Månaden är snart över och våra planer för Norge står fortfarande starka. Ett frö, redo att bli sått.
På torsdag (ev. onsdag) tar vi första bästa bil, med första bästa transport och lastar in Sessan.
Dags att skilja dem åt, mor och dotter.
Hennes nya adress blir östertorp, ute på färingsö. Där bodde mamma också i ungdomens glada dagar, jojo, minsann.

På onsdag ska vi hämta ut våra pass. Jag och hanen min var inne pja, här om dagen, om jag inte missminner mig så var det i torsdags förra veckan och införskaffade oss ett par nya pass.
Man skulle se heelt neutral ut på fotot, INGET leedene, vilket resulterade i att man såg ut som Saddam Hussein him self, som om han fortfarande levde... 

Saker och ting, som i mitt privata liv, alltså, det jag inte hänger ut här på bloggen, känns helt fantastiska.
Eller, alltså, det känns bra bara. Rätt och slätt.

Igår parkerade jag och Staffan oss i Soffan framför någon dokumentär om en by i indien, filmad och följd i över 20 år. Det var intressant, hur det först hade varit en helt okänd by, nere i en dal, där bara en liten incestpopulation levde och odlade marken. Vilket de hade gjort under en lååång tid.
Det var tråkigt dock, att se hur byn förvandlades till det sämre, allt efter som tiden gick, och allt eftersom turisterna ramlade in.
Det var hemskt, efteråt kände jag mig helt tom, som att det inte längre fanns någon mening med livet.

Kanske finns det ingen mening med livet(?).

Hur som haver är det bara en dag kvar att jobba denna månaden = SKÖNT.



Det känns inte som att det var så länge sen hon var så liten.