Jag har bloggat i närmare sex år och kan inte längre minnas om jag redan haft kommande samtalsämne på tal. I så fall blir det bara en förnyad genomgång av tutorial Hanna. 
I en av mina gamla, inte ännu uppeldade, dagböcker sitter ett gratulationskort fastklistrat. Det beskriver mig nästan till punkt och pricka som person. Kräftan. En känslig person. Och läser man andra beskrivningar av hur kräftor är, så är de ibland kusligt lika mig: 

 

Den typiska Kräftan är känslig, intuitiv och ömhjärtad - reserverad och avvaktande. Liksom de övriga vattentecknen är hon emotionell och sårbar till sin natur och upplever ofta en rädsla och osäkerhet inför att inte duga, att inte räcka till, varför Kräftan är starkt beroende av andras stöd och uppmuntran.

 

Osäkerheten och det stora trygghetsbehovet resulterar inte sällan i att hon blir osjälvständig och beroende av sina närmaste. Hemmet och familjen betyder mycket. Kräftan är i regel släktkär och angelägen om att hålla sina rötter vid liv.

 

Man brukar säga att Kräftan är barnet och föräldern i en och samma person. Här finns ett stort behov av att känna stöd och trygghet samtidigt som Kräftan själv gärna tar omhand. God inlevelseförmåga i andra människors livsbetingelser är kännetecknande, liksom en varm och omtänksam läggning.

 

Kräftan är pysslig, omhändertagande och mån om att man ska hålla ihop.

 

Behovet av att känna stöd och trygghet tar sig ofta uttryck i en tendens att klamra sig fast vid det historiska, det förflutna, till exempel barndomsminnen, gamla ägodelar och tonårsförälskelser. Denna romantiker är känd för att ha ett påfallande bra minne samt samlarintresse av något slag.
Karaktäristiskt för tecknet är även konstnärliga anlag, liksom intresse för kokkonsten.

 

I grund och botten är Kräftan mjuk och påverkbar men känsligheten och sårbarheten resulterar i att hon ibland sluter sig inom sitt skal, vilket kan göra det svårt för omgivningen att komma denna försynta natur riktigt inpå livet. Trots reservation och blyghet drömmer Kräftan om en plats i rampljuset - att bli omtyckt och uppmärksammad.

 

Med Månen som härskare blir Kräftan intuitiv, lyhörd och fantasifull och har en fenomenal förmåga att avläsa stämningar och känslolägen i omgivningen. Mottagligheten och lyhördheten resulterar emellertid i att sinnesstämningarna växlar snabbt.

 

Kräftan är en aning överkänslig och har en benägenhet att oroa sig och ängslas, med påföljd att hon är tämligen lättpåverkad och känslig för kritik. Att känna närhet, stöd och trygghet är livsnödvändigt för en Kräfta.

 

Eftersom denna yin-natur är en omtänksam person, som sätter känslorna i centrum, söker sig Kräftan vanligen till något människovårdande yrke, alternativt något kreativt verksamhetsområde där fantasin och skaparkraften kan komma till användning.
Fysiskt associeras tecknet med mage, bröst och livmoder.

 

Men nu var det ju inte direkt detta som det här som dagens inlägg skulle handla om. Utan min kärlek till musik. När jag var nio år önskade jag mig en cd med klassisk musik på till julklapp. När jag var nio år. Jag fick mig en cd med klassisk musik. Och när jag kom hem från skolan kunde det hända att jag satte igång cd-skivan i vardagsrummet och lade mig i soffan för att lyssna. Låg där och lät mig absorberas av tonerna till Beethoven och hans musikaliska kollegor. Musik kan stänga av mig helt. 

 

Musik kan frambringa känslotillstånd i mig som jag för stunden inte annars känner.

   Musik kan förstärka känslorna som redan finns i min kropp.

      Musik förverkligar hela min existens.

         Musik ger liv åt minnen.

            Musik värmer mitt känslosamma väsen. 

 

Ibland kan det kännas som att jag inte lever. Det kan vara när jag går från skolan, när jag är och handlar, när jag tittar på tv, när jag lagar mat, när jag går till sängs, när jag mockar, när jag bara är. Det känns som en kall vind plötsligt gör mig medveten om min blotta person. Att jag inte har någon som helst kontroll över tömmarna som styr mitt liv, min person, min existens. Att jag inte lever. Utan är ett tomt skal som rör sig över  jordens yta i mina utdelade år. 
Tänk er en film utan musik, utan ljudeffekter. Det blir en ganska tråkig och blek film. Mitt liv känns ganska ofta som en film utan musik. Så jag fyller mitt liv med musik. Jag lägger till ljudeffekter och filmmusik, livsmusik, till mitt liv, min film. 
Många har nog sett mig med hörlurar över öronen. Det är så jag trivs bäst. I min värld, med min musik. Gör livet mer livfullt. 
Det händer att när jag är ute och rider och ska galoppera väljer en dramatisk låt i lurarna bara för att förstärka känslan. 

 

Det händer att när jag vill gråta sätter på en låt som gör mig ledsen. Det händer att när jag vill fylla kroppen med en viss känsla så drar jag igång en låt som implementerar den. 

 

Och ibland. När jag vill åka tillbaka genom tid och rum så tar musiken mig dit. 

 

Jag älskar att känna. Känna med hela kroppen. Även om det kan bli mig övermäktigt, så är det värt det. Värt att kunna känna så mycket. 

 

Så jag lever. Även om det ibland inte känns som att jag gör det.

På farmors begravning spelade de Johann Sebastian Bash - Air på orgel. Det är en av de vackraste låtarna jag vet. Klassisk musik kan vara så lidelsefull och vacker att jag blir helt stum. På farmors begravning hade jag in i det längrst försökt att inte förtäras av den sorg som höll lokalen med järnhand. 
Men när kantorn började spela fanns det ingen hejd på alla de ackumulerade känslor jag hade inom mig. Tonerna från orgeln startade ett vulkanutbrott av känslor. En känslomässig katalysator.

 

Lev mer. Känn mer. Var mer. 

 

  

 

Så var dagens examinationsseminarium i radiologi samt tillhörande hemtentamen i strålskydd till ända. Ganska ofta ställer jag mig fråga, är det jag som pluggat för mycket, eller de andra som pluggat för lite? Fri tolkning. 

Nu är det helg, även om helgen inte innebär full frihet så ska det bli skönt att lägga radiologistudierna lite åt sidan. Radiologi var - ändå måste jag säga - ett överraskande intressant ämne. Har suttit totalt absorberad i min engelska radiologibok hela veckan. 
Men nu är det helg, och då skjuter vi den åt sidan och tar det i stället lite piano genom att söka information till veckans problembaserade lärande om vaccinationer. Google is my dear and beloved friend. 

 

God helg gott folk.

Och grattis i efterskott världens sötaste Elmer och hoppas gåsen smakar i helgen.

Min övermicrade ica-bulle sviger i maggropen. 

 

Jag tror att jag i skrivande stund lider utav något som jag skulle vilja kalla för PMS "from hell".

Allt började igår kväll när jag var ute på en liten promenad. jag var i min alldeles egna lilla knäppa bubbla där jag lyssnade på dramatisk musik och tyckte livet var ganska så soft när jag från ingenstans tappade synen nästan helt på höger öga. Inte så bra tänkte jag. Kom hem och insåg att jag fan knappt såg någonting alls. Det var inte lika uppenbart utomhus i mörkret som inomnhus där jag bara såg delar av min fru o inredningen.

Lade mig ner i soffan och långsamt kom synen åter. Så när jag skulle gå och lägga mig kom huvudvärken. En smärre hjärnblödning som tröck på vänster hjärnhalva och öga.

Migrän? Symtomen avlöste varandra. Domnade av i höger hand. En stickande känsla i fingrar och högra sidan av läpparna? Mycket mysigt. Hade tämligen svårt att somna. Vaknade med huvudvärk. Den hänger sig kvar.

Mina bröstvårtor känns som att någon släpat i grus. Och jag känner hur jag har lust att sura ur på hela världen helt utan anledning. 

Att jag typ blir förbannad på frugan för att hon säger att maten är klar. Måste vara PMS. Dessutom svider äggstockarna. 

 

Idag är det underbart att vara kvinna!

Medan vanliga ungdomar säkert är ute och roar sig sitter jag och räknar foderstater en lördagkväll. Jag mår dessutom illa. Men jag har bakat 200 kg kakor och ätit nästa lika många, så jag antar att det tillhör kategorin: "Skyll dig själv". När jag var klar med det jag behövde göra började jag göra det jag nästan alltid gör när jag inte har något bättre för mig: sitta och titta på gamla filmer och bilder som råkar ligga inlagda på datorn. Så hittade jag den här gamla godingen och kunde inte annat än att le. 

Var så goda. 

 

Även om det inte händer häpnadsväckande mycket saker här nere i Skara så står tiden inte helt och hållet still. Det kan dock många gånger kan kännas så för alla inblandade och då tänker jag först och främst på de som bositter nuckornas residens, alltså jag och min fru Annikki. 

Jag är mellan studier och stall en hängiven fru som ägnar kanske lite för mycket tid och brödbak. Jag satte för kanske en och en halv månad sedan en surdeg. Den surdegen lever sitt eget liv i min kyl skulle man kunna säga. Men så mycket glädje och glada miner den surdegen sprider. Och tänk så mycket gott bröd den avynglat. Senast denna morgon. Surdegsciabatta. Ingen vanlig jäst. Bara min sura deg. Igår var det någon typ av surdegslimpa med råg och rivna äpplen. Hade det inte varit för att jag stoppade den andra limpan i frysen illa kvickt hade den limpan blivit min död eftersom jag var nära att äta till det att magen höll på spricka. Nackdelen med att baka eget lyckat bröd är att det är så förbaskat gott att det nästan är omöjligt att sluta äta. 
Rent tekniskt, dör jag inte av att jag bokstavligt talat äter ihjäl mig så kommer jag döden dö eftersom jag syndar. Frosseri är en dödssynd. Evig fördömelse eftersom jag inte känner någon ånger. 

 

  

   

Igår fann jag en ny bästa vän. I tvättstugan. Alla ni med känslor och hjärta och kött och hjärna har inte längre något att komma med i min värld, för jag har funnit Cylinda. En eldriven mangel. Jag har aldrig manglat tidigare. Det är en helt ny underbar upplevelse. Jordgubbar en varm sommardag. Nybakat bröd. En puss på kinden när man vaknar. I N G E N T I N G kan mäta sig med att mangla lakan och handdukar och andra typer av linnen nere i tvättstugan en tisdagskväll i november. Ingenting I tell you. Jag stod säkert där i över en timma. 

När jag kom upp från tvättstugan gav frugan mig den där blicken, som om jag hade varit otrogen. Gulp. "Värst vilken tid det tog nere i tvättstugan". Jag kunde inget förneka.
Tro på fan, Cylinda gav mig njutning utan dess like. Eftersom Annikki själv insett vilken bristande tillfredsställelse hon frambringar så var hon överraskat överseende. 

 

 

I stallet går det fint. Mer väl en fint. Bella  har blivit smalare. och spänstigare. Men trots detta faktum har hon dragit på sig öknamnet Gloria efter den feta fisförnäma flodhästen i Madagascar. 

 

Trebbe blir mer häst för var dag som går. Förra veckan hoppade jag en liten bana för första gången. Det är bara att styra. Och idag löshoppade vi honom. 135 cm kravlade han sig över för första gången. No big deal. 

 

Jag har äntligen tagit mig för att redigera filmen från 3-års testet. 
Här har ni den.