Ganska ofta hatar jag mig själv. Fast hat är ju faktiskt ett ganska starkt ord. Jag använder det för mycket. Senast idag kan jag inte räkna hur många gånger jag kräkts det över mina medmänniskor. Stackare. De måste hata mig.
Något jag inte heller kan hålla räkningen på är alla sjukdomar jag dras med. Idag har jag som sig bör haft tourettes, igår också för den delen. SOCKERKUK liksom. 
Jag undrar just om man kan utveckla en sjukdom. Jag har hört att om man tror på något tillräckligt mycket så ÄR det så. 
Hur många kromosomer var det man skulle ha på 21:an? Gah! Fuck it. 
Detta handlar ju inte om mina sjukdomar, det handlar om min mentala status. UR FUNKTION. En lapp i pannan och till och med jag hade slängt ner mig i källaren med all annan bråte. 

Jag måste rycka upp mig ur mig själv. Skäms inte andra för mig, så gör jag det själv. Tro mig.
Jag vet att jag alltid varit knäpp. Jag har gråtit mig själv till sömns allt för många gånger, och vad hjälpte det med salt på kinderna? Jag har försökt tala mig ur det. Men nu är det något annat. Jag föröker övertyga mig själv om att det är roligt, men det är det inte.
I'm the lunatic under your bed.

Men erkänn, det är ganska skönt att ha någon där som är värre än du. 
Det var inte dig som de andra talade skit om. 



Nej det var inte du som käkade upp grannens lever.