Titta dig i spegeln. Vad ser du? Vem är det som står där mitt emot? Är det någon du vill känna dig vid?
För bara något år sedan tittade jag med avsmak på personen i spegeln. Nu tittar jag med avsmak tillbaka på den personen. Jag gillar inte vem jag har varit, vad jag har gjort och varför. Jag önskar ibland att jag kunde stå för saker jag gjort, att jag inte ångrade saker jag gjort. Men fallet är inte så, inte på långa vägar.
Det enda som skulle kunna få mig att inte tycka så är att komma till insikt att det är allt det där som har format mig till den jag är idag, den personen jag inte tittar med avsmak på. Men det är svårt att tänka så, det är svårt att göra insikten till verklighet. Det är ju bara upp till mig, men jag inbillar mig att det inte är så lätt.
Idag skulle jag kunna säga att jag är nöjd med vem jag är. Att jag gillar mitt utseende. Att jag inte världens vackraste i allas ögon, men gott över medel. Det enda som egentligen ändå betyder något är vad han tycker.
 

Men detta är så banala problem. Precis som alla andra i-lands problem med en viss ojämställdhet. Ska jag vara ärlig orkar jag inte höra, eller läsa, eller veta av något om hur synd det är om alla underbetalda kvinnor i landet, eller om hur alla invandrare diskrimineras. Finns det inte större problem än det just nu? Jorden? Ringer det inte en klocka. Det är helt absurt hur folk fortfarande kan gå omkring med händerna i fickorna och bara låtsas som om det regnar. Allt är redan på god väg att gå åt helvete. Att vi överkonsumerar jorden vet vi. Ska det behöva fortsätta vara så här? När man tänker på hur skitigt allt redan är så börjar man tänka att det inte är så fel att de avverkar lite folk i kriget, eller att det gärna kan få komma tusentals naturkatastrofer till.
Man börjar tänka förbjudna tankar, och man börjar tänka att det finns så meningslösa existenser över allt man än vänder sig.
Hur länge ska vi fortsätta bortförklara oss. Det enda problemet som är, är vi människor, vi är för många. Det handlar inte om att kossorna rapar, det handlar om att det är så många människor som behöver mättas, allt är vårat fel. Allt är deras fel, de som satte industrin i spinn, de som tyckte att plast rockade, de som tyckte att när det finns, varför inte slösa. Vi som är födda nu, har blivit tilldelade en begagnat snart slutförbrukad värld. Och ska jag vara ärlig, är det nog försent att göra något. För länge sen.
Titta nu, för snart kan det vara borta.

Borde vi inte prioritera problem?