Jag vill slita sönder dörrfoder, riva ner tapter, skita i en stekpanna, steka det, hugga upp ett parkettgolv, sparka in ett fönster, gräva sönder en gräsmatta, plöja upp e4:an, pissa i kungens skor, skriva "Jag kommer ur min mammas vagina" på varenda fönster på musikens hus i uppsala, elda upp en säng, sälja mögliga muffins, äta ett flygplan eller ha sex på hötorget.

Allt, eller, vad som helst, förutom detta.
Min kropp vill krypa ur sitt skinn.
Ursinnig, instängd och uttråkad.

Det kliar i mina fingrar.
Och jag har absolut ingen aning om vad jag ska göra, rädd för att göra något dumt i stundens hetta.
Man bör inte försöka forsera fram en handling när man känner som jag gör nu.
Och nej, det blev aldrig någon annans problem, mer än mitt eget.
Det var bara någonting jag ville dela med resten av min ointresserade värld.

Nästa gång ska jag hålla käften.

Vad som händer nu vet ingen annan än jag.

Det kan vara frustrerande med lärande.
Att inte vet vad, hur, eller varför man ska göra något, men trots allt det kämpa på eftersom vägen bakom dig är stängd.
One way street.
I morgon är en ny strålande dag, full av möjligheter och oupptäckta aktiviteter.

Med den i åtanke ska jag bege mig till ett mer fantasirikt land.

Det var allt.

Jag ska först och främst rätta mig själv.
Jag talade, i ett tidigare inlägg, om hur jag började sky livet själv när dålig musik i form av griniga elgittarer och trummor på speed jämrat sig på radion.

Men så, lyssnandes på min iPod, finner jag mig själv, rysandes, inte av obehag, utan, välbehag, till just; kvicka elgittarer.
I total harmoni.
Hur kunde det komma sig, att något så fruktansvärt, kunde bli så ljuvligt?
Men det var inte slut där, för låten eskalerade i lyssnarvärde.
Direkt efter andra kyrkklockornas ringande, där har vi det.
Daft punk är ett geni.

Det är vad jag gjort idag, diggat elgittarer.
Inte gnällande, utan, gitarrer som brustit ut i skön sång.

Ja, förutom prov i tiden som varit, och möte med an old friend.

Ja, en barndomsvän.
Andra människor, inte jag, umgås med gamla barndomsvänner, som kännt varandra hela livet.
Idag ändrade jag på det, idag blev jag en av dem.
Jag umgicks med en gammal barndomsvän.
Och jag gillade det (?).
Att låta orden ombytas av skratt, i oskyldiga meningsutbyten av gamla gemensamma minnen.


Så, lyssna och njut.
 

Tänk dig att du sitter i köket, radion har stått på hela dagen, som ett bakgrundsbrus till din usla film, med dig som huvudrollsinnehavare.
Så mitt i meningslösheten, fylld av sodukolösande och oboydrickande inställer sig olusten.
Kalla kårar längs med ryggraden och ett självmordsbrev senare, inser du vad det är som fyllt dig med sådan total motvilja till livet.

Det är snabba trummor utan takt och gnällande elgitarrer,
Det är methal, när den är som sämst.

Du grinar illa, din kropp förvriden av obehag.
Det finns bara en sak att göra.
STÄNG AV RADION!

Men du kan inte, du kan inte stänga av radion, för någon har tagit fjärrkontrollen, och någon har limmat fast kontakten i vägguttaget, och någon har gömt alla knivar och andra vassa föremål, så som saxar och rivjärn, dessutom har någon stängt in allt i en stor gallerbur som du inte kan nå in i och nyckeln är borta.

Kallsvettig och redo att duka under vilken sekund som helst tar du ett sista krafttag och springer mot dörren,
men någon har låst dörren, och spikat igen fönstrena.
Någon vill förstöra ditt liv.
Ta död på dig på riktigt.
Så ser du det, stolen i hallen och snaran i taket.
Din tid är kommen.

Lite så, fast inte riktigt, kändes det att spela kort idag.
En molande värk som inte ville släppa.

Och lite så känns det nu.
Därför ska jag fira med att gå och pissa.
För det svider så skönt.

Glömde jag säga att jag:
Ett. Hatar hjärter sju! och
Två. Önskar Stinah all olycka i världen för att hon knäckte oss alla.