Skillnaden mellan neger och president har suddats ut. Jag talar såklart om kortspelet, men även en del om verkligheten. Att just en neger, råkar ha blivit president. Vilket leder mig till frågeställningen, vad är bra och vad är dåligt? Om en neger är president, så blir man ju negerpresident om man vinner, och förlorar man så blir man ju också neger?!
TOTAL FÖRVIRRING.
Nåväl, vi har de senaste timmarna ägnat oss åt just kortspel. Jag höll den högsta titeln ett x antal rundor. Innan jag fick börja plocka bomull igen. Suck. Men idag var det något som var annorlunda. Det var inte tourettesbarnet Hanna som var värst i munnen. Nej, mitt herrskap, där satt mister-Christer-len-och-fin-i-truten och vräkte ur sig saker som;
- Fitthår
- Jag ska snigla ditt öga jävla GÖNE, och
- Jag är så jävla neger.
Även total förvirring här, eftersom det brukar vara just lilla jag som skämmer barnen till gråt (Jag vet, jag ska aldrig bli mamma).  Att det just brukar vara så har fått mig att tänka om. Kanske borde jag börja tänka efter vad jag säger innan jag säger det. Sluta skylla på min sjukdom och så vidare och så vidare.  Men ibland är det bara enklast med en usel ursäkt även om den svider sen.

Idag vaknade jag i exakt samma ställning som jag somnade. AJ?! Min kropp ser ut som en skrumpen morot och känner sig som en överskörd snigel. Ond, och seg.
Jag sov själv hela natten. En annan roade sig med elektronhjärnan till klockan 08.00.

En annan sak jag har funderat över är vad man gör när pengarna tar slut?
Vad gör jag, när jag inte har en enda peng kvar på kontot och jag inte fått något jobb?
Jag har sedan november sökt alla jobb jag skulle kunna få, vare sig jag vill ha dem eller inte, och inte fått ens en chans till intervju till en enda. Inte en enda. Andra takter var det i våras. Då FICK JAG TRE JOBB. Jag kunde VÄLJA mellan tre jobb.



Lågkonjunktur, jag säger då det.
Men vad gör jag, när pengarna är slut? Jag börjar bli lite smått desperat.
Jag klarar mig väl någon månad till, men sen då?
Vad gör jag då?
Suck.

Vissa drag går i släkten. Är det inte att spela inställsam så är det att trycka ner sig själv. Jag hör helt klart åt det senare alternativet. Inställsamhet är inte min grej.
Lördagsgodis för Hanna är att säga hur dålig hon är, like freaking karusell in the headpiece. Andra söker sig till komplicerade relationer som slutar i domstolen med misshandel och trasiga ljusstakar, men jag misshandlar mig själv verbalt i huvudet dag ut och dag in.
Ibland finner jag mig själv helt uppgiven, och förvirrad i en frågeställning; "Är det verkligen såhär illa det är?"
Senast var igår. Orden upphörde, tankarna skingrades. Tystnaden var det enda sus som hördes i det så annars kaotiska virrvarret av tveksamhet. Jag tittade till vänster. Där satt mannen i mitt liv. Fullständigt omedveten om vad som hände. Utav allt annat jag annars brukade tänka kom endast en fråga upp: "Varför så osäker?"

Vad är jag så rädd för?

Jag vill inte blir missförstådd. Men ändå är det mer regel än undrantag att jag blir det?
Det enda jag vill är att orden ska komma ut rätt.
Kanske borde jag bejaka de simpla ord på väggen framför mig.

"Do not we alla overlook what might be termed, in want of a better word; the truth?"

Sanningen har många ansikten och många av dem går att missförstå. Så hur gör man då? Hur talar man ur skägget och rätt in i en människar hjärta? Utan hinder, utan missförstånd och utan att ljuga?

Jag trycker ner mig själv för att slippa ta sparken om någon annan skulle vilja göra det åt mig. Jag vet att jag är kapabel till nästan vad som helst.
Jag är smart, jag är snygg, jag är kreativ, jag är rolig och social.
Och det enda som begränsar mig ... Det är jag själv. Varför?
Jag låter någon annan svara på den frågan. För ska jag vara ärlig, så har jag ingen aning.

"Ad rem!"

Jag har lämnat dig utrymme, för att du behöver det, för att jag behöver det.
Jag vill säga att jag älskar dig, för att jag gör det.
Jag kramar dig inte för att jag är klängig, jag kramar dig för att jag vill och behöver.
Jag är inte emo bara för att jag stannar upp, oftast är det när jag stannar upp som jag faktiskt är som klarast i pallet.
Min svartsjuka hjälper mig inte, så jag slänger den i väggen.
Jag gillar mig själv när jag är bäst, så jag ser till att jag är det.
En riktig vän får dig inte att må dåligt, tvärt om, den stärker dig, den får dig att kunna vara dig själv, du vet vem du är, och jag känner detsamma.

"Acti labores jucundi"

Jag lever nu, och jag vill vara med dig.
De senaste dagarna har jag tänkt en massa, faktiskt bra saker, om mig själv och andra. Jag ser det som en början på en förändring som jag ska kämpa för, som jag vill ska hålla.
Va fan. Livet är för kort för att slänga bort på befängd osäkerhet.
Hade jag verkligen velat dö så hade jag för länge sedan testamenterat mina 7000 kr på banken till mor och far och skjutit ut hjärnan på kanten till gödselbrunnen.

Julen är över. Julklapparna öppnade,  skinkan uppäten och ljusen nerbrunna. Enda sedan jag var liten har jag tyckt att det varit något speciellt med julafton, mest för att det var den enda dagen på året som huset blev helstädat, och alla, hela familjen, faktiskt satt samlat och åt tillsammans. Gemenskapen och julfriden genomsyrade allas sinnen. Men i år, var första gången som jag mötte det faktum att julafton är precis som vilken annan dag som helst, då korna behöver mjölkas och maksiner går sönder och mat ska ätas.
Det som tidigare gnistrade med ett mystiskt skimmer blev en till synes grå vardag.
Är det då man växt upp? När min inser att det egentligen inte finns något speciellt med någonting?
Jag kanske är lite väl negativ i min tankegång här, men vad är det egentligen som alla förväntar sig ska hända på julafton?
Jultomten finns inte, och jesus är ju inte ens född det datumet, och snön har slutat falla.
Jag hade en mycket trevlig dag.
Vi satt och spelade sällskapsspel långt in på natten, och ju mer förväntningarna lugnade ner sig, detso mer fylld av just den där friden blev jag. Fullständigt till freds med allt.

Dagen därpå åt vi ännu mer julamat. Först tillsammans med hanens släkt. Sedan med min mor och min far.
Även där spelades det sällskapsspel.
Väldigt underskattat (sällskapsspel alltså).
Måste slänga in att det krävs ett geni för att veta vilken typ av fisk som förknippas med första-april-ramsan., där av namnet på spelet.
Det uppskattades från min sida att få komma hem och kramas med mor och far. Prata med dem också.
Vi kommer snart och hälsar på igen.
Jag tycker att mor och far borde komma hit också. Klappa på hästarna (mamma borde uppskatta att klappa på Bellas mage nu när bebben lever sjörövare där inne).

Nåväl.
Nu ska jag roa mig med något annat. puss och kram, skumbanan.

Jag är så jävla förbannad att jag kokar. Helst av allt vill jag slå sönder något, och när jag är klar med det vill jag sätta mig i vår bensinläckande jävla fittbil och köra rätt in i en bergvägg så det bara smäller om det smack. Varför? Jo för att det var en till synes hur bra dag som helst, enda tills att det vände.
Nu har jag slängt ner alla mina jävla skitbilder och tavlor och annat tydligen fult i min fotolåda där de hör hemma.
Bra.

Vad mer kan vi berätta om då?
Jag har dragit på mig något som läkaren vill kalla för en "baktriellsvampinfektion" i ansiktet och det klär mig såhär innan jul. Rött och sprucket.
Men med mitt lila rävgift och lite karlssonsklister så börjar jag faktiskt se ut som innan utbrottet. ORKA får årets cancersvulst i ansiktet.
BLÄ.