Hänt.
Det är helt enklet inte meningen att jag ska sitta och roa mig, inte med det.
Visst vad det igår som snön föll? Här uppe i Norr alltså?
Och då var det också igår som Christian kom hit, och då var det igår som vi lät en snowracer med två karlar åka efter kusen, kusen som i Bella.
Och som den lilla kusen stretade och drog.
Även jag, trots min lättare rädsla, tolkade, eller, ja, åkte snowracer.
Staffan red, hästkarlen själv liksom, han till-och-med galopperade = ).
Det lilla jag snowracade efter Bella var faktiskt ganska roligt.
Speciellt då jag fastande med snowracern på en lerkocka (?) och snowracern stannade och jag fortsatte framåt, släpandes i snön efter Bella i ett rep.
Vi tolkade inte så jätte länge eftersom hon (hästen alltså), tyckte det var lite väl jobbigt.
Kvällen närmades sig och med den Max. Max, denna välvilliga själv hade lånat ut sig själv och sin transport till mig för att köra ner Sessan min till Östertorp, för att skiljas sin mor.
Max ringde och jag packade väskan och tog in Sessan, Bella gnäggade hjärtskärande ett par gånger men lugnade sig så fort hon inte längre såg sitt lilla liv.
Sessan klev lite tveksamt in i transporten.
Sen bar det iväg.
Två timmar senare var vi hemma hos Max där Sessan skulle spendera natten.
Hon var inte riktigt med på noterna när det gällde att gå in i stallet, vi i princip bar in henne, väl där inne verkade hon dock trivas, med mat och en mycket vänlig granne som rart snusade henne i manen.
Inne i Max mammas hus bjöds det på fin fin middag. Max mamma hade lagat lika god mat som alltid och jag blev lika mätt som alltid.
Efter middagen åkte vi (jag, Max och en tjej (Linnea)) en sväng för att kolla in hur hans två travhingstar hade ... artat sig?
De såg fina ut, inte så mycket mer med det.
Sen drog vi tillbaka till det så trycka hemmet för att kolla på en rysare, "BLACK SHEEP", meeen, det var just det där med rysare.
Jag tror trion i soffan skrattade mer än rös.
Väldigt underhållande film, svår att förklara, se den bara.
När klockan närmade sig midnatt fick vi äntligen gå till sängs.
Jag fick sova i Max gamla rum, nu mera "kattrummet".
Min säng var redan upptagen när jag kom för att lägga mig, av en katt (vilken överraskning).
Där låg den och mös på överkastet, som jag försökte kasta bort, med katten, men katten låg kvar.
Den mest rullade efter, RULLADE, överkastet, tills det att den låg inbakad som en calzone vid fotändan, och där låg den...
Jag vaknade med ett par trampdynor i nyllet, Max höll Ingenting över mitt ansikte (måste poängtera att Ingenting är en katt).
Vi åt frukost, sen släpade vi in Sessan i transporten och drog den sista etappen till Östertorp.
Och där, fick Sessan nya vänner.
Lite förvirrad, lite borttappad, men ändå cool som alltid bemötte hon sina nya vänner.
Där lämade vi henne.
Min hemresa började sedan därifrån.
Bussen till Brommaplan, t-banan till T-centralen och tåget till Uppsala, där Staffan <3 väntade.
Först gick vi till polisen och hämtade ut våra nya pass.
Jag är en vindögd brottsling på kortet i mitt pass. Fint.
Sen drog vi en vända på stan, där jag kanske gjorde ett misslyckat inköp, är inte riktigt säker på det ännu.
Efter det körde vi hem, eller, nu ljög jag, vi stannade först i Gränby och köpte mat. MAT!
Jag var så inhelvetiskt hungrig.
Nu sitter jag här (en aning senare än när jag började skriva inlägget, en paus mellan så att säga) och har just hjälpt Staffan med att löda fast något chip i hans wii.
Det tycks ha fungerat, om så är, är vi så jävla bra! ...VI.
Snälla.
Vart tog den bistra vargavintern vägen?
Nu är det vitt här igen.
Det har snöat och snöat allt sedan klockan 5 i morse.
Nu är det vitt.
Igen.
Idag flyttar Sessan...
En grå vardag.
Det skulle kunna vara så enkelt att det inte händer mig så vidare värst mycket.
Kanske är det så enkelt också.
Jag lever för närvarande ett tämligen anspråkslöst liv, vad jag menar är att det inte är något fel med det.
Låt oss lägga fram ett senario.
Jag lever i en grå tillvaro där dagarna utgörs av att sitta och stirra ut genom ett smutsigt fönster, men så en dag får jag en önskan som skulle gå i uppfyllelse, en önskan.
Jag väljer att aldrig mer ha tråkigt, att min vardag skulle fyllas med roliga ting, från morgon till kväll, från skymning till gryning. Att det alltid skulle finnas något att göra.
Dagen där på är som ingen annan dag och jag roar mig med allt från klättring till curling. Lever i en utopi mer verklig än någonsin.
Allt eftersom tiden går ter sig min vardag allt mer lik den gråa existens jag en gång levt i.
Jag är inte längre medveten om att jag väntas ha roligt.
Vad jag försöker komma fram till är att, hur ska jag veta att jag har roligt,
om jag har det hela tiden?
Är det inte variationen som skapar olika sinnestillstånd så säg(?).
Lite är det så att jag väntar på att något roligt ska ske, lite är det så att jag letar, lite är det så att jag vill skapa.
Men att skapa något roligt, med inställningen:
-"Fan va kul vi ska ha det nu".
Är som dömt att bli en besvikelse.
En kortare tid har varit ambitionslös.
Och tankar om en livscoach, eller kanske en psykolog har aldrig känts så nära.
Att bara få spy ut all den skit som grott igen inom en.
All skit utan mening, all obefogad skit som gror inom en men inte är meningen att bli sagt.
Den skiten skulle jag vilja ordvomera över någon stackars Psykolog.
Tourettes syndromet skulle få blomstra på nytt.
Igår kände jag mig tjatig. Samma ord snurrade i min skalle, det skulle varit så skönt att bara få tjatat dem, men jag gjorde det inte, så självisk kan man inte vara.
Slut om detta.
Jag hade fjärilar i magen, alldeles för en liten stund sedan.
Vad det var som fick ner dem där var något jag älskar.
Bilder på honom.
Ält.
En skvätt av detta skulle inte sitta fel...
- "400 babies!!!"
Att älska.
Jag är en gosig liten nallebjörn.
Och mest av allt älskar jag när du gosar med mig.
Håller mig i din famn. 
Tiden är inne.
Månaden är snart över och våra planer för Norge står fortfarande starka. Ett frö, redo att bli sått.
På torsdag (ev. onsdag) tar vi första bästa bil, med första bästa transport och lastar in Sessan.
Dags att skilja dem åt, mor och dotter.
Hennes nya adress blir östertorp, ute på färingsö. Där bodde mamma också i ungdomens glada dagar, jojo, minsann.
På onsdag ska vi hämta ut våra pass. Jag och hanen min var inne pja, här om dagen, om jag inte missminner mig så var det i torsdags förra veckan och införskaffade oss ett par nya pass.
Man skulle se heelt neutral ut på fotot, INGET leedene, vilket resulterade i att man såg ut som Saddam Hussein him self, som om han fortfarande levde...
Saker och ting, som i mitt privata liv, alltså, det jag inte hänger ut här på bloggen, känns helt fantastiska.
Eller, alltså, det känns bra bara. Rätt och slätt.
Igår parkerade jag och Staffan oss i Soffan framför någon dokumentär om en by i indien, filmad och följd i över 20 år. Det var intressant, hur det först hade varit en helt okänd by, nere i en dal, där bara en liten incestpopulation levde och odlade marken. Vilket de hade gjort under en lååång tid.
Det var tråkigt dock, att se hur byn förvandlades till det sämre, allt efter som tiden gick, och allt eftersom turisterna ramlade in.
Det var hemskt, efteråt kände jag mig helt tom, som att det inte längre fanns någon mening med livet.
Kanske finns det ingen mening med livet(?).
Hur som haver är det bara en dag kvar att jobba denna månaden = SKÖNT.
Det känns inte som att det var så länge sen hon var så liten.
Snö.
Det snöar utanför mitt fönster, och likt så många gånger förut infinner sig en sällsam känsla inom mig.
Det är så vackert.
Väcker inte snö något speciellt inom dig?
Snälla låt det få stanna. Bara ett litet tag, mer än en dag.
Ett litet ämnesbyte.
Jag och Staffan sover som vårtsvin med solsting i den där förbaskade soffan.
Det är ju helt sinnes alltså.
Nu vankas lite ladugårdsarbete. Kul. Fint. Häärligt.
En blandning.
Att känna sig förvirrad och uppgiven och åka ifrån det som åsamkat det gav mig en funderare.
Natten hade inte givit många timmars sömn och det var med en klump i magen som jag gav mig av till Lovön, mitt kära hem.
Fiskar skulle flyttas och smink spacklas.
Jag lämnade hanen min kvar ensam i skogen.
Tsunamin som dragit förbi i mina fiskars annars så lugna lagun tycktes inte röra dem
De simmade okring som vanligt.
Hemma hos min syster, som lovat ta hand om dem utbröt tumultet, vilket avlslutades med att jag slängde in akvariet i pickpucken igen för att köra dem till föräldrarna i hopp om att dem ville ta hand om de små liven.
Det var väl si och så med det, som allt annat.
Jag ville inget hellre än att lägga mig ner och dö där ett tag, ja, för ett par fiskar.
Eller så var det bägaren som höll på att rinna över, kanske hade det något med förvirringen och uppgivenheten att göra också. Jag är fortfarande kluven i den frågan.
Jag och mamma satt uppe halva natten och roade oss med vår förmåga att tala, se och höra.
Mitt i ett av våra samtal kom min bror in, och ska jag vara ärlig verkade han vara den enda som var glad att se mig.
Han kramade om mig och var sedan ivrig att få spela upp en av sina nya låtar för mig.
Den var ruskigt bra, tänkte till och med fråga om jag inte kunde få ett ex,
men hejdade mig dock och tänkte att jag fick vänta tills det att de kommit ut i affärerna "på riktigt".
Jag kom inte i säng förrän sent, för sent med tanke på att jag skulle upp så pass tidigt som jag ändå skulle.
Mobilen började skrika klockan kvart över sex, sömndrucken som aldrig förr ligger jag bara där först, försöker komma på vad det egentligen är som händer.
När jag blivit medveten om det faktum att det är föremålet framför mina ögon som låter tar jag upp den och stirrar lamt på den ett tag innan jag högt för mig själv frågar;
- "vadå OK?!".
Stirrar ännu ett tag innan jag förvirrad börjar knappa på alla de knappar föremålet innehar i ett desperat försök att få av oljudet.
Det tog mig säkert 5 minuter att stänga av mobilen.
En timma senare sitter jag och Ulrika Sandell (En av mina barndomsvänner), på tunnelbanan påväg till rådmansgatan.
Jag hade fått äran att sitta modell åt Ulrika under ett av hennes slutprov till att bli en fullfjädrad makeup artist.
Runt klockan tolv var vi klara med det två sminkningarna dagen hade att erbjuda.
Det hade varit riktigt roligt, och det kändes som att jag och Ulirka hade MYCKET att prata om efter alla dessa år.
Väl hemma igen efter Couscoussallad hemma hos Ulirka pratade jag först lite med mina föräldrar och sedan begav jag mig av hem till vallby igen.
Med fjärilar i magen svängde jag upp på uppfarten för att gå in i huset och tilllaga ett stycke kycklingwok som Nanna så givmilt givit mig recept på.
Efter att hanen min tränat klart kom han upp och vi åt under tända ljus.
Tristess kan förstöra människor. Jag vill inte bli förstörd, inte med dig. Inte av det.
Nu känns det bättre. Inte riktigt säker på vad det var som gjorde det.
Igår tog jag kusen min till ridhuset för att hoppa.
Staffan var behjälplig hinderbyggare.
DET GICK SÅ JÄVLA BRA!
Det går inte att beskriva det på ett så mycket bättre sätt.
Hon och jag hoppade så himla bra, i början var vi båda ringrostiga och saknade lite självförtroende, men vart efter tiden gick och så blev vi bara bättre på bättre.
Jag försökte att inte stressa och väntade lite mer innan hindret för att låta henne reda ut avhoppet.
Idag har vi skaffat nya pass, avgjort hur folk har det med privatlivet medan vi inmundigat stora mackan på subway och köpt ett kilo godis.
Nu ska jag bädda sängen...
Två fina ting...
som finns i mitt liv.
Ändrade lite igen.
Tänkte att den skulle bli lite mer lättläst så här.
Nå?
Bellan min.
Något hände.
Igår var det tacokväll.
Det slutade med att de flesta av de sex personer vi var, var lätt runda om bakfötterna,
förutom nykteristen Christian.
Stefan var fullast som vanligt, Lovisa kom som en god tvåa.
Jag, Staffan och Stefan slarvade oss i säng någon gång efter tolv.
Mitt i natten har Stefan hamnat utanför rummet, hur han nu hanmade där,
vad jag minns somnade han med mig och Staffan, i vår säng?
Han undrar hur fan man kommer in i rummet, eftersom det inte fanns något handtag,
(knoppen som fanns på dörren dög tydligen inte som handtag).
Jag försöker instruera honom, totalt sömndrucken, ber jag honom KRAFSA upp dörren
uppe i ena hörnet, vinet kvällen innan hade tydligen gjort sitt med
min såkallade hjärnverksamhet.
Sedan, när han väl kommit in i rummet står han där och klöser omkring i mörkret.
Han letar efter en laddare, eftersom han MÅSTE prata med Frida MITT I NATTEN, på fyllan.
Jag och Staffan lyckas lura upp honom till andra huset, där dörren är låst.
Jag fnissade lite.
Morgonen därpå släpar vi oss upp klockan HALV SEX eftersom en resa till Norge över dagen väntade.
Det var bara en detalj, en DETALJ, vi kom aldrig iväg.
På grund av en mindre "incident".
Så, nu sitter jag här, fortfarande vallby, alltså, inte i Norge, där vi skulle kollat på lägenheten,
kan NÅGON påminna mig varför jag släpade mig upp i morse.
Dagens visdom är att man inte ska lita på vad alla människor säger,
en del saker får man helt enkelt fixa själv.
Snart vankas det pizza, det är åtminstone ost som glimmar.
Gammal skit.
Vad är det med folk och dra upp gammal skit?
Vad är det med mig och dra upp gammal skit?
Jag drog inte igång det här, jag drar upp andra saker, ibland.
När ska vi alla växa upp, och bort från berga?
Som hon sa, det var två år sedan, två år.
Vissa minnen mår bäst av att dö.
Dessutom, vem är jag i det här dramat?
Undrar.
Att man inte pratar om att man faktiskt förändras beroende på med vem man är tillsammans med.
Man vill ju leva i villfarelsen att man är samma person, vem man än är med.
Men är det verkligen hela sanningen?
Jag undrar jag.
Kanske är en del av sanningen att man inte visar hela delar av sig själv i alla miljöer, utan döljer en del.
Vem visar man då hela sanningen för?
Mamma.
Jag vet att min kära mor läser min blogg ibland.
Tänkte då att det skulle vara lätt att närma sig henne med denna informationen
just via bloggen.
Jag måste erkänna att det är lite jobbigt för mig att bara säga det rakt ut,
ansikte, mot ansikte till henne.
Jag och Staffan ska åka till Norge.
Kanske bara för ett par månader, kanske längre.
För att jobba och tjäna lite pengar.
Prova på något annat.
Min fysik kurs skulle inte gå under våren.
Så vi funderade. Vad skulle vi göra?
Inte heller fanns det någon elektrikerutbildning till Staffan.
Vi kan inte bara sitta här och göra ingenting.
Vi förgår, av tristess, av att inte utvecklas, av att inte...
... leva.
Detta innebär att jag måste hyra ut min älskade Bella.
Vår älskade Bella mamma.
Sessan kan vi ställa på Husby, eller kanske östertorp.
Jag har börjat prata med Körläraren på Berga.
Ewa. Hon låter jätte intresserad.
Jag tror att det skulle fungera jättebra om hon tog hand om Bella.
Jag vill det bästa för Bella, att hon utvecklas och blir något.
Och ska jag vara ärlig så tror jag att hon skulle göra det bättre hos henne än hos mig.
Det känns jobbigt att inse det, och det känns jobbigt att behöva låna iväg henne.
Men just nu, verkar det som det bästa för både henne och mig.
Min pärla.
Det är dags för mig att skaffa mig ett eget liv.
Lära mig hur man lever, själv, inte på någon annan.
Nu vet du, lite om våra planer.
Mamma. 
Tlött.
Idag, liksom igår, har varit lååånga dagar.
Den här dagen är liksom inte ens slut.
Men jag är det.
Igår var jag och frun i huset i staden, hela dagen.
Det var misslyckade bankärenden, det var frissan, det var handlande
OCH, det var en nedrans gott skratt inne på Jula.
Idag, ringde frun i huset, klockan 09.00 PÅ MORGONEN,
och ber oss kliva upp för att köra en sväng till Tierp.
Det har varit dagnes aktivitet,
vilket resulterat till, att vi flyttar hästarna till i morgon, igen.
Men men. Det var trevligt.
Snart är det Norge då, kanske.
Det är väl nu vi vågar börja prata om det.
Spännande.
That's the new life.
Inte okej.
Det är inte försvarbart att sitta och "stalka" folk över internet.
Som i form av att leta upp dem på facebook, titta på deras bilder och läsa deras bloggar...
... eller?
Jag vet inte.
Jag kan i sådana fall inte försvara mina synder.
Bara be om ursäkt och göra en förbättring (sluta upp med det(?)).
Men, ja, ibland är det svårt, då man anser sig själv utan ett eget liv.
Nu ska jag ut och rida, i timtal.
tänka sig så fint det var.
En tår.
Det känns som om det var länge sedan.
Länge sedan jag såg en film som denna.
Jag hade verkligen missat något.
Den har gripit tag i mig, slitit i mina armar och ben.
Givit mig alla de sorters känslor som jag tror man kan känna.
Kanske inte alla, men många.
Bitvis påminde den om dig, Staffan.
Det där om att minnas.
Det var fint. Något mer än det alldagliga.
Det var en av de få filmer jag sett, som man redan i början av filmen,
visste hur den skulle sluta, men trots det visste man ändå inte hur (?).
Vad som skulle hända här näst var helt lönlöst att försöka
lista ut.
Trots det, visste man ju att han skulle dö.
Men hur?
Den var nästan perfekt. Vad nu definitionen av perfekt är.
Eller, vad det innebär.
Jag vill minnas denna. För den berörde.
Det är klar, det finns så mycket skönhet där ute, hur kommer det sig
att man glömmer bort det?
Hur kommer det sig att man inte ser?
Även om det bara var en grej någon annan sa på fyllan,
så skulle jag inte kunna uttrycka dig bättre - a beautiful mind.
Jag grät en skvätt, för det var lite sorgligt,
Så tragisk var han ju ändå inte.
Trots allt dog han ju lycklig.
American beauty
Stängda ögon.
Alltså, problemet beror mest på mig.
Jag ligger här och skäms, som en slagen hund.
Det gör lite ont i mitt hjärta.
Jag ber om ursäkt.
Nu vill jag bara titta på någon dålig film och glömma bort verkligheten i en timma eller två...
Hemlans.
The rest is form me to know, and for you to find out.
Nytt och fint.
Visst blev det fint?
Jag struntar lite i vad fröken grafiskdesigner säger :P
Njut så länge denna varar.
En kväll.
Efter lite fram och tillbakanden kom jag och Frida äntligen iväg till krogen i fredags.
Staffan skjutsade mig till bussen i Almunge.
45 kr, busschauffören frågade om jag ångrade mig angående att vara vuxen. Jag påstod bara att jag hade blivit för gammal för att kunna ljuga.
Kanske borde jag ha ljugigt, jag hade trots allt kunnat spara in 20 kr.
Det var en jävla tur för min iPod att den höll sig levande enda in till Uppsala, annars hade jag nog tagit kollektivt själmord med den, där i bussen.
(okej, nu kan det ju tyckas vara svårt att ta självmord med någon som redan skulle påstås vara död (iPoden alltså) men i alla fall)
Jag och Frida möttes upp i stationshuset.
Där började vi pimpla Fridas medhavda sprit. Vi tog oss sakta men säkert till BJ, med ett litet pit stop i lekparken för att kunna få i oss så mycket dricka det bara gick innan vi skulle in.
Jag och Frida var först in, verkligen först, till en början trodde vi att det var stängt, alternativt inte-hade-öppnat, men det visade sig bara att ingen annan hade behagat dyka upp ännu.
120 kr senare och vi satt i lugn och ro och diskuterade allt och inget.
Det var skönt.
Allt eftersom tiden gick blev stället allt mer fyllt med folk. Jag köpte EN drink, mer hade jag inte råd med.
Frida frågade stressat vart dansgolvet var.
Jag försökte gång på gång förklara för henne att vi stog på det, det var bara det att ingen dansade, inte ännu.
Sakta men säkert började dock folkmassan tränga sig allt närmare varandra på den lilla golvytan.
Svajandes från sida till sida, likt hattifnattar.
Det tog inte lång tid förrän det knappt gick att röra sig på det såkallade dansgolvet.
Folket var som galna, eller, ja, en del tjejer kan jag väl säga inte dansade så vidare värst mycket.
Jag och Frida lät våra kroppsdelar röra sig rytmiskt till musiken.
Frida verkade dock en smula besvärad över det faktum att det var lite väl trångt.
Jag försökte förklara att det bara var att armbåga tillbaka som om du vore lika full som alla andra.
Det fungerade, mer eller mindre.
Det var en rolig kväll ute, bara jag och Frida, like back in the old days (eller något).
Runt halv två började vi dra oss tillbaka, för att hinna med bussen.
På bussen hade busschauffören ätit kalla piroger, eftersom han inte hade någon micro i bussen,
eller hur var det Frida?
Jag försökte lite undermedvetet dra däcken i bussen, men hann inte.
Stefan var en snel hest och körde hem mig.
Väl där hemma, satt världens gulligaste kille och väntade på mig.
MIG (jag försöker åtminstone inbilla mig det)!
Vi somnade inte förrän kvart i fem.
Jag och Staffan.
Igår gjorde jag ingenting. Försökte rita lite, men det blev inte så bra som jag hade velat.
Undrar om man egentligen borde lägga ner den lilla hobbyn(?).
Vad jag nu vill säga är att jag vill vara lite bitter och självdestruktiv.
När jag var ute på krogen tänkte jag åtskilliga gånger på hur ful och obetydelsefull jag kände mig.
Jag kände mig inte mer obetydelsefull än någon annan, men gott så mycket fulare.
Alla, eller åtminsone många, var så himla fina, snygga.
Och där stog jag liksom. Det var lite jobbigt.
Jag vill inte tänka så, men jag gör det i alla fall.
Chansen att jag och Staffan är tillsammans är ganska liten.
Men den är, och den är tagen.
Men med tanke på hur många det finns där ute som är så otroligt snygga,
så känns allt ganska overkligt.
Det om det.
Vitt, är fint.
Min fönstervy är osannolikt dekorativ en dag som denna.
Oräkneliga snöflingor flyr från himlen ner till moder jord.
Stora, mjuka, vackra.
Det är nästan snöstorm.
Är det inte detta jag har väntat på hela vintern så säg.
Även om de bara stannar för en dag så är jag glad idag.
Snö är fint.
Jag känner mig som ett litet barn igen så fort jag ser ett riktigt snöyrväder.
Det är mysigt. Det enda man kan tänka på är att så fort snöfallet har lugnat sig, få komma ut och leka i snön, åka pulka, snöräser, madrass, eller bara tumla runt.
Sen när man är blöt, trött och kall, få komma in och avnjuta en stor kopp med varm choklad toppad med grädde.
Det är vinter det, i sitt esse.
Sköte?
Nyår skulle kunna sammanfattas, men jag vet inte riktigt hur bra idén är.
VI drog till Uppsala, jag och Staffan och mös med lite Kina.
Sen handlade vi groggvirke på statiol och drog till den där festen vi indirekt var bjudna på.
Där börjades spritdrickandet, som aldrig förr, alltså, som aldrig förr. Efter knappa timman var ölen, malibun och cidern slut, och allt spårade ur.
Det blev en del sura miner för en knappt stulen läskeburk. Lite väl sura miner faktiskt.
Jag fösökte styra upp det så gott jag kunde. Här bjöds det på strohrom.
Alla skulle ha sig en jävel.
Jag drack på tok för mycket stroh för mitt eget bästa.
Som sig bör när jag och Frida festar tillsammans var det ett jämförande av de sk. fettklumparna på bröstkorgen som vi kvinnor utrustats med.
Alltid, när jag och Frida festar. Om inte alltid så är jag kvick att bara klämma lite.
En incident på toan senare med fällflikar och öppnade dörrar så var vi påväg ifrån festen.
Vad hände liksom? Jag finner mig själv påväg mot Gränby klämmandes på någon bruds tuttar, iklädd en mask av något slag (pedofil(?)).
Sen blev det liksom mörkt, och man kunde höra fåglar kvittra, och sen blev det bara mörkt.
Jag fann plötlig mig själv vid Staffans sida, på något fält mitt emot Gränby centrum.
I allt mörker, och fågelkvitter hör jag Staffans röst: "Är inte Frida?".
Frida går själv på fältet mitt emot Gränby.
Vi jagar Frida, brottas med Frida.
Sen blev det mörkt igen.
Vid tolvskaget står jag vid en parkbänk någonstans i Gränby och spyr.
Jag har vaga minnen av rakter...
Det var det B Ä S T A nyåret någonsin.
Trots att jag höll på att frysa sönder utstickande kroppsdelar i bilen och trots att
några blev lite arga.
Jag sjöng, klämde på tuttar och var glad.
Det räcker.
Dagen efter ville jag inte känna hur dåligt jag mådde, så jag höll mig väl nerbäddad i sängen HELA dagen.
Idag minns jag inte de fösta timmarna av.
Jag sov nog.
Men sen åktes det bräda i romme med Taffsan, farliga Daniel och Sailor Moon.
Det var grejer.
Jag klotade bara en gång, sista åket.
Det gick bra, och var askul.
Inte klotandet alltså, visst att det var kul, men jag menar... ja, vad menar jag?
Nu är vi hemma, och mätta i magen.
På fredag ska vi köpa fler fiskar. Dock inga fler Black murva, dom käkar på växterna, D Å L I G T.
Nytt år, nya förutsättningar, vad bär detta i sitt sköte?
Vad bär jag?