Hon ska böjas i tid

Eftersom hon krokig ska bli.
 

En ny dag

Här hemma är egentligen ingen dag den andra lik. Det är klart, en del rutiner finns här, men lillchefen ser till att stuva om lite varje dag. Men, det som ändå gör att dagarna skiljer sig åt är att vår vackra prinsessa utvecklas dag för dag ! Varje dag uppvisar hon något nytt och det förgyller! Hon, liksom alla bebisat, är en magisk liten böna som överraskar varje dag. Med glittrande ögon öppnar hon munnen och vackra skrattande toner flyger rätt in i våra hjärtan. Det är fint att se att omvärlden, i lagom stora doser, börjat intressera henne. Världen har blivit så spännande att vi ibland för att kunna sova måste sätta oss lite i lugn och ro för oss själva. Så var det inte förr minsann. 
 
I natt hade hon sovrekord. Fem timmar på raken, mellan halv tio och halv tre. Döm om min förvåning då hon de senaste nätterna endast sovit i högst två timmar åt gången. Som sagt ingen dag (natt), är sig lik. 
 
 

Världens...

... Kanske sötaste tjej 
 

Motsägelsen

Strax innan jag gick på gravidledighet var det en tjej på jobbet (som jag senare fick reda på också var gravid) som sade att om man skulle fortsätta jobba med det här fanns det två alternativ, bli gravid, eller byta jobb. Hon hade uppenbarligen valt det förstnämnda. Så även jag. Och det ligger någon sanning i det, för såhär över fyra månader sedan min sista arbetsdag har jag inte stor lust att komma tillbaka, det till trots att jag har mitt drömjobb. Jag har och fick det jobbet jag helst av allt skulle vilja jobba med, nämligen att jobba på en operationsavdelning för hästar och söva häst.

Det var lämpligt att skaffa barn när jag gjorde det, för vem ville bli förbittrad på en arbetsplats på vilken man vantrivs innan man får barn? Jag vill ju vara det bästa för min avkomma och inte en förminskad argbigga.

En av, eller möjligtvis den enda, anledningen till att jag inte trivs så som jag skulle vilja är min avdelningschef. Där var det sagt, det många redan vet. Min avdelningschef är i allra högsta grad inte passad för att axla rollen som chef och arbetsledare. Jag tycker inte att man som arbetsledare skall ha uppenbara problem med att lämna över ansvar och arbetsuppgifter till de som jobbar under en. Det får de i arbetsgruppen att tappa tron på sig själva, känna sig otillräckliga, osäkra till följd av den konstanta övervakningen. Det finns inte många som uppskattar att konstant ha ett par kritiskt kritiserande ögon i nacken i varje arbetsuppgift som utförs. Det är respektlöst. Ingen vill känna sig som att man inte duger till på sin arbetsplats. Vad än mer frustrerande är, är känslan av att inte heller kunna påverka sin situation. När flertalet ser att en ändring i arbetsflöde måste till att ske men chefen/arbetsledaren bara ser till vad som är viktigt för denne och kommer med bortförklaringar eller hör med döva öron växer frustrationen.

Att endast föra monologer med sin chef (åt bägge håll), är som att försöka förhandla med en självmordsbombare. Meningslöst, för hur det än blir så kommer självmordsbombaren i sin värld till paradiset. Chefen har makten, chefen är i paradiset. Och arbetarna lider. Jobbar övertid, utan tack, underbetalda, oförmögna att påverka sin situation, underbemannande. Och chefen bestämmer. Respektlöst och utan någon alls ambition att samarbeta. För chefen bestämmer. Villkorslöst, ursinningslöst och med storhetsvansinne.

Så jag valde att skaffa barn. För att komma bort. (Nej det är inte hela sanningen, men en del). Jag valde bort en chef, för en annan. Det är lustigt det där.

Jag valde bort min respektlösa, maktgalna, aggressiva, långsamma chef med kontrollbehov för en helt annan chef.

Min nya chef bestämmer när jag får sova, när jag får äta, när jag får gå på toaletten, om jag möjligtvis får ta en dusch. Inte nog med det har min nya chef sitt att säga 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Hon kräver att jag sköter hennes intimhygien. Hon kräver att jag bär henne, roar henne. Matar henne. Tröstar henne, nattar henne. Jag är hennes personliga assistent 24h om dygnet och hon säger inte ens tack. Hon bestämmer även om och när jag eventuellt får ägna tid åt mina fritidsintressen eller vara nära min man.

Det kan låta som att mina nya chef är värre än den förra. Det var ju bara 8h om dagen, 5 dagar i veckan.

Men så är inte fallet. För min nya chef ger mig villkorslös kärlek, litar utan att blinka på mig till 100 %, att jag är det absolut bästa hon kan få. Hon har lämnat över ansvaret till mig. Och när jag gjort allt rätt får jag ett leende så glatt att det sätter eld på det mest frusna av hjärtan.

Kanske kan man lära av ett spädbarn, hur man borde vara som chef och arbetsledare.

Jag kräver inte villkorslös kärlek, men jag kräver att någon vågar lämna över ansvaret och arbetsuppgifterna och inte granskar mig ner till fotknölarna. Och det ger min nya chef mig. Och jag får bekräftelse när jag gjort något rätt. När jag tänkt rätt.

Jag kan tänka mig att göra det igen. För vem vill gå tillbaka till en chef som den jag har på mitt jobb. När jag har den bästa här hemma. Trots orimliga arbetstider, halverad lön, frånvaron av språklig kommunikation och missnöjda klagorop helst klockan 21 när en annan bara vill göra kväller.

Nu tänker jag njuta så länge det varar.


Morgonstund har guld i mun.

Klockan halv fyra i morse vaknade jag och tänkte att ungen sovit oförskämt tyst och länge. Hävde mig upp i sängen och la huvudet en bit ifrån lillans för att höra om hon andades. Det gjorde hon. Tyst, tyst. Tysta lugna andetag. Tänkte att hon nog aldrig sovit såhär bra någon natt. Aldrig har det varit så enkelt att jinxa som när jag fått barn. Klockan fyra vaknar bebban hungrig. Inget speciellt med det. Hon snuttar nöjt och släpper tutten. Jag är i valet och kvalet om jag ska lägga tillbaka henne i sängen men vet att de senaste nätterna varit bajstime såhär dags. Så jag väntar lite. Hon börjar flaxa lite. Men inget bajs. Och flaxar lite till och jag väntar.  Inget. Jag gör det ödesdigra beslutet att byta blöja på henne eftersom den kändes fullpissad.  Bebban vaknar. Tillsynes nöjd. Hon är nöjd sisådär fem min, sedan går alarmet. Hon flaxar, jag tror det är fisar på tvär. Klappar magen, vänder henne, cyklar med benen, ja allt det där som brukar släppa på trycket i en knorrig bebba.  Det kommer kanske två fisar. Alarmet ljuder av om inte högre. Några usla (desperata) försök får henne tyst någon halv minut eller så.  Jag sjunger, klappar rumpan, kramar om henne, försöker lägga om henne, försöker underhålla henne, försöker hjälpa henne ut med eventuella fisar men hon låter bara mer och mer missnöjd.  
Det här får mig att utan tvekan känna mig som världens sämsta mamma och person. Jag har ingen aning om vad hennes desperata gråt betyder. Jag kanske inte förstår dialekten? Jag förstår inte den dåliga franskan! Jag ÄR världens dåligaste mamma och person. 
Pappans väckarklocka ringer (han har inte vaknat tidigare?!,  hur kan han inte ha vaknat tidigare?!).  Han frågar om han ska göra frukost eller om jag ska ligga kvar...  Vem kan ligga kvar i det här oväsendet? 
Jag går upp och Orkestern tystnar, kanske inte helt nöjd. Lägger henne på skötbordet, som nästan alltid gör henne nöjd. Morgonen till ära bara godtyckligt nöjd. Ingenting duger helt just nu, tydligen.  
Försöker övertyga henne om att DET ÄR TUTTEN DU VILL HA. Hon gråtsnuttar missnöjt någon minut för att tvärsomna.... 
Som sagt. Världens sämsta mamma och person (personal).
Men så ligger du där. Och är så underbar som bara du kan vara. Och då glömmer jag allt, igen. Förutom att jag är världens sämsta. Bäst att ta i. 
 
Idag, trots -15 grader celcius, åker jag och Ellen med ponnyskrutt till färingsö och hoppas få henne såld. Och gå igenom besiktning. Lite för mycket som ska klaffa. Så var det det där med att jinxa. Håller tummarna i alla fall.  

Morgongymnastik

Pyret var idag morgonpigg, så upp ur den oförskämt sköna sängen klev vi, eller jag, och lillan hängde på. Vi roade oss med lite morgongymnastik.  Sen hade såklart en viss någon svårt att varva ner. Kommer som ett brev på posten. Men nu ligger vi och myser igen. 
 
I morgon åker ponnyplutt till kungsberga ridskola. Hoppas innerligt att de vill ha henne. 
 
Utomhus snöar det för fullt. Får släpa ut oss senare. Nu fortsatt mys.  
 

Snuva och växande hjärna

Gosungen är snart nio veckor. Tiden rusar iväg, som det gör för alla med nykläckta korvar. Mellan sju och nio veckor sägs det att bebbar går igenom en utvecklingsfas. Tycker det verkar stämma överens med skrutten. Vår fina pralin tycker ibland att världen blir lite mycket och då måste man gråta lite i panik. Sen kan man skratta igen. Snuvan har slagit till oss alla är i det Lundkvistiska hushållet.  Snorsugen går varm. 
 
Hoppas du kan känna dig trygg i mammas famn. 
 

2016

Det här kommer bli ljuspunkten i mitt liv 2016