den teorin.
Nej, nu ska vi inte generalisera. Men visst är det så, att man i stället bör se människor för det goda de är och gör i stället för den skit de ställer till och vid första intryck ser ut att vara?
För annars blir man en bitter stofil som sitter och grämer sig för allt fint som missunnades dem.
Vågar man öppna käften, så kan man förvisso förlora en del, men man kan vinna betydligt mycket mer.
Det är kusligt hur illa humorn kan bli när John Blund petar dig på axeln.
Döda, uppblåsa grävlingar, vid väggrenen, liggandes på rygg, alldeles "redo", blir inkörsporten till de makabraste av skämt.
Frågeställningen: "Vad heter de som gillar sexuellt umgänge med döda djur?"
Jag vet, det är att gå i lägsta laget.
Inte helt "OK" så att säga. Men det är det jag försöker säga. När jag är trött, då går jag lågt. Och är jag trött mest hela tiden, är jag inte en person man vill ha i sitt sällskap, på fina middagar och dylikt.
Nekrozoofili, heter det i alla fall, kom vi fram till, jag och min uppstyrda syster.
Som förövrigt gick ännu mer över gränsen än vad jag gjorde när hon kläckte ur sig:
"Klaostronekrofobpedofili".
Jag låter en förklaring utebli.. Heh ...
Äldre kvinnor gillar dessutom att låta förvuxna västeråsgurkor ligga och förmultna inom dem?
Min syster är i vissa fall värre än mig, som sagt.
ALLT, är mammas fel, jag skyller alltid på att jag fått det av henne. Även om fallet kanske inte är så.
Men "så är det", i alla fall i mina ögon.
För vi vet ju alla, att om man intalar sig något tillräckligt många gånger, ja, då jävlar blir det så.
Dagens visdomsord:
Ser du, vi säger, en äldre uppblåst ölfarbror stanna till på motorvägen vid ett härglit roadkill, slänger in den i bakluckan och ser sådär oförskämt nöjd ut, som bara en ölfarbor kan göra, då är det en nekrozoofil,
Så, idag var det dagen D för Sessan. Vi hade dagen till ära fått nya skor, badat, fixat frillan.
Och visst gick det bra.
BÄTTRE ÄN BRA!
39 poäng, klass I, och tvåa i klassen av fem stycken.
Dessutom, vad som värmde mest, var att Jan Lockvall (en av domarna), vände sig till mig och sa: "Mycket väl visad", och "vilken vänlig häst".
Även kvinnan i speakern tackade för en mycket väl visad häst.
Jag log, och klappade den riktiga stjärnan i tillställningen.
Min fina häst.
Men så när jag kom hem, slogs jag av tanken: Är den här hästen verkligen min?
Jag hade svårt att ta till mig att det faktistk var min förtjänst att hon var så jävla fin, och att jag gjort allt jobb med henne (ja, så klart, mer eller mindre).
Men det har jag, och jag är, i blygsamhet, stålt över det.
Nästa helg är det Bella och Trebben som ska få visa vad de går för.
Många bra låtar strilar genom mina örongångar när det är mjölkdags. Den här har jag hört bara ett par gånger, men den är fucking awesome!
Något annat som är fucking awesome är filmen min näthinna träffades av i morse.
Lesbian Vampire Killers. Titeln talar för sig själv. Men låt dig inte bli avskräckt. Den var faktikst bra. Humor på hög nivå. I sedvanlig ordning var det Staffan som tipsade, och precis som när det gäller honom och matlagning rynkar jag, utan undantag, alltid på näsan när han är i farten. Men precis som att jag alltid rynkar på näsan, så blir jag alltid positivt överraskad, nästan.
Det var en bra film, och Staffan lagar god mat. Hängde ni med?
Idag bevittnade jag ett kodak-moment, jag hade min mobilkamera i handen när det hände, men sony-ericsson har inte varit så vidare värst snabba med just det; vara snabba, så ögonblicket slank mig ur handen. Inget förevigande.
Så, jag ska försöka beskriva en bild som säger mer än tusen ord, med bara ett par få:
- Jag är på min väg att fösa in de sista korna då en av korna anser sig att bättre saker för sig än att gå in i ladugården; Bli påsatt av sina artfränder, olyckligtvis av samma kön.
Lilla Ronja var brunstig, och kåt som hon var ville hon inget hellre än att få kuk. Kuk fick hon inte, hon fick välfyllda juver skumpandes mot ändalykten.
Det var i en av hennes desperata försök till penetration som Miranda vänligt nog visade sitt intresse. Hoppade glatt upp på den betydligt mindre Ronja som liksom stog vriden när bestegringen skedde. Och vipps så satt hon där, nerhoppad till marken.
Sittandes som en hund. Miranda något förvånad, böjd över henne.
Jag skrattade så jag grät. Kossornas förvånade blickar!
Satisfaction
