Sommaren kom för en kort sekund till Månkarbo. Men nu lyser den med sin frånvaro. Gråa moln hopar sig över majhimlen och strålande solsken och 20 grader celsius har bytts ut mot regn och snålblåsande sju grader. Det är maj, det är inte högsommar, så vad mer kan vi förvänta oss? Men vilken energikick lite sol och värme ger, trots att man efter en varm dag i solen känner sig rätt mosig och trött så fyller det på något magiskt vis ändå på batterierna. Klyschigt nog är jag just rätt trött. Klockan är 19.33 och jag skulle utan vidar kunna lägga mig där uppe med bebban och ta kväller. Tryna ner mig i sänghalmen och intvänta morgondagen. Inte i ett svep tyvärr, vilket hade varit skönt. Kan inte längre minnas sist jag sov en hel natt och framtiden är oviss gällande när det faktiskt kommer att ske. Men det stör mig inte jättemycket, inte så mycket alls. För det räcker med ett blänande leende från fröken fräken och man glömmer genast hur trött man är eller hur jobbig en natt kanske har varit. Magiska barn. Barn äg magiska.
Innan mandispandis skulle komma ut var jag inte särskilt rädd inför förlossningen, ut skulle hon ju, på ett eller annat sätt. Jag var desto mer uppjagad över min förmåga att ta hand om det lilla kryp som skulle åla sig ur mig. Men det löste ju sig. De har gått bra. Men nu har jag kommit in i en ny fas. Det lilla krypet har blivit så stor att hon inte längre bara nöjer sig med mjölk. Eller, egentligen gör hon nog det, men någongång lär jag ju vilja sluta amma henne och då lär man väl vänja in henne vid annan föda så sakterliga. Och nu känner jag mig plötsligt väldigt rädd och främmande inför denna nya uppgift. Att föda min förstfödda med något annat än den välbalanserade vältempererande näring som kommer från min bröstkorg. Hur, var, när? Nya saker är helt klart skrämmande. Jag blir lite smått panikslagen av tanken på att jag skall göra rätt. Vad ska hon äta? När ska hon äta? Hur mycket ska hon äta. Tänker jag logiskt är det ju inte jättesvårt, men jag har en förmåga att stressa upp mig och just, inte tänka logiskt.
Men det löser sig (nog), sa han som sket i vasken.
Vi lär oss det tillsammans hon och jag. Vi, vår lilla familj.
Nej, snart blir man tydligen påtvingad ESC. Alla dessa förkortningar. Töntigt.
Det är fullt upp här i Månkarbo på vår lilla gård, Stall postboda. Är jag inte iväg på Dressyrtävling, eller träning, så är Linus på hopptävling med Trebbe. Monstrets sår har gått ihop så hon är under igångsättning igen. Bebban tar upp stor del av våra liv och förgyller den desto mer. Hon, Manda, hon växer den lilla gynnaren, och utvecklas så som bebbar bör. I måndags, på morgonen, hade ho plötsligt kommit på hur man vänder sig från rygg till mage. SÅ nu rullar hon fram som den knubbsäl som hon är över vardagsrumsgolvet. Vi föräldrar under om det är så hon kommer ta sig fram i stället för att krypa. Känns kanske inte som det mest smidiga alternativet.
Vi har det senaste veckorna förberett för att kunna ta hit några grisar, som vi tänkt göda under sommarhalvåret och göra till mat i höst. Vi har byggt grishus, och stänglsat en fin hage och köpt sådant vi tror att vi kommer behöva i vårt grisfarmande. Och idag, efter att vi varit på babysim med Manda (vilket hon Ä L S K A D E), åkta vi och hämtade tre små gyltor. De står nu i boxen bredvid Trebbe och ska få växa på sig lite mer och vänta in något varmare dagar innan de få komma ut i hagen.
Som sagt. Mycket händer här i Månkarbo.
Nu ska vi snart iväg med hästen på Träning, men idag får tränaren rida eftersom en annan dragit på sig en sjuhelvetes huvudvärk som jag i skrivande stund försöker bli av med med diverse medikamenter.
Nedan visar filmer på Trebbes och Linus felfria 1.10-runda från i lördags och nyinflyttade grisar :)
Monstret läker. Sakta, vet inte hur säkert. Vi har införskaffat oss en överrullningsgjord som hon får bära dygnet runt (eftersom hon står inne dygnet runt just nu) för att inte rulla runt och rulla fast, igen. Hon har utvecklat något av ett stereotypt beteende under sin husarrest. Nämligen att rulla? Idiot. Såret ser fint ut, så när som på ett litet hål som läcker sårvätska och inte riktigt riktigt vill gå ihop. Håller tummarna på att det gör det snart så vi kan börja aktivera henne mer och släppa ut henne i hagen. Hon har tagit det hela rätt bra men ser förtäskig ut.
Bebban växer och utvecklas, snabbt, och säkert. Det är en sak som är säker. Från en dag till en annan fann hon sina fötter och nu ligger hon förnöjt och snuttar på dem på skötbordet. Varför använda tummen när man har fötter? Bra fråga tycker jag. På länken nedan kan ni själva bevittna det jag lyckats fånga på film
https://youtu.be/OnRxs0TLMGI
Älskade unge.
Till helgen är det tävling i Sandviken. Lätt A1 att sparka igång tävlingsåret med. Sedan skall vi försöka komma igång med MSV C1.
Att kalla Monstret för en olycksfågel vore en underdrift. Det, eller så är vi vårdslösa hästägare. Svårt att skilja på det ibland. Hon hade precis läkt och blivit ordentligt igångsatt efter sviterna i transporten för någon månad sedan eller så, hon började precis bli lite ridbar och jag hade precis rakat av henne den långa smutsiga vinterpälsen. Ja då kommer Linus in kort efter att han precis gått i stallet på morgonen. Lite tom i blicken kläcker han ur sig: -"Monstret har gjort illa sig, jag tror det är kört nu.. hon måste legat fast". Tack för den fantastiskt målande informationen Henning Mankell. Han bad mig gå ut och titta och samtidigt ringde jag mamma. Ett ganska fult sår på insidan av höger has gapade ilsket mot mig när jag kom ut i stallet. Hennes annars vita strumpa lös röd. G R E A T. Innerst inne visste jag väl att det inte såg så jävla bra ut men optimisten (?! Well that's a first?!) i mig ville bara att mamma skulle komma upp, sy ihop det och allt skulle bli bra. Men sårskador så pass stora och djupa, och dessutom placerade där gör sig bäst på klinik. Skickade lite bilder till Åsa inne på Ultuna, som visade dem för kirurgen (Milosz), som absolut tyckte vi skulle komma in. Med hästen som verkligen Ä L S K A R att åka transport. Jag gav henne pleg. Linus kom hem. Vi rev ur all inredning i transporten och lastade på henne och åkte. Och det gick bra. Åka lös går bra. Väl framme kollade Milosz på sårskadan och konstaterade att det inte såg så bra ut men att det var svårt att uppskatta skadans omfattning. Leden kunde vara punkterad, tarsalsenskidan kunde vara involverad, och något som liknande en sena var helt klart avskuren. Jag ville ha raka svar, hur såg prognosen ut? Han hade svårt att svara, såklart, eftersom vad som egentligen var skadat var svårt att säga. Men han var ändå optimistisk eftersom hon var så pass lite halt. Vi slängdes mellan hopp och förtvivlan. Hon röntgades och skelettskador uteslöts. Så vi bestämde tillsammans med Milosz att kasta henne (branschspråk för att söva henne) och få en bättre bild av skadan. Såg det för illa ut skulle hon inte få vakna igen. Hela familjen Lundkvist var med inne på op. Snart fick vi klarhet i skadan. Leden intakt. Tarsalsenskidan intakt. Ytliga böjsenan hel. Liten reva på djupa böjsenan, vilket inte skulle vara något problem. Däremot var en avstickare på craniala tibialismuskeln, en sena som kallas cunean tendon, mer eller mindre avskuren. Hon hade tur. Med den utgången av prognosen bra. Förutsatt att hon inte bröt nacken i uppvak, eller blir dragandes med någon ful infektion. Senan som var av skulle inte vara någon större fara. Funktionsmässigt hade den ingen större betydelse. Så förtvivlan hade åter byts till hopp. Det såg hoppfullt ut. Jag la ett dubbelt bandage efter att kirurgen rensat upp såret och satt ett drän, sytt ihop och gjort en regional perfusion med antibiotika. Jag ordinerade morfin till uppvaket så hon skulle få må lite gott. Hon låg i uppvak när jag åkte (eftersom bebban ledsnat efter en lång dag). Fick senare höra att hon kommit upp, dock under något dramatiska förhållanden, vilket inte förvånar då Monstret är ett control freak och förmodligen flippade ut lite när hon inte hade kontroll på kroppen och inte visste vart hon hamnat. Fick en bild av Åsa i morse att hon tilldelats den bästa djursjukskötaren (och dressyrtränaren) Ylva , som mutade henne med personaläpplen.
Nu ska hon stanna där ett par dagar så vi ser att läkningen går åt rätt håll. Till Trebbes förtret. Nu är han ensam hemma. Men han verkar ta det okej. Får skämma bort honom lite extra.
Håll tummarna nu.
Fem liv av nio (om hon nu var en katt) har hon betat av.
Både bebban och mamman var på gott humör denna morgon. Tillbaka från vemdalen. Ja, vi har varit på vår första lite längre resa. Vi har haft det bra. Gott humör, och till och med mamman fick tillfälle att åka lite snowboard medan bebban rev av sin mitt-på-dagen-vila.
Men som man brukar säga, borta bra men hemma bäst. Vi har ätit gott, i gott sällskap i en trevlig stuga, men det finns inget som att få lägga sig i sin egen säng, och det verkade även bebban tycka som sov riktigt gott i natt. Så nu har vi busat hon och jag på morgonen. Det händer mycket nu, hon blir mer och mer. Vill mer och mer. Hon har börjat förstå att hon har en mun, en röst, händer, en kropp och att den går att använda.
Du lämnade oss, men framför allt min moster, alldeles för tidigt. Vi kommer sakna dig. Känns som igår du kom ut, och nu är du redan borta. Ibland är det inte rättvist.
Här hemma är egentligen ingen dag den andra lik. Det är klart, en del rutiner finns här, men lillchefen ser till att stuva om lite varje dag. Men, det som ändå gör att dagarna skiljer sig åt är att vår vackra prinsessa utvecklas dag för dag ! Varje dag uppvisar hon något nytt och det förgyller! Hon, liksom alla bebisat, är en magisk liten böna som överraskar varje dag. Med glittrande ögon öppnar hon munnen och vackra skrattande toner flyger rätt in i våra hjärtan. Det är fint att se att omvärlden, i lagom stora doser, börjat intressera henne. Världen har blivit så spännande att vi ibland för att kunna sova måste sätta oss lite i lugn och ro för oss själva. Så var det inte förr minsann.
I natt hade hon sovrekord. Fem timmar på raken, mellan halv tio och halv tre. Döm om min förvåning då hon de senaste nätterna endast sovit i högst två timmar åt gången. Som sagt ingen dag (natt), är sig lik.
Strax innan jag gick på gravidledighet var det en tjej på jobbet (som jag senare fick reda på också var gravid) som sade att om man skulle fortsätta jobba med det här fanns det två alternativ, bli gravid, eller byta jobb. Hon hade uppenbarligen valt det förstnämnda. Så även jag. Och det ligger någon sanning i det, för såhär över fyra månader sedan min sista arbetsdag har jag inte stor lust att komma tillbaka, det till trots att jag har mitt drömjobb. Jag har och fick det jobbet jag helst av allt skulle vilja jobba med, nämligen att jobba på en operationsavdelning för hästar och söva häst.
Det var lämpligt att skaffa barn när jag gjorde det, för vem ville bli förbittrad på en arbetsplats på vilken man vantrivs innan man får barn? Jag vill ju vara det bästa för min avkomma och inte en förminskad argbigga.
En av, eller möjligtvis den enda, anledningen till att jag inte trivs så som jag skulle vilja är min avdelningschef. Där var det sagt, det många redan vet. Min avdelningschef är i allra högsta grad inte passad för att axla rollen som chef och arbetsledare. Jag tycker inte att man som arbetsledare skall ha uppenbara problem med att lämna över ansvar och arbetsuppgifter till de som jobbar under en. Det får de i arbetsgruppen att tappa tron på sig själva, känna sig otillräckliga, osäkra till följd av den konstanta övervakningen. Det finns inte många som uppskattar att konstant ha ett par kritiskt kritiserande ögon i nacken i varje arbetsuppgift som utförs. Det är respektlöst. Ingen vill känna sig som att man inte duger till på sin arbetsplats. Vad än mer frustrerande är, är känslan av att inte heller kunna påverka sin situation. När flertalet ser att en ändring i arbetsflöde måste till att ske men chefen/arbetsledaren bara ser till vad som är viktigt för denne och kommer med bortförklaringar eller hör med döva öron växer frustrationen.
Att endast föra monologer med sin chef (åt bägge håll), är som att försöka förhandla med en självmordsbombare. Meningslöst, för hur det än blir så kommer självmordsbombaren i sin värld till paradiset. Chefen har makten, chefen är i paradiset. Och arbetarna lider. Jobbar övertid, utan tack, underbetalda, oförmögna att påverka sin situation, underbemannande. Och chefen bestämmer. Respektlöst och utan någon alls ambition att samarbeta. För chefen bestämmer. Villkorslöst, ursinningslöst och med storhetsvansinne.
Så jag valde att skaffa barn. För att komma bort. (Nej det är inte hela sanningen, men en del). Jag valde bort en chef, för en annan. Det är lustigt det där.
Jag valde bort min respektlösa, maktgalna, aggressiva, långsamma chef med kontrollbehov för en helt annan chef.
Min nya chef bestämmer när jag får sova, när jag får äta, när jag får gå på toaletten, om jag möjligtvis får ta en dusch. Inte nog med det har min nya chef sitt att säga 24h om dygnet, 7 dagar i veckan. Hon kräver att jag sköter hennes intimhygien. Hon kräver att jag bär henne, roar henne. Matar henne. Tröstar henne, nattar henne. Jag är hennes personliga assistent 24h om dygnet och hon säger inte ens tack. Hon bestämmer även om och när jag eventuellt får ägna tid åt mina fritidsintressen eller vara nära min man.
Det kan låta som att mina nya chef är värre än den förra. Det var ju bara 8h om dagen, 5 dagar i veckan.
Men så är inte fallet. För min nya chef ger mig villkorslös kärlek, litar utan att blinka på mig till 100 %, att jag är det absolut bästa hon kan få. Hon har lämnat över ansvaret till mig. Och när jag gjort allt rätt får jag ett leende så glatt att det sätter eld på det mest frusna av hjärtan.
Kanske kan man lära av ett spädbarn, hur man borde vara som chef och arbetsledare.
Jag kräver inte villkorslös kärlek, men jag kräver att någon vågar lämna över ansvaret och arbetsuppgifterna och inte granskar mig ner till fotknölarna. Och det ger min nya chef mig. Och jag får bekräftelse när jag gjort något rätt. När jag tänkt rätt.
Jag kan tänka mig att göra det igen. För vem vill gå tillbaka till en chef som den jag har på mitt jobb. När jag har den bästa här hemma. Trots orimliga arbetstider, halverad lön, frånvaron av språklig kommunikation och missnöjda klagorop helst klockan 21 när en annan bara vill göra kväller.
Klockan halv fyra i morse vaknade jag och tänkte att ungen sovit oförskämt tyst och länge. Hävde mig upp i sängen och la huvudet en bit ifrån lillans för att höra om hon andades. Det gjorde hon. Tyst, tyst. Tysta lugna andetag. Tänkte att hon nog aldrig sovit såhär bra någon natt. Aldrig har det varit så enkelt att jinxa som när jag fått barn. Klockan fyra vaknar bebban hungrig. Inget speciellt med det. Hon snuttar nöjt och släpper tutten. Jag är i valet och kvalet om jag ska lägga tillbaka henne i sängen men vet att de senaste nätterna varit bajstime såhär dags. Så jag väntar lite. Hon börjar flaxa lite. Men inget bajs. Och flaxar lite till och jag väntar. Inget. Jag gör det ödesdigra beslutet att byta blöja på henne eftersom den kändes fullpissad. Bebban vaknar. Tillsynes nöjd. Hon är nöjd sisådär fem min, sedan går alarmet. Hon flaxar, jag tror det är fisar på tvär. Klappar magen, vänder henne, cyklar med benen, ja allt det där som brukar släppa på trycket i en knorrig bebba. Det kommer kanske två fisar. Alarmet ljuder av om inte högre. Några usla (desperata) försök får henne tyst någon halv minut eller så. Jag sjunger, klappar rumpan, kramar om henne, försöker lägga om henne, försöker underhålla henne, försöker hjälpa henne ut med eventuella fisar men hon låter bara mer och mer missnöjd.
Det här får mig att utan tvekan känna mig som världens sämsta mamma och person. Jag har ingen aning om vad hennes desperata gråt betyder. Jag kanske inte förstår dialekten? Jag förstår inte den dåliga franskan! Jag ÄR världens dåligaste mamma och person.
Pappans väckarklocka ringer (han har inte vaknat tidigare?!, hur kan han inte ha vaknat tidigare?!). Han frågar om han ska göra frukost eller om jag ska ligga kvar... Vem kan ligga kvar i det här oväsendet?
Jag går upp och Orkestern tystnar, kanske inte helt nöjd. Lägger henne på skötbordet, som nästan alltid gör henne nöjd. Morgonen till ära bara godtyckligt nöjd. Ingenting duger helt just nu, tydligen.
Försöker övertyga henne om att DET ÄR TUTTEN DU VILL HA. Hon gråtsnuttar missnöjt någon minut för att tvärsomna....
Som sagt. Världens sämsta mamma och person (personal).
Men så ligger du där. Och är så underbar som bara du kan vara. Och då glömmer jag allt, igen. Förutom att jag är världens sämsta. Bäst att ta i.
Idag, trots -15 grader celcius, åker jag och Ellen med ponnyskrutt till färingsö och hoppas få henne såld. Och gå igenom besiktning. Lite för mycket som ska klaffa. Så var det det där med att jinxa. Håller tummarna i alla fall.
Pyret var idag morgonpigg, så upp ur den oförskämt sköna sängen klev vi, eller jag, och lillan hängde på. Vi roade oss med lite morgongymnastik. Sen hade såklart en viss någon svårt att varva ner. Kommer som ett brev på posten. Men nu ligger vi och myser igen.
I morgon åker ponnyplutt till kungsberga ridskola. Hoppas innerligt att de vill ha henne.
Utomhus snöar det för fullt. Får släpa ut oss senare. Nu fortsatt mys.
Gosungen är snart nio veckor. Tiden rusar iväg, som det gör för alla med nykläckta korvar. Mellan sju och nio veckor sägs det att bebbar går igenom en utvecklingsfas. Tycker det verkar stämma överens med skrutten. Vår fina pralin tycker ibland att världen blir lite mycket och då måste man gråta lite i panik. Sen kan man skratta igen. Snuvan har slagit till oss alla är i det Lundkvistiska hushållet. Snorsugen går varm.
Mysan
