I tre dagar har jag jobbat på samtrans. Av de tre dagarna har jag suttit och besvarat samtal i mindre än en och en halv dag. Och faktum är att jag redan är skadad. Mitt huvud går som i repeat: "Välkommen till Samtrans, du pratar med Hanna". Nu när jag kom hem ringer det på telefonen och jag hör mig själv, nästan, säga den inlärda frasen.
Jag sa det inte, som tur var, men det hade nästan varit lite roligt då det var någon från DN som ringde och undrade var min far var. Han hade blivit förvirrad.
Hur som haver, den smöriga telefonrösten ligger iaf där den ska. Jag ryser nästan när jag tänker på hur jag låter i luren.
Jag låter allt annat än smörig i "verkligheten".

Okej, just nu, vill jag ALDRIG mer prata i telefon.
Men jag tror jag kommer gå förbi det stadiet efter springturen jag ska på nu.

Ska springa till hogsta och tillbaka. Hälsa på Marika och hennes fina hästar.

over and out.