Hej och hå vad det går.
Borlänge! Här går vi. Sitter i Pillrans lägenhet och slöar, nysprungen och allt! Och Nytatuerad. Nu kommer mamma döda mig. Eller pappa. Jag har ju citat: "Förstört mitt fina skinn" - igen. Fick så sent som på midsommarafton höra av fadern att han visst tyckte om mina tatueringar, men att han inte ännu "vant" sig vid kon. Tur att den inte sitter på honom då.

I morgon är det festival för hela slanten.
Min festival-oskuld skall tas. Hoppas det inte gör allt för ... ont? Bäst att slappna av. S L A P P N A  A A A V.
Det har varit en lång dag och det lär bli längre dagar de kommande dagarna. Men va fan, man lever ju bara en gång. Veckan efter detta blir det ladugård igen så det är bäst att njuta av det roliga så länge det varar. Inte för att det inte är roligt att sköta ladugården .. känns som att jag gräver en grav jag inte kan ta mig ur nu.

Anmälde mig till en dressyrtävling med Sessilliprinsessa den 9e juni också. Red dressyr på henne här om dagen. Hon blir verkligen bara finare och finare. Men ANUS vad jag har träningsvärk. Inte helt lätt att få i vänster galopp. Hon tycker att det duger alldeles utmärkt att fatta höger galopp precis hela tiden. Meeen, hon lär väl sig. Eller ska jag säga, jag lär mig?

Nej nu ska jag slöglo på något på tv innan det nog faktiskt är dags att ladda batterierna inför i morgon. Inför veckan. Sov typ en timma i natt för jag var så uppstissad.

Klapp och god natt!

Att längta, att vänta, att hoppas, att tro. En saknad, större än någonting annat. Förbjudna tankar.

Jag var tvungen att sno en bild på Elmer igen. Han är ju så söt så man smäller av!

Slutar man vattna en blomma vissnar den till slut och dör.

Har ni tänkt på att det som hänger under hakan på tuppar ser ut som ett testikellöst rödbränt pungskin?

Jag säger bara en sak: X-men. Bio är verkligen som bäst när du går på den helt utan förväntningar. Såg att det var premiär, bokade två biljetter och gick dit, och under det två timmar och tolv minuter som följde satt jag hänförd i den röda biofotöljen. Vilket underhållningsvärde. Visst, det var missar och inte i närheten av någon perfektion men jag var underhållen, rakt igenom hela filmen.
Jag kände mig som fjorton av någon bisarr anledning. Satt och vred mig i sätet, nästan skämdes lite, för flera av skådespelarna fick mig att rådna. Jag vill ha en superhjälte. Nu. Tack. Dreggel.
Vad är det med män i spandex och övernaturliga förmågor som får mig att svettas? Ja just det, nu vet jag, det är någonting jag inte kan få, och någonting man inte kan få är precis det man vill ha. Jackpot.
Det var med ett leende på läpparna jag åkte hem och red.

Ett leende trots att min mobil var död.
Min mobil badade här om dagen. Det var egentligen bara meningen att jag och Sessan skulle bada, eller, egentligen var det bara Sessan, men hon tyckte att sjön var skräckinjagande så jag var som tvungen att bevisa för henne att mälarens icke existerande sjöodjur inte skulle sluka henne med hull och hår. Så jag plumsade i och var tvungen att föreviga vårat - ryttare och hästögonblick - som bara en hästägare kan förstå. En väldigt vacker och nästan romantisk idé enda fram till det att jag liksom ser hur mobilen i s l o w m o t i o n glider mig ur handen och rätt ner i sjön. FUCKING AWESOME hinner jag tänka och kastar mig ner i vattnet efter mobilen. Det är grumligt, som det är när det är sandbotten och en 650 kg häst (uppskattat) klampat omkring på den. Det var ju ett under att jag hittade mobilen. Fiskade upp den och rev ur batteriet. Nu var det bara att be. Och medan jag bad informerade jag de jag mötte om att det redan är högst badvänligt i mälaren. Dyngsur satt jag som ett plåster i sadeln på vägen hem. Som ett plåster med superlim.

Tro det eller ej, men igår fick jag igång min mobil. Displayen är lite fuktskadad, och kameran var lite grumlig. Men idag hade till och med kameran repat sig. Dock verkar batteriet ha fått sig en törn och det är sand i typ hela maskineriet, men det håller till i veckan då min xperia arc trillar ner i brevlådan. Sony ericsson för vinst. Med tanke på att den låg i vattnet i ett par minuter innan jag fick upp den och det idag nästan fungerar felfritt måste jag ge den en eloge.

Igår fick jag gåslever. Alltså jag typ trattade ner choklad i mig själv. Jag hade chokladmunchies som inte var utav denna värld. Jag är lite svag för de där chokladcocosstängerna man kan köpa i plockgodiset på ICA.
Så idag blir det springa efter att jag städat klart på skullen och ridit odjuret.

Kroppskomplex. Världen är allt bra konstig. Världen påverkar mig mer än jag vill erkänna. Riktiga kvinnor - i alla fall många av världens kvinnor - har skavanker, finnar, födelsemärken, celluliter, ärr, gropar, rådnader, bristningar och allt vad det kan vara. Photoshopade kvinnor i tidningar har inte det. Och det är de kvinnorna jag ser och avundas. Perfekta kvinnor utan påsar under ögonen, med övernaturligt släta ben, med "perfekta" kroppar. Och jag hatar det. Jag hatar att jag inte är perfekt. Jag hatar att jag inte kan vara nöjd med mig själv. Precis som jag är. Jag har liksom inte 150 kg övervikt och gikt. Jag har inte böldpest eller gulsot. Jag har en väl fungerande kropp, hår på huvudet, två ögon att se med, en mun att prata med. Händer att arbeta med, ben att gå på. Men jag känner mig trots allt detta otillräcklig för världens ideal, för det är trots allt det jag tävlar med. För även män ser hur kvinnor ser ut i tidningen och förväntar sig säkert - nu drar jag många män över en och samma kam - att det är så en kvinna ska se ut. Absolut inte alla, men jag kan tänka mig att en del män säkert har liknande komplex över sina kroppar gentemot det som möter dem i media.
Jag har komplex över min kropp, och jag tävlar med ett fotoredigeringsprogram. Dött lopp. Trots att jag ar fullt upp med massa bra saker i mitt liv tycks jag ha tillräckligt mycket tid att reflektera över sådant här nonsens. Jag har den kropp jag har, jag tar hand om den på ett så bra sätt jag kan och vissa saker KAN jag helt enkelt inte styra över. Jag vill bara inte acceptera det. Det kommer väl med åldern. Då man sakta men säkert accepterar att man skall dö en dag och det finns bättre saker att ödsla energi på än en kropp som ändå förfaller för varje år som går. Även en vissen ros kan vara fin. 

Nog om det, nog om skeva ideal.

Vi laddar om batterierna jag och Sessan. Hon har vilat två dagar nu, medan jag sprungit efter jobbet. Idag ska hon ut på promenad och så ska vi rida i morgon. Nästa vecka blir det terrängträning och startfälttävlan.
Här om dagen somnade jag ute i solen, så nu är jag alldeles fräknig.
I morgon är det mjölka på morgonen och samtrans efter det. Idag efter stallet tänkte jag starta några tvättmaskiner eftersom jag och Frida fått vår toalett med allt var det innebär åter. Sen tänkte jag göra lite paj eller något annat av någon gammal ost i kylen. Schemat som vanligt fullt. Och skönt är väl det. De senaste dagarna har dessutom värmen och solen kommit tillbaka så nu kan jag ha kortbyxor. Yey.