Det var en gång, eller, något i den stilen, en inte allt för stor flicka. Hon satt i en blå bil, inte hennes egna, med en skrynklig liten lapp föreställandes en vägbeskrivning liggandes på sätet brevid. Det var ett par dagar mer än ett år sedan. Hon hade inga förhoppningar, inga förväntningar. Bara att återseendet passade sig fint. Men hon kunde inte förneka att det var med blandade känslor hon åkte dit. Hur skulle det kännas? Vad skulle man prata med två vuxna människor om under en hel helg. Hon visste inte då, att denna helgen, skulle förändra så mycket. Att denna helgen, skulle bli något speciellt.

Himlen låg grå, vägen var fortfarande blöt efter regnet. Hon sneglade en gång extra på lappen och tillförde en flygplanssymbol när hon kört av från e4:an mot almunge väg 273. Hon hade ingen brådska utan körde inte snabbare än vad hastighetsbegränsningen erbjöd. Då och då träffade några regndroppar vindrutan och hon lät vindrutetorkarna gå. Det närmade sig skymning då en vit budbil dök upp i backspegeln. Den följde henne, genom den där rondellen vid husbylånghundra, tätt inpå. Till slut tröttnade hon på dess misslyckade omkörningsförsök och saktade in så att den slutligen kunde köra om. Hon fortsatte sin bilfärd som om ingenting hade hänt och lät kilometrarna försvinna bakom henne. Slutligen styrde hon in bilen mot det där vita stora huset, där hon ett år tidiare hade sovit i, i närmare 3 veckor. Hon klev ur bilen och hörde hur mjölkningen var i full gång och tog sig med det friheten att låna ett par stövlar. Hon stövlade ner till ladugården där husvärdarna flitigt arbetade. Det dröjde inte lång tid förrän de var klara och de kunde gå upp till huset.
Där på uppfarten stog den vita budbilen. Flickan pekade och skrattade glatt, var på frun i huset undrade vart det kom ifrån:
-"Den där bilen låg och tryckte i mitt arsle i säkert flera mil". Fnittrade hon.
Hon fick det snart förklarat för sig att bilen hade körts av sonen. De klev in i huset där frun genast förklarade det hela för sonen som satt klistrad framför datorn inne i kontoret och inte ens behagade vända på sig när han hörde vad hon hade att säga utan endast lite halvt irriterad hasplade ur sig:
-"Be henne hålla sig borta".
Flickan skrattade och gick ut mot köket. Kort där på stog dom framför varandra. Hon fylld med skam, undrandes vad han egentligen tänkte. En kokande het ung man uppenbarade sig framför hennes ögon. De växlade några ord. Inget mer. Kvällen kom och det bjöds på en middag med fler bjudna gäster. Flickan hade satt på sig ett rosa linne som täckte rumpan och satt nu på en stol i köket med resten av middagsdeltagarna. Det bjöds på stek, ugnsstekta rotfrukter och vin. Vinet hettade i flickans kropp och det samtalades om ett och annat under middagen. Den unga mannen satt snett brevid flickan och hon kunde inte låta bli att låta hennes blick fastna vid hans läppar när han hängivet och inlevelserikt pratade om allt och ingenting. Sex mätta magar senare satt flickan inne på kontoret, hennes kinder blossade och hon var inte längre riktigt säker på vad hon sa. Där satt han. Bara en halv meter bort. De pratade länge, om gamla minnen och båda lyssnade med ett tämligen brinnande intressen. Timman började bli sen och båda kröp till sängs, dock i varsin.
Väl nerbäddad tog flickan upp sin mobil för att sända hennes vän ett sms. Hon vet inte vad det var som drev henne till detta, men ett ögonblick senare hade hon sänt iväg meddelandet:
"Alltså, jag är på¨min gamla praktiplats, och sonen till dem här är så, Otrrroligt het!".
Morgonen där på var budbilen borta, och så den unge mannen. Dagen föreföll sig ganska händelsefattig, då flickan roade sig med att läsa lite läxor och konversera med husvärdarna. När klockan smugit sig mot eftermiddag var han plötligt där igen. Sonen. Flickan fick frågan om hon ville stanna inne och tillaga pizza med sonen, eller om hon ville följa med ut och hjälpa till i ladugården. Hon ville inget hellre än att stanna inne och spana in, prata, laga mat med sonen. Hon funderade en kort sekund, men beslöt sig för att följa med ut i ladugården eftersom det skulle vara alldels för genomskinligt vad hon var ute efter om hon hade stannat inne. Timman i ladugården var snart över och snart satt hon där, brevid sonen, mumsandes på pizzan han just gjort. Så, han rörde vid hennes hand. Om så bara för en kort sekund, så pirrade det i flickans kropp, hon tappade greppet om verkligeheten och kände sig yr, om så bara för en kort sekund, så var det den bästa sekunden och upplevt på år och dar. De satt och bläddrade igenom en bunt med fotoalbum när han sträckte sig för att visa något, det var då han snuddade hennes hand med sin. Det kändes nästan som om det var med vilje.

Dagen där på satt dom båda i köket. Han i soffan, hon på en stol, hon försökte se upptagen ut med sina läxor, men vad som gjorde hennes huvud upptaget var inte kemiboken, det var en unge mannen i soffan. Han satt där för att han skulle hjälpa flickan. Han flyttar sig plötsligt till stolen mitt emot. Där han sitter och ritar, han ritar en figur på en sten, om vartannat tittar han ner på det han ritar, om vartannat tittar han med en flackande blick på flickan. De pratar, när en tidning fullt med kontaktannonser kommer på tal. De skrattar åt undertexterna i alla annonser och förundras över hur pinsamma de är. 
Kvällen kommer, och det börjar bli dags för flickan att packa sina ägodelar för att såsmåningom åka hem. Men vädret ville sig inte så. Det blåste och regnade och det var mörkt. Det var som om något annat, något högre hade besätmt att flickan skulle stanna kvar den där extra kvällen för att sitta uppe halva natten och titta på medeltråkiga filmer med sonen. Hon tittade inte mycket på filmen, hon följde inte handligen, hon smygtittade mest på sonen som satt i soffan brevid. De pratade. Han drev med henne, så som han gjort under hela hennes vistelse där. Hon skrattade. Önskade att den tråkiga filmen aldrig skulle ta slut, önskade att natten aldrig skulle ta slut. Hon ville krypa upp brevid. Vidröra honom. Känna hans värme. Det blev sent, för sent och de båda gick och lade sig. Hon hade svårt att sova för det kändes som om hon hade slängt något fint, något hon inte ens haft ännu. I morgon skulle han ha åkt till jobbet, de skulle förmodligen aldrig mer ses. Hon tänkte på honom, ända farm till att John Blund strött sitt sömnpulver i hennes ögon.
Morgonen kom, och det var med en klump i magen hon tittade ut genom fönstret för att se att budbilen inte längre stod där, och det enda hon kunde tänka var att det nog ändå inte var meningen. Varför skulle en sådan kille vilja vara med henne? De allra flesta brukade ju ändå bara titta bort.
Hon tog farväl till husvärdarna och gick med ledsamma steg ut i regnet för att vrida i nycklen och åka där ifrån. Hon satte sig i bilen. Utan någon iver, hon satt först där, stilla, och funderade över sitt misstag, att hon inte bett om hans telefonnummer, att hon inte gjort något mer. Att hon, hon var besviken över sig själv, när hon fick syn på en blöt post-it lapp på den vänstra backspegeln. Hon öpppnade dörren och sträckte sig efter den. Där stog ett meddelande. Något som kunde jämföras med en kontaktannons. Den var från sonen. Detta kunde inte vara sant. Hon läste den säkert tio gånger innan hon kunde köra där ifrån.
Lappen var undertecknad med ett "Guldlock" och längst ner fanns även ett telefonnummer. Flickan var fylld av fjärilar och satte på radion på högsta volym och skrålade fylld av lycka med. Men någonstans efter den där rondellen, tystnade hon. Detta KUNDE inte vara på riktigt. Den unge mannen hade säkert bara rivit med henne, det var en av hans så finuliga spratt. Flickan stannade för att tanka och skickade misstänksamt, med stor förhoppning numret till eniro. Snart skulle hon få det bekräftat, om han bara hade drivit med henne. Mobilen pep och hon läste meddelandet. Han hade inte lurat henne, det var hans nummer. Han ville att hon skulle höra av sig. Resten av vägen hem satt hon upprymd av allt olika slags lyckokänslor och försökte komma på vad hon skulle svara.
Väl hemma hade hon det. Hon undertecknade "Ensam tjej". För det var ju precis det hon var. Ensam. Det dröjde inte länge förrän mobilen pep och sms:andet hade satt full fart. Flickan skuttade omkring på golvet i sitt rum och hade ett stort leende över hela ansiktet. Det som hände var helt ofattbart.
Veckodagarna passerade med långa telefonsamtal. Där den unge mannen och flickan berättade allt för varandra. Det känder som om det inte fanns några spärrar. Som om dom kunde prata om vad som helst. Det kändes helt naturligt. 
Det närmade sig helg när sonen frågar om flickan inte skulle vilja följa med han och hans kusin som skulle komma på besök till stockholm. Hon var helt till sig över förfrågan men ville inte verka fånig utan sa bara att hon gärna ville följa med, inte så mycket mer. Det blev fredag och flickan skulle efter mycket om och men åka till uppsala för att möta upp med den unge mannen och hans bror för att först äta middag och sedan dra vidare till Stockholm där de skulle träffa kusinen. På bussen till uppsala höll hon på att krypa ur sitt skin. Aldrig någosin hade hon gjort något sådant här. Men hon ville inget hellre än att träffa honom igen.

Den kvällen förändrade hennes liv. Vad som hände, är minnen mellan honom och henne. På fredag var det ett år sedan. Ett år har gått fort. Senast denna morgon låg det unga paret och kramades i soffan, soffan där han för ett år sedan satt och frågade om hennes tatuering. Det pirrar fortfarande i hennes mage ibland. När han kysser hennes nacke. När han luktar i hennes hår. Ett år har gått fort. Den unga flickan kan ibland titta sig i spegeln och inget annat än att le, le, för hon har något som ingen annan har. Hon kan fortfarande känna sig nykär. Fortfarande förundras över den där natten. Den där natten på hotellet den 2 november 2006.



I'm yours to keep if you want to

Jag är inte den som tänker, trodde jag. Jag delade in folk i tänkare och icketänkare. Den som grubblar och inte grubblar. Jag satte mig själv i facker där jag var en av de som inte besvärades av att inte kunna somna pga tankeverksamheten i knoppen. Jag vet, tack var en luggsliten pojkes visa ord att fallet inte förefaller sig så. Jag har hamnat någonstans där mitt i mellan. Där jag ibland inte kan somna för att jag ligger och tänker på saker. Där jag går runt i tystnad och låter tiden förgå i grubblande. Jag letar efter något som jag inte kan hitta.
Jag ställde en fråga idag. Men fick inget svar. Kanske pga att det inget svar fanns, eller för att frågan var konstigt ställd, eller för att det kanske var konstigt av mig att tänka så.
Jag frågade inte bara mig själv om det var mänskligt, eller, normalt att försöka analysera människor för att avgöra om man är bättre än dem.
"Hur menar du, bättre på allt?". "Bara bättre!"
Jag fick inget svar. Så nu går jag fortfarande och grubblar. Eller. Jag tänker bara lite på det.
Det vore fel att säga något annat än att jag hela tiden jämför mig med människor för att se om jag är bättre, snarare känner mig bättre. Jag  har alltid jämfört mig, och kommer förmodligen aldrig sluta med det. Men, det vore till min egen fördel om jag inte tog så hårt på det.
Jag hade det i huvudet, allt, varenda ord, precis hur jag skulle uttrycka mig, men nu tycks jag ha tappat det. Jag hade den där frågan klar i huvudet också, men det enda jag fick fram var, "vad var det för film?" Men va fan, skit i det.
Hela den lilla lycka jag just hade i kroppen krossades som en hög med knäckebröd mot min röv. VA FA-AN är det enda som ekar i mitt huvud nu. VA FA-AN! MEN DET ÄR OKEJ, JAG HAR JU FÖR FAN ÄNDÅ INGA KÄNSLOR. Nu känner jag mig 7 år gammal igen, precis som när det kändes som om alla mina drömmar gick i stöpet och som om det inte fanns någon jävla mening med att leva längre bara för att trippen till badhuset blev inställt.
Jag hatar att ha förhoppningar och längta efter någonting. Men, 'jaja', det blir nog bra.

Nu skiter jag i det här och går ut och mjölkar.

 

Jag tänker, det blir bättre nu. Det blir alltid bättre. Någon gång. Jag gillar den här låten. Hoppas att jag dock aldrig behöver spela den för det den är skriven för.
Det har varit skönt att prata ut. Det känns dock som jag har mycket mer att fråga. Bara det att frågorna ännu inte träffat min skalle, vi tar det när det kommer heter det.

En fråga, ska man tycka att man är en bra partner, och skriva saker som inte stämmer, och i högsta grad är mycket motsägelsefulla? Vet inte det ja. Man bör nog tänka efter en extra gång och se saker från, hmm, kanske ett annat perspektiv innan man vräker ur sig saker.

Hat, är ett starkt ord, ville bara säga det, precis som älska, man bör tänka efter innan man säger det. Man bör tänka efter innan man säger många saker.

Nåväl, om omvärlden är sugen på att veta vad jag ska göra nu är det följande, ut och skotta 20 kärror ensilage, mocka koskit, flytta kor och gräva i utgödslingen (laga). Vad ska du göra nu?

Hur kan det komma säg att det känns som om det fortfarande är förbjudet. Som om det alltid varit det. Jag kan komma på mig själv med att känna mig som, en stalker. Vem vill känna sig som det? Och det enda jag vill är att titta lite. Men så vänder jag mig bort, för det känns som om att jag redan tittat för länge.
Hur kommer det sig, att jag känner så här? Jag älskar att titta på dig. Känns som att jag skulle kunna stirra mig till fördärvet och jag kan bara inte förstå, hur, en människa kan fånga all min uppmärksamhet på det viset.

Det är inte min mening att verka besatt. Men om nu fallet är så, så kan jag inte annat än att be om ursäkt, och säga, jag ska bättra mig, om det känns jobbigt. Jag tror inte att du tycker det, men ibland kan jag känna mig jobbig, bara pga det. Pga mig själv. Det är inga signaler du ger mig, det är signaler jag ger mig själv. Gud så förbannat vacker du är. Kan du inte förstå. Det är jag som är lyckligt lottad. I ett rum av hundra människor, tusen människor, tiotusen människor, är det bara dig jag har ögon för.

Nu ska vi ut och köra häst, sen ska vi ut i skogen och plocka svamp. Bara du och jag. Jag älskar dig.

Som vanligt är min förmåga att uttrycka mig nere på noll. Vet inte vad jag ska skriva, och har egentligen ingenting att dela med mig av. Det skulle väl i och för sig vara mina tankegångar, men inte ens de är så särskilt värst livade. Vad jag dock har observerat är att saker och ting har blivit en smula bättre sedan radion monterades tillbaka.

2 veckor kvar av oktober. Vart tog tiden vägen? Tid och rum är inte något jag känner mig som en del av längre.
Luftbubblan här är rätt okej.

Måste bara avsluta att jag har världens gölligast för/unghäst, som lyckades spränga en grind och två staket på loppet av 30 min, Helt obefogat egentligen. Såå.. i morgon när solen åter skiner ska jag ut och laga. HURRA!

Underbart med folk som vet vad dom pratar om :P

Skiner inte solen lite extra fint idag? Men tittar man bakom den sköna fasaden är väl allt bara skit och eleände. Snart är de alla påväg upp hit. För vem vill vara där solen skiner mest för jämnan och där folk har börjat dansa regndansen igen? Vi blir undanträngda, allt mer, dag för dag. Var inte det här ett fritt land?
Inte längre. Idag anses man främlingsfientlig för så gott som ingenting. Man samtidigt kan det kastas hur mycket skit som helst på oss, svenskar. Hur blev det så? Att vi lever i rädslan och skiten. När tappade vi förmånen att få säga det vi tycker?

Är det inte så att man automatiskt blir främlingsfientlig bara för att man inte får? Bara för att man inte får ha åsikter, för då hängs man ut som en jävla rasist och blir nerslagen klockan fem på morgonen?! Det är ju helt absurt vart "samhället har tagit vägen". Visste du att lilla Sverige tar emot hälften av alla irakier som flyr. Hälften? Är det verkligen vårt ansvar?

Jag blev glad, när jag en dag i tidiningen läste om en muslim i moderaterna som tyckte det var vädligt vikigt att inte blanda in religion i politiken, eftersom det är något högst personligt. Och det stämmer väl. Vi ser ju bara hur det är i de länder där religion influerar = inte bra. Och med så mångkulurella länder vi har skapat blir det väl bara ännu mer viktigt att man inte blandar in religionen, då man inte vet när man klampar in på någons integritet eller gud vet vad. Jag vet inte vad jag ska säga. Men börjar inte det blir lite väl främlingsfientligt mot de svenska traditionerna, när man vill förbjuda att man sjunger den blomstertid nu kommer på skolavslutningarna, eftersom det är en så kristet laddad sång (tänkte du att det var det när du sjöng den på skolavslutningen i sexan?). Eller att en svenska skola, gud vet var, förbjuder svenska landslagströjan på klassfoton, då detta verkar främlingsfientligt. Glömde jag att säga att vi/ni bor i SVERIGE!?

Kan vi inte förbjuda svenska flaggan, eller varför inte julafton? Kan inte alla bara leva, med sina åsikter, var på sin kant, diskutera, men inte pracka på. Tydligen inte. Tack vare media blir vi bra på att dra alla över en kam, det är inte det jag gör. Tack vare den muslimske moderaten.

Slutsatsen är; Vi är på tok för bortskämda här i Sverige. Här betalar vi de arbetslösa, tycker att det är okej att folk lever på socoialen i hela sina liv, och betalar för att invandrarna ska lära sig svenska och komma in i samhället. Hade det kanske inte varit så, så hade kanske folk kämpat lite mer, och klagat lite mindre.
Men vad vet jag, jag är ju bara bonddotter med invandrar bakgrund, översköljd av fördommar, likt alla andra.