Vem är jag?
Vem är Hanna Amanda Elisabeth Rydström?
Just nu, så vet jag inte.
Du som tror dig känna mig kan ju uttrycka din åsikt, och kommentera om vem du tycker att jag är.
Hur skulle du beskriva mig?

Av vilken anledning måste jag vara outröttat kär i dig?

För mycket av det goda har inte gjort någon gott. Aldrig, och det kommer aldrig bli så. Vi kan dra en del paralleller så att precis alla ska kunna förstå var jag är.
Har du aldrig varit sjuk, hur kan du då vara säker på att du är frisk? Har du aldrig varit ledsen, hur kan du då vara säker på att du är glad? Har du aldrig sett svart, hur är du då säker på att det är vitt du ser?
Skulle inte allt ha två sidor så, hur skulle vi då vara säkra på att det var på ett visst sätt? Hur är vi medvetna om verkligheten om vi inte har något att jämföra med? Att jag finns vet jag bara för att jag kan röra mig i tid och rum. Om man raderar dessa, vart är då din verklighet? 
Hur kan man vara säker på att det inte var du själv som skrev Chris Browns senaste hit om du har tappat verklighetsuppfattningen? 
Man tappar den ibland, alla gör det. Alla glömmer att ta en reality check allt för ofta. Så även jag. Det är i sådana lägen det är en bra idé att bara stanna upp, fråga sig vart  man har sig själv, vart man är påväg och vad meningen med allt är.

Så, jag är för ledig, jag kanske är med dig för mycket, och livet kanske suger lite för mycket just nu pga situationen, men i min verklighet så vill jag inte flytta.

Men nu, nu släpper bomben.
Jag vet att både mamma och storasyster och så även ibland min far är inne och läser min blogg. Och enda gången ni faktiskt tycks ta åt er av vad jag har att säga är när ni läser det här.
Här om dagen ringde storasyster mig. Hon ville kalla till möte, familjemöte, och visst är det något bra med det. Men seriöst? Är det verkligen hon som ska behöva göra det? Å vems vägnar? Vad är det med storasystrar att lösa alla problem? Vad är det med mig att bli klämd i mitten?  Jag vet hur det är, från min sida, men jag flyttade för jag orkade inte med all jävla skit där hemma. Skrikandet på nätterna, och de sura minerna på dagarna. Tårarna och förtvivlan. Jag stog inte ut, jag kunde inte göra något, för det var inte mitt problem.
Så, nu står vi här igen, det var snart två år sedan jag flyttade, och ingenting tycks att förbättrats. Nu är det tydligen upp till barnen att fixa päronens problem?
Men storasyster, ärligt, så länge du hatar pappa, hur ska du någonsin kuna föra en vettig konversation? Pappa och jag har alltid kommit bättre överrens än vad du och han har, och det är tråkigt att han ska behöva se det som en fördel på sin sida i en diskussion.

Men jag hatar bråken, jag hatar det som är, och jag vill inte vara en del av det. Sorry? Vad fan ska jag säga?
Pappa, snälla, sluta vara otrogen eller skilj dig med mamma?
Mamma, sluta acceptera det pappa gör och skilj dig, eller gilla läget?
Hallå, åtta år, jag förstår inte vad fan ni håller på med? Pappa kommer krypandes till med i bilen om att han inte tycker att jag skulle varit tillsammans med David, och att jag inte ska sörja det eftersom första kärleken (?) oftast inte är den sista.
Vilken är din kärlek pappa?
Mamma, jag kan inte tala med dig om känslor, har aldrig kunnat, och kommer nog aldrig kunna, kanske för att du aldrig kunnat detsamma tillbaka till mig, för tänk så många gånger jag faktiskt frågat och du inte sagt något.
Jag vet att du inte svarat för att inte behöva betynga mig med dina problem, men ibland är det enklare att bära dem än att inte veta.
Jag vet att ni gjort erat bästa som föräldrar, men när ska ni inse, att en av anledningarna till att lillebror hamnade där han hamnade var för att ni inte var närvarande åtta år av hans liv?
Vet ni någonsin vad jag gjorde?
Jag vet varför jag var hemma mamma och pappa. Vet ni?
Jo, för jag höll på att skrämma livet ur mig själv med tanke på allt dumt jag faktiskt kunde göra när ni inte stoppade mig.
Hade det inte varit för att jag trots allt var så rädd, men samtidigt förnuftig (?), som jag trots allt var, så hade jag nog inte suttit långt ifrån lillebror.
En sista handling, ett sista val står alltid på dig i slutet, då kan du inte skylla på någon annan, även om vägen dit kan han varit full av snår som någon annan planterat. Så länge det är du som håller i vapnet, så är det du som trycker av.

Jag vet inte vad det är som gör vad man gör.
Jag vet inte vad jag ska göra åt alla problem, åt allt knark, åt all bortskämdhet, åt allt hat, åt någonting.
Jag blir bara ledsen. Och jag vill inte vara ledsen.

Ingen är perfekt, inte du storasyster, inte jag, inte mor, inte far.
Men det är inte förrän vi verkligen insett det, som vi faktiskt kan ändra på saker och ting.

Jag har tänkt om. Angående internet, angående mig själv. Hur vidrigt det faktistk är, inte minst beroendeframkallande. Så nu får det vara ett slut. Jag kan inte längre sitta och söka upp folk jag inte känner eller känner på facebook, och stalka dem i hemlighet. Jag skäms över det.
Bara det faktum att internet försöker tala om för mig att MINA (?) vänner kommer sakna mig när jag avaktiverar mitt konto är ju helt jävla absurt.
Tack och hej facebook, god dag min värdighet.

Vill du gå ner i fettmassa? Bli starkare? Snyggare?
Då har jag metoden som passar dig, ja, jag skulle nästan vilja påstå alla!  Rör på dig!(?)
Jag började strax efter jul, och guess what? Det fungerar!
Bättre än alla dyra träningsapparater och tråkiga dieter. Jag har blivit dubbelt så stark på bara tre veckor.
Skämt åsido.

Nu ska jag ta en dusch, och tycka bra om mig själv.

En vinröd bil står parkerad i verkstaden. Lagad för sista gången av mina händer. Det dryga året jag stått som ägare har varit ett ras ner till skroten. Men i morgon, så kommer en man från Östersund och tar över olyckan.
Jag satte ut bilen på blocket, och två minuter senare kunde inte telenor koppla fram samtal eftersom linjen var så jävla nerringd.
Jag och min snöman ska bli lyckliga föräldrar till en moped. Jag känner mig nästan lite kaxig. Jag hade liksom aldrig någon moped när mustaschen började växa. Jag kan få känna mig som 15 år för första gången i mitt liv.

Ingan kan väl ha gått miste om att vi alla är ett år närmare vår död. År 2009, vad kommer detta år bära i sitt sköte?
2008, vad var det för ett år? Jag vet inte om jag kan eller ens vill summera det.
Det hända en massa saker och absolut ingenting. Det var inte det bästa av år. Jag tänkter speciefikt på en händelse. Men på många sätt var det ett mycket bra år. Jag tycker egentligen inte att jag behöver säga vad som var bra och dåligt för det som har varit värt att nämna för er som inte står mig närmast, har funnits tillgängligt här, om än något kryptiskt.
Hade du verkligen velat veta hade det bara varit att fråga. 

Igår tog vi det lugnt. Vi, som i Jag, me, myself and I, Taffsan, Oskuldsdräparen, och Tant Chrisse. Vi, som i jag,årets COCK, hade gjort två smörgåstårtor, med knapphändig garnering. Till det serverades pissäcklig öl och vin med cider.
Jag valde det senare alternativet, varpå en fruktansvärt huvudvärk infann sig.
Den försvann dock någonstans mellan att dräparen hällde öl i mitt öga och jag somnade.

Jag hatar nyår, av en enkel anledning. ÖVERSKATTAT.
Det är årets sista dag och det är precis som om alla kommer på att hur lite de har fått gjort, och hur för lite de har festat och att de måste ta igen allt det de gått miste om under årets sista dag. Det slutar alltid i katastrof. Ingen har roligt, man gör saker man ångrar och det blev precis lika misslyckat som året innan. Inget magiskt hände på tolvslaget och hade du legat och sovit hade det varit som vilken annan dag som helst.
Jag gillar att se det så, pessimistiskt.

Lev gott, och försök håll era nyårslöften i åtminstone en vecka.

Jag glömde säga att jag bastade. Det var skönt.