Löning. Smaka på ordet. Det smakar gott. För löning betyder pengar och pengar ekar tomt på mitt konto. Bara att ha dem där gör mig trygg. Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket heter det ju, men är det något jag längtar efter ännu mer än morgondagens stundande löning så är det näst kommande månads löning.
Den förespås vara lika dignande som ett julbord eller lika trind som spädgrisen på det.
*Dreeeeggehl... peeengaaahr.*
Den som spar han har är också ett nyttigt uttryck.
Jag borde leva mitt liv mer efter det.
Jag borde också leva mitt liv mer ut efter mig själv.
Jag har varit dåligt på det den senaste tiden. Varit dålig på att, pja, göra saker, inte för att jag vill dem (även om fallet ändå kan vara så) utan för att jag hittar någon dålig anledning till att göra dem, någon ursäkt, som att jag måste ha en ursäkt till att göra massa saker.
Som att jag inte bara kan göra saker för att jag är anledningen till dem, utan att jag intalar mig hela tiden massa skumma bisarra saker.
Ja, ni ser ju vart det här leder. Svammel. Och det är väl det jag försöker säga. Att mitt liv är väldigt mycket svammel, väldigt lite ... hmmm ... båda-fötterna-på-jorden.
Nog om det.
Idag ORKADE jag inte göra något annat än precis ingenting när jag kom hem.
Jag hade tänkt springa, göra armhävningar och sit-ups, rida, städa, tvätta.
Men jag fann ingen anledning till det, inte ens mina gamla anledningar (jag kommer bli fet, det är tragiskt att bara dega efter jobbet, olika personer som inspirerar mig, vad-som-helst-bara-det-är-någonting) dög.
Men jag antar att det är just det jag behöver, en paus. En dag då jag faktiskt inte planerar min tid, varför i hela helvetet jag nu börjat med sådant.
Och utan att låter över pessimistisk som jag annars är så bra på så har denna dagen varit en bra dag.
Jag menar: "HEJ!", jag fick ju chansen att köpa två korvar på pressbyrån. Ja, ni vet sådana där som legat och svettats i en sunkig grill halva dan. Så jävla gott.
1. Sluta jobbet om 50 min (ÄNTLIGEN?) 2. Ta bussen hem till lovö 3. Försöka rida flodhästen (jag skriver försöka efter som jag inte är till 100% säker på om det kommer gå lika bra att separera henne och lillen som det gjorde igår) 4. Plocka nypon (Ja, jag kom på att det skulle vara en bra grej att göra) 5. Träna armar och mage (YES I'M FAT) 6. Duscha, läsa, sova (ny dag i morgon)
For till ATG-kliniken på täby med Trebbefiluren idag.
Och det var med det glada beskedet: "Ni har ett otroligt fint föl, som kommer räta till sig alldeles själv och växa upp till en ännu finare häst", som vi kunde åka där ifrån en knapp timma senare.
Och det lättade mitt hjärta, det var skönt att inte behöva göra någonting alls.
Att han var alldeles perfekt, precis som moder jord hade stöpt honom.
Men hovslagerskan hjälpte oss att verka honom, vilken han dock inte var helt tillfredsställd med.
Hans hovar slets perfekt, precis som de skulle, och hon sa bara att det var mycket viktigt att vi varje månad, verkade honom, alldeles rakt, inte försökte korrigera, inte det minsta lilla.
"Before you, my life was like a moonless night. Very dark, but there were stars - points of light and reason ... And then you shot across my sky like a meteor. Suddenly everything was on fire; there was brilliancy, there was beauty. When you were gone, when the meteor had fallen over the horizon, everything went black. Nothing had changed, but my eyes were blinded by the light. I couldn't see the stars anymore. And there was no more reason for anything."
Det kunde varit mina ord. Men nu är det inte det. Jag är bara rastlös på jobbet. Ivrig på att få ta bussen till solna, pendeln till märsta och tåget till uppsala. Vad annars.
Det finns få saker som är så förbaskat enerverande som som när människor ska kommentera vad man äter, och vad man har på sig. Okej, jag kan "stå ut" med att höra det någon enstaka gång, men varenda dag? Tröttnar aldrig människor? Jag vet inte om det bara är jag som är överkänslig, eller om det är så att det finns fler som tröttnat på det. Det är kanske bara för mig att acceptera denna kanske jobbrelaterade situation. Ute i vardagslivet pratar man om väder och vind, och om vad man gör-nu-för-tiden, i en konversation som egentligen aldrig bör ägt rum, eller där man inte har något bättre att prata om. Medan på jobbet pratar man om vad man för dagen valt att äta eller ha på sig. Och kanske är fallet så, att det inte finns någonting annat att prata om i fallet Hanna, och då kan man ju ställa sig fråga; Total tystnad, eller dumma upprepande frågor?
Vet inte vad som är bäst faktiskt. Det är lite skolan all-over-again.
Det dåliga samvetet knackade mig på axeln, eller, rättare sagt slog mig i bakskallen efter de där två kopparna varm choklad jag hinkat i mig under dagens stillasittande.
Jag fick, när jag kom hem reda på att det var min tur att dra mitt (*höhö*) strå till stacken i årets halmskörd.
Jag skulle stå på lass.
Inte heelt sugen efter 9 timmar på jobbet.
Jag masade mig i alla fall ut efter att min mor med hennes "sad-puppy-eyes" stirrat rakt genom min själ och givit mig ännu sämre samvete än vad jag hade över de där förbaskade kopparna choklad.
Jag hade även tänkt springa efter min annalkande arbetsuppgift.
Men jag tror inte att jag egentligen minns, eller för den delen, om jag någonsin upplevt hur jävla jobbigt det var.
Mina två äggmackor satt snart svaljet.
Kaxigt värmde jag upp lite medan Karel var och tankade fårrden. Gjorde lite magövningar och spurtade omkring, fortfarande fullt inställd på löpturen när allt var klart.
Men när det första lasset snart var fullt hade jag ångrat mig.
Dyngsur och blodsmak i munnen tänkte jag att det gott och väl räckte med den här träningen för idag.
Har aldrig varit med om att det varit så mycket halm på en åker.
Så tjocka strängar.
Balarna kom i ett, jag hann ju för fan inte ens lägga en bal på plats förrän två nya redan hade dimpt ner.
En timma och två proppfulla lass senare Fick jag äntligen gå in.
Och här sitter jag, sugen på en dusch, men framför allt lite vatten.
I morgon har vi en ny arbetsdag, så snart ska väl sängen få sällskap också.
Igår.
