För jag har fått ett ollon i guld ^^
För jag har fått ett ollon i guld ^^
Nyfödd dag.
Vad gör jag uppe?
Nattmusik.
Nattmusik.
Snygg.
Snygg.
Än blommar ängen.
Vi skalar av allt vad nyans heter och lämnar det platt.
Idag har jag varit med systra mi på Adelsö. Kliat får och jagat kvigor. Jag har ätit chokladbollsmet och klampat i illaluktande lera. Bråkat med Bella och Slida. Snackat skit med Max och undersökt hundens avskavda testiklar. Skrattat åt Bella när hon var iklädd en kokedjegrimma. Stekt isterband och plockat av stygnen på min fot. Slutligen har jag mått dåligt över siffrorna på vågen.
Vad har du gjort?
I alla enkelhet.
Idag har jag varit med systra mi på Adelsö. Kliat får och jagat kvigor. Jag har ätit chokladbollsmet och klampat i illaluktande lera. Bråkat med Bella och Slida. Snackat skit med Max och undersökt hundens avskavda testiklar. Skrattat åt Bella när hon var iklädd en kokedjegrimma. Stekt isterband och plockat av stygnen på min fot. Slutligen har jag mått dåligt över siffrorna på vågen.
Vad har du gjort?
I alla enkelhet.
Villervalla.
Är jag den realistiska pessimisten eller den optimistiska realisten? Det var vad en uppgiven bättre begagnad miljöaktivist och biolog trött lät krämta ur sig. Det han sa idag är vad jag på sätt och vis hela tiden hyst farhågor för - att det i dagsläget inte finns ett - på ren svenska - skit att göra åt miljöhoten. Likt den cancersvulst som breder ut sig i sin värdkropp och på ett plågsamt sätt tar livet av den trycker vi ner revolvern lite längre ner i halsen på oss själva och har väl i själva verket redan tryckt av avtryckaren och låter resterna av en sedan länge framliden lekamen smeta ut sig på dem som finns kvar för att städa upp.
Njut så länge det varar av vårt hysteriskt frampiskade konsumtionssamhälle med billiga IKEA-möbler med enastående dålig kvalitet, med klandervärdiga karaktärslösa kinatillverkade kläder från Åhlens, med näringslös mat från Eldorado.
Klockan är tydligen fem över tolv och lavinen är redan här. Det är slöseri på tid och pengar att försöka stoppa något som redan kört över dig i full fart. Försök i stället förbereda oss för vad som komma skall. Hur vi ska leva när oljan är slut? När det inte längre går att tända lamporna eller när ditt jobb på modemagasinet inte längre finns att gå till.
Jag är en domedagsprofet. Det är klart att om det fanns något jag kunde göra för att att ändra alldeles för många människors sätt att tänka så skulle jag göra det nu. På momangen. Men jag lutar mig hellre tillbaka och njuter av att kunna köpa gelégodis eller ta bilen enkom till stan för att köpa ett par asientillverkade skor bara för att jag kan. Han sa det var för sent och jag tror honom. Jag tror en man som sedan 70-talet sett världen vittra sönder. Som vid ett dyk vid stora barriärrevet kastat in handduken då korallerna dag för dag dog framför hans ögon.
Jag är så lättpåverkad.
Vad vet jag?
Egentligen?
Apple and cinnamon.
Mitt svampaktiga bandage bär inte doften av sommaräng precis. Och som om det inte vore nog med bättre begagnad hud så är det nu mera även en läcker odör av exkrement. Jag blänger ner på mina blå/gulkamouflerade tår och vill inget mer just nu än att öppna paketet. Jag kan ju ställa mig själv frågan varför detta bandaget skall vara i min väg en halv vecka längre än det förra?
Ja, jag är otålig som barn på julafton. Men förväntan i blicken och spring i fingrar och ben. Det finns anledningar till varför jag plötsligt blivit mer angelägen än när jag vaknade i morse. Svaret stavas - H ö g t r y c k s t v ä t t. Jag har högtryckstvättat i ladugården och sölade ner fotbollen riktigt ordentligt. Jag kan känna hur surt det är där under nu. Och stygnen skaver. Och jag gnäller. Och om vi ska sluta snacka om den smitthärd som nedre del av mitt högra ben kommit att bli. Sluter jag ögonen ser jag filmer av bakterieodlingar som växer i fast-forward-läge, eller liklarver över ett kadaver i en sommarhage.
Nu tack.
Ja, jag är otålig som barn på julafton. Men förväntan i blicken och spring i fingrar och ben. Det finns anledningar till varför jag plötsligt blivit mer angelägen än när jag vaknade i morse. Svaret stavas - H ö g t r y c k s t v ä t t. Jag har högtryckstvättat i ladugården och sölade ner fotbollen riktigt ordentligt. Jag kan känna hur surt det är där under nu. Och stygnen skaver. Och jag gnäller. Och om vi ska sluta snacka om den smitthärd som nedre del av mitt högra ben kommit att bli. Sluter jag ögonen ser jag filmer av bakterieodlingar som växer i fast-forward-läge, eller liklarver över ett kadaver i en sommarhage.
Nu tack.
Vi måste ha en namnsermoni.
Många är det år jag fantiserat om en alldeles egen hushållsassistent. Och de senaste har jag nästan utvecklat en viss besatthet över tanken på att få baka mitt eget bröd i min egna assistent. Tanken är nästan lite erotisk. Och snart får jag förverkliga det som fram tills nu bara varit fantasier. Den är på väg. Hoppas mam and dad inte misstycker. Mitt tjat har ekat i deras öron länge nu.
Nu kan jag somna gott.
I min evakostym.
Frisk luft - som erinrar om det plötsliga regnet - fläktar genom mitt halvöppna fönster. En stark augustisol tvingar sig in genom persiennerna. Växelvis öppnar sig de saligas hemkvist och det bokstavligen öser ner, växelvis tränger sig solen fram genom regntunga moln. Tor har låtit sin hammare slungas genom himlavalvet.
Det är få ögonblick som gör mig så medveten som när ett tugnt regn sveper över land, som när åskan mullrar dovt i fjärran eller alldeles nära så bröstkorgen skälver. Då ser jag klart.
Det kan hända att jag går ut och ställer mig i det hällande regnet. Låter varje droppe som landar på min hud rena mig. Låter alla onda tankar rinna av mig. Titta upp mot den gråmulna skyn och uteslutande njuta. Underbart är kort.
Stundom kan jag undra om någon vid någon tidpunkt faktiskt lyssnar på det jag har att säga. Ett outröttat gnat kan döva vilka öron som helt och i realiteten är det nu inte det jag talar om; vardagstjat. Jag talar om den människan i ditt liv som i sanning bryr sig, om den finns. Åtskilliga människor i vår närhet tycks ha talangen att gå upp i rök när man minst anar det, eller när man behöver dem som helst. Så vem väljer vi att öppna oss för? När vi vet hur ont det gör den dagen de inte längre står vid vår sida. Jag är tankspridd. Förskjunken i grubbleri. På villovägar i ett ändlöst land. Ska jag alltid vara tvungen att sno in allt i rosa dun? Det är inte sanitärt att ramla för långt ner i det bottenlösa hålet i skogen, men det är inte heller gott att dra för alla draperier. Precis som att sorgekanter inte har skadat även om man inte borde sätta sig och äta bajs.
För mycket socker gör vem som helst tjock.
Ord. Så många ord. Så mycket som vill bli sagt.
"Shouldn't tell you all I got inside but I just need to let it out
Let me say it if you don't mind
It's only you, I think about"
Det är inte mycket i den tidsrymd vi kallar livet som på något vis verkar vettigt. Då och då måste vi alla bita i sura äpplen trots att det får oss att grina illa och lämnar oss med en besk smak i munnen och ett förvridet anlete.
Nu skall jag snart röra mina onda till andra delar av staden. Baka något gott och kräkas verbalt över överssende öron. Somna gott i natt och låta drömmarna svepa iväg mig till en annan del av mig.
Låt er hållas. En ny dag gryr snart och med den jag.
Jag trodde ni ville veta.
Inspiration.
Det är skönt.
Ingen behöver lyssna på vad jag känner.
Jag bad dig inte läsa.
Jag håller i ett blad ur boken om mitt liv. Jag har inte riktigt bläddrat ännu, men på andra sidan börjar ett helt nytt kapitel.
Ibland kan jag nästan känna mig lite stressad. Stressad över allt jag måste hinna med innan jag dör. Jag är inte längre något barn, hur mycket jag än önskar att jag var det. Och det är så mycket jag vill göra. Så mycket jag vill ska bli av. Men jag känner mig så gammal, som att det är så mycket annat jag måste hinna med nu i stället. Som att jag inte hinner med något.
Mina blå vattnas till bredden, för ibland rinner det bara över. När enkelheten blir för svår.
Jag är ung. Jag vet. Jag har hela livet framför mig. Som om jag inte haft det hela tiden (?). Men jag tycks inte vilja lyssna på just det örat. Vilja? Är det allt det handlar om? Varför vill jag då inte lyssna, när jag egentligen redan vet? Livet kan gå många vägar. Fler vägar än vad det finns vägar utstakade i världen. Och det är klart man kan gå vilse då, eftersom ingen har någon karta eller kompass.
Jag är vilsen och stressad. Och är man stressad tappar man bort sig ännu mer. Jag trodde jag hade koll. Jag trodde jag visste precis vart min väg var påväg att leda. Men så stod jag där på avsatsen till en trasig bro. Det var inte min väg att gå. Enkelt. Men jag tror jag står kvar där. Än.
Det är dags att vända blad.
Det är något som bubblar i mitt inre. En rastlös själ som vill ut. En sorgsen röst som viskar. Jag vill leva. Enkelt. Jag vill leva nu. Jag vill laga den där bron och gå vidare.
När jag ser hur vänner som en gång var bekymmerslösa barn med skrubbsår på knäna och oborstade hår vuxit upp till föräldrar med vovve och volvo kan jag känna mig så föråldrad. Som en gammal leksak. Bortglömd och dammig. Hur barnen växte upp och jag blev kvar på landstället. Som den modiga lilla brödrosten. Jag vet inte vad det är. Kanske är det min längtan efter något eget och tryggt.
Är det min vind som blåser nu?
Det är mycket man vet. Det jag vet mest är att det är en längtan av någonting som hörs när jag andas. När jag sitter stilla och tyst.
Så fort det är någonting i mitt liv som glimmar till njuter jag till fullo. Välbehag fläktar in i mitt unkna rum.
Det går så fort. Jag är redan där. Jag kan redan berätta en del av den historia som skrivits de år jag levt.
Allt händer nu. Och jag finner mig oförmögen att fånga det. Kasta upp en näve med grus högt upp i luften och försök fånga dem alla innan de träffar marken. Har de fallit till marken är det för sent. Vi föll till marken. Sannolikheten att någon annan plockar upp just oss, kastar oss och fångar oss igen känns så avlägsen. Inte omöjlig. Men avlägsen.
En liten tid i himlen.
En liten tid i himlen.
Jag vill inte lämna någonting. Inte den kärlek och passion jag gav. Jag har så mycket att ge. Jag är inte färdigskapad. Jag är en klump med lera. Jag kunde varit en kruka. Jag är rädd. Jag fyller mina lungor med luft och skriker rakt ut.
Ibland håller jag om mig själv och tänker. Tänker på något bra - en fin tanke som dröjt sig kvar. Även om jag bleknar är den förevigt klar.
Det mörknar utanför mitt fönster och jag begrundar livet. Mig.
Inga krav. Ingen ångest.
Hur finner jag lugn? Hur finner jag frid i mitt galopperande hjärta när jag kan se hur tiden rinner genom mina nagelbitna fingrar?
Det är en övergående känsla. Det är det alltid. Ingenting varar för evigt. De har de sagt. Att älskare blir vänner och att eld blir till aska. Men önskar du inte ibland att det bara kunde vara ett litet tag till. Att tiden kunde stanna. Bara där och då.
Finns det ingen i mitt liv som hör sången i mitt hjärta? Som kan hjälpa mig med texten? För någonstans på vägen har jag glömt hur den går.
Kapitel. Svammel. Dravel. Skitsnack. Struntprat. Nonsens. Gallimatias.
Människor med känslor är över lag inte lätta att ha och göra med. Men jag bad er aldrig lyssna. Det här är för mina öron.
Idag värmde solen mig. Varma strålar smekte min fortfarande något solförgyllda hud och det kan ibland räcka för att mjuka upp en frusen själ.
Jag mår bra. Det är inte det. Det är inte synd om mig. Jag bara tänker.
Bitar från ett sönderrivet papper.
Knubbiga fingrar sveper över ostämda tangenter, stimulerar ett uttråkat hjärnkontor.
Ett år går fort. Fyra år gick fort. En vecka går fort. Alldeles för fort. Så förgänglig tiden är.
Ibland håller jag om mig själv och tänker. Tänker på något bra - en fin tanke som dröjt sig kvar. Även om jag bleknar är den förevigt klar.
Det mörknar utanför mitt fönster och jag begrundar livet. Mig.
Inga krav. Ingen ångest.
Hur finner jag lugn? Hur finner jag frid i mitt galopperande hjärta när jag kan se hur tiden rinner genom mina nagelbitna fingrar?
Det är en övergående känsla. Det är det alltid. Ingenting varar för evigt. De har de sagt. Att älskare blir vänner och att eld blir till aska. Men önskar du inte ibland att det bara kunde vara ett litet tag till. Att tiden kunde stanna. Bara där och då.
Finns det ingen i mitt liv som hör sången i mitt hjärta? Som kan hjälpa mig med texten? För någonstans på vägen har jag glömt hur den går.
Kapitel. Svammel. Dravel. Skitsnack. Struntprat. Nonsens. Gallimatias.
Människor med känslor är över lag inte lätta att ha och göra med. Men jag bad er aldrig lyssna. Det här är för mina öron.
Idag värmde solen mig. Varma strålar smekte min fortfarande något solförgyllda hud och det kan ibland räcka för att mjuka upp en frusen själ.
Jag mår bra. Det är inte det. Det är inte synd om mig. Jag bara tänker.
Bitar från ett sönderrivet papper.
Knubbiga fingrar sveper över ostämda tangenter, stimulerar ett uttråkat hjärnkontor.
Ett år går fort. Fyra år gick fort. En vecka går fort. Alldeles för fort. Så förgänglig tiden är.
What nature can give.
Du lyssnade väl noga på vad fröken sa när du satt i skolbänken på mellanstadiet? I bänken som var fylld med bokpappersomslagna böcker och som luktade sådär lite gammalt? Om Darwin och om hur vi människor tydligen skall härstamma från aporna?
Det är klart, tycker man att apor ser dumma och håriga ut och Gud hade en bättre teori om hur han själv skapade Adam och Eva och ja - ni vet säkert hur historien går - så kanske det jag vilken sekund som helst ska låta mina fingrar skriva på det svarta tangentbord jag har i knät inte är så dumt som det ändå verkar.
"Våga vara naturlig"
Så lyder Rexonas nya catchiga reklamslogan.
Det låter ju helt ypperligt. Med undantaget från att jag inte riktigt är säker på exakt HUR naturligt det är att
nummer:
Det är klart, tycker man att apor ser dumma och håriga ut och Gud hade en bättre teori om hur han själv skapade Adam och Eva och ja - ni vet säkert hur historien går - så kanske det jag vilken sekund som helst ska låta mina fingrar skriva på det svarta tangentbord jag har i knät inte är så dumt som det ändå verkar.
"Våga vara naturlig"
Så lyder Rexonas nya catchiga reklamslogan.
Det låter ju helt ypperligt. Med undantaget från att jag inte riktigt är säker på exakt HUR naturligt det är att
nummer:
1. Raka dina armhålor.
nummer:
2. Dränka dem i deodorant.
Då till det jag började inlägget med. Vi människor härstammar från aporna right? Apor är rätt så håriga och luktar väl inte sådär jätte-gott. Nej, jag har inte luktat en apa i armhålan men någonting säger mig att de bär en odör av urin och lite för gammal banan. Hur som. Vi människor har ju fått nedärva en del av de där fina generna som aporna bär på. Typ en del hår. Typ en viss kroppsodör. Vissa mer, vissa mindre besläktade med våra halvstumma kusiner. Och är det då inte just DET som är att våga vara naturlig?
Att våga ha håriga armhålor och lukta lite ... låt oss säga ... människa?
Inte att våga bära en deodorant med "naturliga extrakt", eller vad det nu än var för flummiga ingredienser?
Okej.
OM Gud nu var vår skapare, så KAN ju han ha skapat oss människor utan kroppsbehåring och med ett natruligt beteende att rolla den där kittliga dalen under armen med väldoftande antiperspiranter.
Men Gud tycks inte ha skapat mig.
För det växer - till synes - helt naturligt (av sig själv) hår i min armhåla. Och tvättar jag mig inte luktar jag med största sannolikhet ganska illa, ganska fort.
Så för att slippa sticka mina medmänniskor i ögonen rakar jag sönder mina armhålor och preparerar dem med olika kemikalier. Helt naturligt.
Så. Kontentan.
Vad Rexona måste mena med "att våga vara naturlig" är att inte irritera min omvärld.
Kanske.
Harkel.
Invaliden har gjort lite nytta idag.
Åter igen har jag med fast hand styrt Moster Hulda. Mumsigt mos blev det vill jag lova. 100 % fallfrukt.
Och angående min fot. Ingenting var fel. Tydligen. Men det är tydligen helt naturligt att ingenting kan göra skit ont. Så nu ska jag äta voltaren tills det att jag kan bygga en egen biogasanläggning.
2. Dränka dem i deodorant.
Då till det jag började inlägget med. Vi människor härstammar från aporna right? Apor är rätt så håriga och luktar väl inte sådär jätte-gott. Nej, jag har inte luktat en apa i armhålan men någonting säger mig att de bär en odör av urin och lite för gammal banan. Hur som. Vi människor har ju fått nedärva en del av de där fina generna som aporna bär på. Typ en del hår. Typ en viss kroppsodör. Vissa mer, vissa mindre besläktade med våra halvstumma kusiner. Och är det då inte just DET som är att våga vara naturlig?
Att våga ha håriga armhålor och lukta lite ... låt oss säga ... människa?
Inte att våga bära en deodorant med "naturliga extrakt", eller vad det nu än var för flummiga ingredienser?
Okej.
OM Gud nu var vår skapare, så KAN ju han ha skapat oss människor utan kroppsbehåring och med ett natruligt beteende att rolla den där kittliga dalen under armen med väldoftande antiperspiranter.
Men Gud tycks inte ha skapat mig.
För det växer - till synes - helt naturligt (av sig själv) hår i min armhåla. Och tvättar jag mig inte luktar jag med största sannolikhet ganska illa, ganska fort.
Så för att slippa sticka mina medmänniskor i ögonen rakar jag sönder mina armhålor och preparerar dem med olika kemikalier. Helt naturligt.
Så. Kontentan.
Vad Rexona måste mena med "att våga vara naturlig" är att inte irritera min omvärld.
Kanske.
Harkel.
Invaliden har gjort lite nytta idag.
Åter igen har jag med fast hand styrt Moster Hulda. Mumsigt mos blev det vill jag lova. 100 % fallfrukt.
Och angående min fot. Ingenting var fel. Tydligen. Men det är tydligen helt naturligt att ingenting kan göra skit ont. Så nu ska jag äta voltaren tills det att jag kan bygga en egen biogasanläggning.
Jag och moster Hulda gör mer mos.
Jag och moster Hulda gör mer mos.
No home for young girls.
Jag vill inte verka gnällig eller så men fy fan va less jag blev när jag just fick reda på att lägenheten jag var och kollade på om jag kunde få hyra förra veckan "gavs" till någon annan.
All energi rann som ut i vasken.
Det känns som ett än mer lönlöst projekt att försöka hitta någonstans att bo än att komma in på veterinärlinjen. Finns det verkligen ingen som vill ha mig som inneboende? Eller som vill hyra ut sin etta åt mig? Ingen?
"Ditt mail var jättebra .. " MEN? Vad var det som INTE var bra? Vad gör jag för fel? Jag är inte ens pessimistisk. Men jag är på god väg att gå den vägen igen för då slipper jag bli så förbannat jävla besviken i alla fall.
Men jag tror att en viss stress kan ligga bakom att jag känner som jag gör nu också. Jag börjar plugga om mindre än två veckor och jag orkar verkligen inte pendla. Inte från Stockholm. Inte igen. Det räckte på gymnasiet. Om jag hade bil så visst. Men kommunalt är så drygt. För drygt.
Det löser sig säkert. Men det hade varit skönare om det redan var löst.
Och jobbet fick jag inte heller. Eftersom jag inte visste vart jag bodde eller hur mitt schema ser ut. Bra.
Det är en rätt oskön känsla att sväva i ovisshetens land. I att inte riktigt veta något. Jag till och med .. Nej. Det gör jag inte alls.
Jag ska fortsätta leta lägenhet/rum/boende. Hoppas. Och be.
God natt.
All energi rann som ut i vasken.
Det känns som ett än mer lönlöst projekt att försöka hitta någonstans att bo än att komma in på veterinärlinjen. Finns det verkligen ingen som vill ha mig som inneboende? Eller som vill hyra ut sin etta åt mig? Ingen?
"Ditt mail var jättebra .. " MEN? Vad var det som INTE var bra? Vad gör jag för fel? Jag är inte ens pessimistisk. Men jag är på god väg att gå den vägen igen för då slipper jag bli så förbannat jävla besviken i alla fall.
Men jag tror att en viss stress kan ligga bakom att jag känner som jag gör nu också. Jag börjar plugga om mindre än två veckor och jag orkar verkligen inte pendla. Inte från Stockholm. Inte igen. Det räckte på gymnasiet. Om jag hade bil så visst. Men kommunalt är så drygt. För drygt.
Det löser sig säkert. Men det hade varit skönare om det redan var löst.
Och jobbet fick jag inte heller. Eftersom jag inte visste vart jag bodde eller hur mitt schema ser ut. Bra.
Det är en rätt oskön känsla att sväva i ovisshetens land. I att inte riktigt veta något. Jag till och med .. Nej. Det gör jag inte alls.
Jag ska fortsätta leta lägenhet/rum/boende. Hoppas. Och be.
God natt.
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Fan fan fan fan.
Det hjälper inte att svära.
Jag visste väl att det här skulle hända förr eller senare. Men nu?
Jag är så jävla klantig.
Och slö.
Och jag har verkligen inte råd med det här just nu.
Jag antar att "grov vårdslöshet" inte täcker in i begreppet - garanti. Fan.
Jag hörde hur någonting ramlade ner från min säng i natt. Detta något var min dator. Min dator är inte längre sig lik. Skärmen är helt jävla spräckt - lika spräckt som en nytagen oskuld.
Tur att jag har en stor skärm. Jag har gjort en provisorisk lösning. Men jag undrar vad som är dyrast. Köpa en ny dator eller köpa en ny skärm?
Blargh.
Och som Bart Simpsons förmodligen hade fått skriva hundra gånger på svarta tavlan om det var han som hade gjort det: Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen.
Nu ska jag ut och sälja min kropp. Det kräver ju inte så mycket fotarbete, som min kära syster just sa.
Det hjälper inte att svära.
Jag visste väl att det här skulle hända förr eller senare. Men nu?
Jag är så jävla klantig.
Och slö.
Och jag har verkligen inte råd med det här just nu.
Jag antar att "grov vårdslöshet" inte täcker in i begreppet - garanti. Fan.
Jag hörde hur någonting ramlade ner från min säng i natt. Detta något var min dator. Min dator är inte längre sig lik. Skärmen är helt jävla spräckt - lika spräckt som en nytagen oskuld.
Tur att jag har en stor skärm. Jag har gjort en provisorisk lösning. Men jag undrar vad som är dyrast. Köpa en ny dator eller köpa en ny skärm?
Blargh.
Och som Bart Simpsons förmodligen hade fått skriva hundra gånger på svarta tavlan om det var han som hade gjort det: Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen, Jag ska aldrig mer sova med datorn i sängen.
Nu ska jag ut och sälja min kropp. Det kräver ju inte så mycket fotarbete, som min kära syster just sa.
It's a good day.
Trögt.
Det här kan ha varit en av de tråkigaste dagarna i mitt liv. Mitt invalida jag tråkar ut mig själv.
Jag var hur duktig som helst i morse. Hasade mig ut i trädgården, plockade äpplen, skalade dem med moster Huldas äppelskalare och kokade nästan fem kilo äppelmos.
Sedan dog jag av.
La mig i sängen och SOV till klockan sex?
Jag får inte tummen ur arslet nu heller, initiativförmågan ligger i samma nivå som min förmåga att ta mig fram. Jag har absolut ingen fantasi. Jag har lite planer för i morgon och det är väl bra så, men nu då?
Okej, klockan är ju över nio, så jag skulle ju kunna gå och lägga mig, men det känns sådär lagom skoj när jag redan legat och sovit halva dagen.
Så jag kollar på youtube.
Det är some fucked up shit man kan hitta där. Och det har varit det mest upplyftande idag att sitta här och glo på något som någon gjort i brist på annat.
Så snubblar jag över det här:
Vad hände med det naturliga urvalet?
Jag känner mig på sätt och vis så avtrubbad att det här egentligen inte påverkar mig, längre, ska jag väl säga. Men något inom mig blir lite ledsen.
Igår hittade Elin och Karel en skadat Duvhök i naturbeteshagen. Det var en magnifikt fågel. Pappa och jag åkte med den till viltjouren. En lite äldre dam ute i skogen på mälaröarna.
Idyllen.
Vi satte oss och pratade efter att vi fått en snabbare rundvandring och satt herr duvhök i en bur. Jag blev mest uppäten av mygg. Jag är lagom snygg i ansiktet idag. Svullen och dan.
Men i alla fall. Vart jag vill komma med allt detta var att när vi satt där som bäst och pratade kommer ett litet rådjurskid vandrandes på tomten och jag sätter allt vad ord heter i halsen.
Det var en liten get (hona) vars mamma hade blivit överkörd.
Tydligen fick man bara ha rådjur instängda i bur i 48 timmar så kvinnan hade släppt ut det då tre dagar gamla kidet på tomten och tänkt att det fick väl gå som det gick.
Det hade tydligen gått bra. För där gick det lilla kidet och betade på tomten, kröp under bordet och lät sig bli kliat. När mörket började tränga sig på kilade igelkottar omkring över gårdsplanen.
Jag i extas.
Och visst. Det är ju på sätt och vis att störa det naturliga urvalet att ta hand om det lilla kidet eftersom modern dött så skulle kidet dött i den hårda naturen.
Men sen, hade inte bilar funnits, hade modern förmodligen levt.
Så. Vart vill jag komma?
Det är klart det finns något finare än sönderavlade kor i världen.
Det finns en idyll ute på mälaröarna där en trevlig liten tant tar hand om skadade djur och matar igelkottarna med mjölk.
Det finns hopp i en värld där konsumtion är det som tagit överhanden.
Jag vet att jag talat om att jag tror att jag skulle klara mig den dagen "allt sket sig". Och det var lustigt att höra den här kvinnan tala lika dant. Om hur hon skulle klara sig där hon levde. Att hon lärt sig hur man stickar och slaktar och gör smör. Att hon skulle klara sig trots att världen runt omkring henne kollapsade.
Har man tid att tänka blir det ibland lite seriösare.
Men sen finns det ju så klart andra saker på youtube. Om man vill fly verkligeheten.
Och det kan vara fasligt skönt ibland.
Planer för i morgon?
Släpa ut tvättmaskinen, dra igång centrifugen och slänga in en tegelsten.
Jag var hur duktig som helst i morse. Hasade mig ut i trädgården, plockade äpplen, skalade dem med moster Huldas äppelskalare och kokade nästan fem kilo äppelmos.
Sedan dog jag av.
La mig i sängen och SOV till klockan sex?
Jag får inte tummen ur arslet nu heller, initiativförmågan ligger i samma nivå som min förmåga att ta mig fram. Jag har absolut ingen fantasi. Jag har lite planer för i morgon och det är väl bra så, men nu då?
Okej, klockan är ju över nio, så jag skulle ju kunna gå och lägga mig, men det känns sådär lagom skoj när jag redan legat och sovit halva dagen.
Så jag kollar på youtube.
Det är some fucked up shit man kan hitta där. Och det har varit det mest upplyftande idag att sitta här och glo på något som någon gjort i brist på annat.
Så snubblar jag över det här:
Vad hände med det naturliga urvalet?
Jag känner mig på sätt och vis så avtrubbad att det här egentligen inte påverkar mig, längre, ska jag väl säga. Men något inom mig blir lite ledsen.
Igår hittade Elin och Karel en skadat Duvhök i naturbeteshagen. Det var en magnifikt fågel. Pappa och jag åkte med den till viltjouren. En lite äldre dam ute i skogen på mälaröarna.
Idyllen.
Vi satte oss och pratade efter att vi fått en snabbare rundvandring och satt herr duvhök i en bur. Jag blev mest uppäten av mygg. Jag är lagom snygg i ansiktet idag. Svullen och dan.
Men i alla fall. Vart jag vill komma med allt detta var att när vi satt där som bäst och pratade kommer ett litet rådjurskid vandrandes på tomten och jag sätter allt vad ord heter i halsen.
Det var en liten get (hona) vars mamma hade blivit överkörd.
Tydligen fick man bara ha rådjur instängda i bur i 48 timmar så kvinnan hade släppt ut det då tre dagar gamla kidet på tomten och tänkt att det fick väl gå som det gick.
Det hade tydligen gått bra. För där gick det lilla kidet och betade på tomten, kröp under bordet och lät sig bli kliat. När mörket började tränga sig på kilade igelkottar omkring över gårdsplanen.
Jag i extas.
Och visst. Det är ju på sätt och vis att störa det naturliga urvalet att ta hand om det lilla kidet eftersom modern dött så skulle kidet dött i den hårda naturen.
Men sen, hade inte bilar funnits, hade modern förmodligen levt.
Så. Vart vill jag komma?
Det är klart det finns något finare än sönderavlade kor i världen.
Det finns en idyll ute på mälaröarna där en trevlig liten tant tar hand om skadade djur och matar igelkottarna med mjölk.
Det finns hopp i en värld där konsumtion är det som tagit överhanden.
Jag vet att jag talat om att jag tror att jag skulle klara mig den dagen "allt sket sig". Och det var lustigt att höra den här kvinnan tala lika dant. Om hur hon skulle klara sig där hon levde. Att hon lärt sig hur man stickar och slaktar och gör smör. Att hon skulle klara sig trots att världen runt omkring henne kollapsade.
Har man tid att tänka blir det ibland lite seriösare.
Men sen finns det ju så klart andra saker på youtube. Om man vill fly verkligeheten.
Och det kan vara fasligt skönt ibland.
Planer för i morgon?
Släpa ut tvättmaskinen, dra igång centrifugen och slänga in en tegelsten.
R.I.P
R.I.P
Nu blir det träsko för halva slanten för a...
Nu blir det träsko för halva slanten för att få bukt på stressfrakturen.
Två veckor kvar.
Är det söndag idag? Mig veterligen skulle det kunna vara vilken dag som helst, vilken månad som helst, vilket år som helst. Jag har tappat uppfattningen om både tid och rum. Solen skiner utanför mitt fönster och tar jag av mig mina hörlurar och lyssnar skulle jag höra fåglar kvittra. Jag skulle kunna vara 14 år gammal och aldrig ha upplevt det jag upplevt de senaste åren. Det skulle kunna vara min födelsedag. Det skulle kunna vara tio år fram i tiden så vitt jag vet. Men nu ligger jag är i min säng och min dator skvallrar om att det är söndagen den femtonde augusti år 2010. Vad är det för en dag? Det kan jag så klart inte säga förrän den är över.
För det är ju så sant. Dagen är inte över förrän den är över.
Du kan vakna på helt fel sida. Du kan bryta benet och ligga på akuten hela dagen, och så får du en trisslott och vinner en miljon. Du kan ju inte säkert veta och därför bör man aldrig ropa hej.
Nej, idag kan bli den bästa dagen i mitt liv.
Så vitt jag vet.
Det kan vara skönt för omväxlings skull, att ligga i sin säng hela dagar. Variation förnöjer. Har man opererat höger fot och har vad som förefaller sig vara en stressfraktur i vänster fot rör man sig ogärna även om man hemskt gärna vill. Det du inte har, eller det du inte kan, vill du ha eller kunna. Ibland.
Det finns en bra sak med att bli tipsad om filmer man inte hört talas om. Frånvaron av förväntningar. Fick tipset om Repo men. Jude Law. Behöver jag egentligen säga så mycket mer än så? I frånvaron av allt vad intimitet heter, i min dvala, i mitt celibat blev det lite svettigt under 111 minuter.
Han kan få komma hit och lägga kuddar under min fot och mata mig med vindruvor. Borsta mitt hår och sjunga en godnattsaga eller bara prata .. Bittaccent .. dreggel.
Se filmen. Repo men alltså. Den var över mina obefintliga förväntningar.
Sedan vet jag inte om jag fick tipset om att se The Human Centipede, men det gjorde jag i alla fall. Jag vet inte om jag borde ge tipset till andra att se den. Det var en S J U K film. En mycket sjuk film och jag tror titeln talar för sig i detta fallet. Dessutom var den ganska, eller väldigt mycket, dåligt gjord. Jag fick vibbarna av att någon misslyckad porrfilmsregissör hade lagt erotiken på hyllan och fått lite för fria händer i skapandet av något som skulle liknas vid en skräckfilm? Jag vet inte ja.
Och om jag skall fortsätta i spåret på filmrecensioner står Vampires sucks på tur vid blåsbärssoppbordet. Har du sett Disaster movie, Meet the spartans, Epic movie, ja, då vet du ungefär vad som väntar. Samma regissör, samma tänk. Och det är en av de där filmerna som är så dåliga att de ger ett visst underhåll i sig bara därför. Se den inte på bio, men har du tråkigt och gillar att ladda ner filmer se filmen.
2 bandagerade fötter av 5 möjliga.
Jag ligger mest för ankar i min säng. Eller i soffan. Men igår var jag faktiskt på Berga NBG's varannanåriga återträff. Min första. Det var över förväntan. Träffade en del människor man helst inte träffar och en del som jag saknat. Men allt som allt var det en mycket trevlig kväll. SupersnällasilverFriida körde hem mig när festen började dö av. Mycket uppskattat.
Idag har jag gjort en omgång svartvinbärssylt. Tänkte gå ut och sätta mig i solen snart. Lyssna på lite musik och kanske rita lite. Det var länge sedan.
Njut. Lev. Le.
För det är ju så sant. Dagen är inte över förrän den är över.
Du kan vakna på helt fel sida. Du kan bryta benet och ligga på akuten hela dagen, och så får du en trisslott och vinner en miljon. Du kan ju inte säkert veta och därför bör man aldrig ropa hej.
Nej, idag kan bli den bästa dagen i mitt liv.
Så vitt jag vet.
Det kan vara skönt för omväxlings skull, att ligga i sin säng hela dagar. Variation förnöjer. Har man opererat höger fot och har vad som förefaller sig vara en stressfraktur i vänster fot rör man sig ogärna även om man hemskt gärna vill. Det du inte har, eller det du inte kan, vill du ha eller kunna. Ibland.
Det finns en bra sak med att bli tipsad om filmer man inte hört talas om. Frånvaron av förväntningar. Fick tipset om Repo men. Jude Law. Behöver jag egentligen säga så mycket mer än så? I frånvaron av allt vad intimitet heter, i min dvala, i mitt celibat blev det lite svettigt under 111 minuter.
Han kan få komma hit och lägga kuddar under min fot och mata mig med vindruvor. Borsta mitt hår och sjunga en godnattsaga eller bara prata .. Bittaccent .. dreggel.
Se filmen. Repo men alltså. Den var över mina obefintliga förväntningar.
Sedan vet jag inte om jag fick tipset om att se The Human Centipede, men det gjorde jag i alla fall. Jag vet inte om jag borde ge tipset till andra att se den. Det var en S J U K film. En mycket sjuk film och jag tror titeln talar för sig i detta fallet. Dessutom var den ganska, eller väldigt mycket, dåligt gjord. Jag fick vibbarna av att någon misslyckad porrfilmsregissör hade lagt erotiken på hyllan och fått lite för fria händer i skapandet av något som skulle liknas vid en skräckfilm? Jag vet inte ja.
Och om jag skall fortsätta i spåret på filmrecensioner står Vampires sucks på tur vid blåsbärssoppbordet. Har du sett Disaster movie, Meet the spartans, Epic movie, ja, då vet du ungefär vad som väntar. Samma regissör, samma tänk. Och det är en av de där filmerna som är så dåliga att de ger ett visst underhåll i sig bara därför. Se den inte på bio, men har du tråkigt och gillar att ladda ner filmer se filmen.
2 bandagerade fötter av 5 möjliga.
Jag ligger mest för ankar i min säng. Eller i soffan. Men igår var jag faktiskt på Berga NBG's varannanåriga återträff. Min första. Det var över förväntan. Träffade en del människor man helst inte träffar och en del som jag saknat. Men allt som allt var det en mycket trevlig kväll. SupersnällasilverFriida körde hem mig när festen började dö av. Mycket uppskattat.
Idag har jag gjort en omgång svartvinbärssylt. Tänkte gå ut och sätta mig i solen snart. Lyssna på lite musik och kanske rita lite. Det var länge sedan.
Njut. Lev. Le.
Förhoppningsvis sista operationen! :)
Förhoppningsvis sista operationen! :)
Posthelgblogg.
Ännu en helg då. Det är på helgen det händer. Eller vad brukar man säga? I fredags var det upp lite för tidigt för att det skulle vara bekvämt för att börja dagen med att slita i lite kopattar. Sedan städade jag i mitt rum och duschade för att sedan dra till fam. Sandenskog.
Jag skulle nämligen hämta upp mina goda vän Lovisa eftersom - så god som hon är - lovat mig att hjälpa till med Trebbe då det vankades 1-års premiering.
Vi drog först hem till mig och eftersom jag tyckte att det var så fint väder så tvingade jag ut Lovisa med kameran. Jag hade en vision om en alldeles för dyr och rosa klänning och min alldeles för tjocka häst.
En kvart senare var jag sjukt snygg i den rosa klänningen till stöldgods uppe på min mjuka fåtölj till häst. Och i den begynnande solnedgången lät Lovisa kameran gå varm medan Bella fick springa sig varm på åkern.
Det blev roliga bilder.
Döm själva.
Ett smakprov.
säker hästhållning.
FINFINA HALVHALTER!
När jag lett tillbaka Bella till hagen satte vi oss i bilen och åkte ut till Trebbe. Med schampoo och snoddar och borstar och allt annat vi kunde tänkas behöva.
Trebbe var väl så lagom sugen på att bli fångad i hagen. Men det gick och vi lyckades tvätta honom. Knoppa honom och kleta in benen med kyllera (knep för att få vita strumpor vita), utan att han opponerade sig allt för mycket.
Det första han dock gjorde när vi ställde honom i boxen var att rulla sig och gräva upp den gamla dammiga permanentbedden tills det att allt var i hans man och uppe på hans rygg. Det var bara att svälja ilskan, le och åka därifrån och hoppas på att i alla fall en knopp kunde sitta kvar till morgonen där på.
Lördag och det var tidig morgon igen. Start kl.09.00 i Enköping.
Vi kom till stallet och Trebbes alla knoppas satt kvar. Det var bara att skrubba bort lite skit (eftersom Trebbe tyckte att bajsskäck var fint dagen till ära) och rätta till någon snodd. Sedan kom Max och så bar det av.
Vi kom dit i lagom god tid och utställningen gick jättebra!
Trebbe kunde inte uppfört sig bättre (han kunde fått hålla sin hästkäft dock). 37 poäng och precis utanför klass 1. Igen. Jag tror inte att de vill ge honom högre poäng pga hans framben, som dock blir bättre och bättre ju mer han breddar bogen. Tyckte han visst kunde fått en 8a på traven, men som sagt.
Jag var nöjd.
Och Lovisas kommentar på sin första utställning: "Det gick snabbt". Och visst går det snabbt. Flera timmars förberedelse för fem minuter i ringen.
Skrik!
Efter utställningen var jag och Lovisa inte riktigt säkra på hur vi ville spendera resten av dagen. Det resulterade i total apati i soffan. Innan jag gav mig ut för att springa medan Lovisa låg utslagen i soffan. Halvvägs genom allén började vänster fot (den nyopererade) göra ont. Jag vill inte vara vek och tänkte att det säkert skulle värma ur eftersom det brukar göra det i knäna. Det värme inte ur. Jag sprang ner till rödlyserna och försökte stretcha foten. Kändes som om det inte gjorde någon vidare skillnad så jag började springa tillbaka. Med tilltagande smärta. Halvvägs genom allén från andra hållet gick det knappt att gå på foten längre.
När jag kom hem var den svullen och varm enda upp till fotleden. Akut inflammation? Ingen aning? Det pajade totalt i alla fall och jag har aldrig varit med om något liknande.
Kan fortfarande inte belasta den helt och Staffan får sköta ladugården i mitt ställe eftersom jag kan behöva kunna belasta foten till på onsdag. Kryckor och vila.
JAG ÄR SJUKT RASTLÖS!
På lördag kväll bestämde Lovisa och jag att vi stannade hemma hos mig eftersom Anders bjöd på fest. Jag bakade köttfärspaj och Anders kokade musslor.
Det var en mycket trevlig kväll. Det värsta blixt och åskovädret jag upplevt i hela mitt liv gav en creepy mysfaktor.
Jag smög i säng runt ett eftersom min fot började göra outhärdligt ont, Lovisa trillade in runt tre.
I söndags blev det slödag. Vi bakade världens godaste rulltårta och lät den ätas som efterrätt efter mammas utsökta bondbönsoppa.
För någon timma sedan körde jag Lovisa till busshållplatsen.
Ska försöka få något vettigt gjort idag och försöka ha lite sjukgymnasik med foten.
Låt oss nu alla avnjuta ännu en underbar vecka.
Jag skulle nämligen hämta upp mina goda vän Lovisa eftersom - så god som hon är - lovat mig att hjälpa till med Trebbe då det vankades 1-års premiering.
Vi drog först hem till mig och eftersom jag tyckte att det var så fint väder så tvingade jag ut Lovisa med kameran. Jag hade en vision om en alldeles för dyr och rosa klänning och min alldeles för tjocka häst.
En kvart senare var jag sjukt snygg i den rosa klänningen till stöldgods uppe på min mjuka fåtölj till häst. Och i den begynnande solnedgången lät Lovisa kameran gå varm medan Bella fick springa sig varm på åkern.
Det blev roliga bilder.
Döm själva.
Ett smakprov.
säker hästhållning.
FINFINA HALVHALTER!
När jag lett tillbaka Bella till hagen satte vi oss i bilen och åkte ut till Trebbe. Med schampoo och snoddar och borstar och allt annat vi kunde tänkas behöva.
Trebbe var väl så lagom sugen på att bli fångad i hagen. Men det gick och vi lyckades tvätta honom. Knoppa honom och kleta in benen med kyllera (knep för att få vita strumpor vita), utan att han opponerade sig allt för mycket.
Det första han dock gjorde när vi ställde honom i boxen var att rulla sig och gräva upp den gamla dammiga permanentbedden tills det att allt var i hans man och uppe på hans rygg. Det var bara att svälja ilskan, le och åka därifrån och hoppas på att i alla fall en knopp kunde sitta kvar till morgonen där på.
Lördag och det var tidig morgon igen. Start kl.09.00 i Enköping.
Vi kom till stallet och Trebbes alla knoppas satt kvar. Det var bara att skrubba bort lite skit (eftersom Trebbe tyckte att bajsskäck var fint dagen till ära) och rätta till någon snodd. Sedan kom Max och så bar det av.
Vi kom dit i lagom god tid och utställningen gick jättebra!
Trebbe kunde inte uppfört sig bättre (han kunde fått hålla sin hästkäft dock). 37 poäng och precis utanför klass 1. Igen. Jag tror inte att de vill ge honom högre poäng pga hans framben, som dock blir bättre och bättre ju mer han breddar bogen. Tyckte han visst kunde fått en 8a på traven, men som sagt.
Jag var nöjd.
Och Lovisas kommentar på sin första utställning: "Det gick snabbt". Och visst går det snabbt. Flera timmars förberedelse för fem minuter i ringen.
Skrik!
Efter utställningen var jag och Lovisa inte riktigt säkra på hur vi ville spendera resten av dagen. Det resulterade i total apati i soffan. Innan jag gav mig ut för att springa medan Lovisa låg utslagen i soffan. Halvvägs genom allén började vänster fot (den nyopererade) göra ont. Jag vill inte vara vek och tänkte att det säkert skulle värma ur eftersom det brukar göra det i knäna. Det värme inte ur. Jag sprang ner till rödlyserna och försökte stretcha foten. Kändes som om det inte gjorde någon vidare skillnad så jag började springa tillbaka. Med tilltagande smärta. Halvvägs genom allén från andra hållet gick det knappt att gå på foten längre.
När jag kom hem var den svullen och varm enda upp till fotleden. Akut inflammation? Ingen aning? Det pajade totalt i alla fall och jag har aldrig varit med om något liknande.
Kan fortfarande inte belasta den helt och Staffan får sköta ladugården i mitt ställe eftersom jag kan behöva kunna belasta foten till på onsdag. Kryckor och vila.
JAG ÄR SJUKT RASTLÖS!
På lördag kväll bestämde Lovisa och jag att vi stannade hemma hos mig eftersom Anders bjöd på fest. Jag bakade köttfärspaj och Anders kokade musslor.
Det var en mycket trevlig kväll. Det värsta blixt och åskovädret jag upplevt i hela mitt liv gav en creepy mysfaktor.
Jag smög i säng runt ett eftersom min fot började göra outhärdligt ont, Lovisa trillade in runt tre.
I söndags blev det slödag. Vi bakade världens godaste rulltårta och lät den ätas som efterrätt efter mammas utsökta bondbönsoppa.
För någon timma sedan körde jag Lovisa till busshållplatsen.
Ska försöka få något vettigt gjort idag och försöka ha lite sjukgymnasik med foten.
Låt oss nu alla avnjuta ännu en underbar vecka.
Trevligt avslut.
Så är ännu en helg snart över.
Min helg började egentligen redan i torsdags. Stressade lite lagom i ladugården för att hinna med den "tjejkväll" som Sissela lurat mig att hänga med på. Duschade, försökte mig på någon typ av sminkning (skrämde väl mest barn och pensionärer med resultatet) och drog min kos till Fridhemsplan för förfest hemma hos en Annika. Det var nog nästan ett halvår sedan sist jag träffade Sissela och det var ett kärt återseende. Hon såg så mycket gladare ut än hon gjorde sist jag såg henne (av förklarlig anledning).
Vi drack lite. Och jag blev ganska snart mer än salongsberusad. Jag blev fotbollsrund under fötterna. Klockan tjugotrenågonting tog vi en taxi till norra bantorget där tjejernas kväll skulle hållas.
Min helg började egentligen redan i torsdags. Stressade lite lagom i ladugården för att hinna med den "tjejkväll" som Sissela lurat mig att hänga med på. Duschade, försökte mig på någon typ av sminkning (skrämde väl mest barn och pensionärer med resultatet) och drog min kos till Fridhemsplan för förfest hemma hos en Annika. Det var nog nästan ett halvår sedan sist jag träffade Sissela och det var ett kärt återseende. Hon såg så mycket gladare ut än hon gjorde sist jag såg henne (av förklarlig anledning).
Vi drack lite. Och jag blev ganska snart mer än salongsberusad. Jag blev fotbollsrund under fötterna. Klockan tjugotrenågonting tog vi en taxi till norra bantorget där tjejernas kväll skulle hållas.
Det var en klubb full med fulla lesbiska tjejer och lite annat löst folk. Bland annat jag då.
Jag vet inte hur jag skall beskriva kvällen.
Den var trevlig. Den gick fort. Plötsligt var klockan tre. Jag hade sedan länge tappat bort mitt sällskap och fann mig själv vandrandes längs Stockholms gator. Skrålandes till spotify i mobilen (spontan reklam). Lyckades vid sankt eriksplan ragga upp en taxi och tog mig enda hem och lite längre.
Jag somnade. Vaknade vid strömdal och fick be taxichaffisen vända.
Blarg. Klockan fyra var klockan när jag trillade i säng, vilket var det dummaste jag kunde göra den dagen/natten/tidiga morgonen då jag skulle upp klockan fem och mjölka. Vaknade med ett hysteriskt ryck klockan sju och kastade mig ur sängen. Med, citat, bakfyllan från mordor.
Jag s k a k a d e av uttorkning, bakfylla, utmattning och näringsbrist. Jag dog när jag kom in. Sov bort halva dagen för att ha en jättetrevlig kväll med Elin och Siri nere vid ett blåsigt prästvik där vi fiskade.
Jag (och Siri) drog upp fyra och Elin en. Jag fick slå ihjäl dem med en sten eftersom Elin prompt hävdade att gravida kvinnor inte behövde ha ihjäl djur (?). Siri var dock inte sen med att hjälpa till att döda de små liven.
Efter lite skorp och varmchoklad fika kom Karel och Leo och vi grillade korv och mös med filtar.
Lördag morgon slängde Elin och Karel in några kalvrackare i transporten och vi drog mot Knutby. Vi lämnade av kalvarna och efter det åkte Elin och Karel med barn till Gävle, på vägen släppte de av mig Hos Micke och Jenny. Jenny med magen. Nu har hon gått över tiden och det kan komma en bebis när som helst.
Vi hade en riktigt trevlig dag och kväll. Kollade på film och åt onyttigheter.
Jag gjorde världens godaste soppa och saffranspankaka och sedan var det bara att välja mellan cheesdoodles, cheesballs, cheesrings, chips och godis. Det blev väl en salig blandning där i min buk.
Sov på mage (en dålig vana jag har börjat med eftersom jag får sjukligt ont i ryggen av det och avdomnade armar) i gästsängen och vaknade runt klockan nio av att ett tåg dundrade förbi utanför fönstret.
Åt frukost och sedan var det dags att säga hej då.
När jag kom hem igen gjorde jag mest ingenting innan det var dags att sköta korna. Det gick bra. Att göra ingenting samt att sköta korna. Precis när jag var klar trillade Jill in i ladugården och vi sprang ner till prästvik där vi simmade lite innan vi sprang hem igen. Jill tog cykeln hem igen och vi bestämde oss för att jag skulle cykla till henne och springa efter ladugården i morgon bitti. Jag valde att göra lite styrketräning innan jag blev uppbjuden till middag hos Anders och Nathalie.
Det var bara det att det inte blev någon middag då Karel kom indundrandes och undrade om inte jag kunde följa med honom till Adelsö för att hämta hem någon halvrutten tacka där ifrån.
Jag är den gode samariten.
Så vi åkte fram och tillbaka till Adelsö. Med stanken av rutten vom på vägen hem.
Trodde att kvällen var som gjord där, när pappa kommer in i mitt rum och sätter guldkant på denna dagen, och jag är inte ens sarkastisk nu.
Han undrade om jag hade legat i hans och mammas säng. Jag svarade sanningsenligt och sa att jag inte hade gjort något sådant, inte idag. Eller de senaste månaderna för den delen.
Han tyckte detta var konstigt eftersom någon uppenbarligen hade gjort detta. Och inte bara legat i sängen utan även lagt kuddarna vid fotgaveln och lagt en massa sniglar i sängen.
Jag fick mig ett gott skratt. Men gåtan förblev olöst.
Nu är det redan måndag och ny vecka. Enligt klockan och jag borde sedan länge legat och sovit eftersom det är en tidig morgon i morgon.
Så. God natt.
Jag vet inte hur jag skall beskriva kvällen.
Den var trevlig. Den gick fort. Plötsligt var klockan tre. Jag hade sedan länge tappat bort mitt sällskap och fann mig själv vandrandes längs Stockholms gator. Skrålandes till spotify i mobilen (spontan reklam). Lyckades vid sankt eriksplan ragga upp en taxi och tog mig enda hem och lite längre.
Jag somnade. Vaknade vid strömdal och fick be taxichaffisen vända.
Blarg. Klockan fyra var klockan när jag trillade i säng, vilket var det dummaste jag kunde göra den dagen/natten/tidiga morgonen då jag skulle upp klockan fem och mjölka. Vaknade med ett hysteriskt ryck klockan sju och kastade mig ur sängen. Med, citat, bakfyllan från mordor.
Jag s k a k a d e av uttorkning, bakfylla, utmattning och näringsbrist. Jag dog när jag kom in. Sov bort halva dagen för att ha en jättetrevlig kväll med Elin och Siri nere vid ett blåsigt prästvik där vi fiskade.
Jag (och Siri) drog upp fyra och Elin en. Jag fick slå ihjäl dem med en sten eftersom Elin prompt hävdade att gravida kvinnor inte behövde ha ihjäl djur (?). Siri var dock inte sen med att hjälpa till att döda de små liven.
Efter lite skorp och varmchoklad fika kom Karel och Leo och vi grillade korv och mös med filtar.
Lördag morgon slängde Elin och Karel in några kalvrackare i transporten och vi drog mot Knutby. Vi lämnade av kalvarna och efter det åkte Elin och Karel med barn till Gävle, på vägen släppte de av mig Hos Micke och Jenny. Jenny med magen. Nu har hon gått över tiden och det kan komma en bebis när som helst.
Vi hade en riktigt trevlig dag och kväll. Kollade på film och åt onyttigheter.
Jag gjorde världens godaste soppa och saffranspankaka och sedan var det bara att välja mellan cheesdoodles, cheesballs, cheesrings, chips och godis. Det blev väl en salig blandning där i min buk.
Sov på mage (en dålig vana jag har börjat med eftersom jag får sjukligt ont i ryggen av det och avdomnade armar) i gästsängen och vaknade runt klockan nio av att ett tåg dundrade förbi utanför fönstret.
Åt frukost och sedan var det dags att säga hej då.
När jag kom hem igen gjorde jag mest ingenting innan det var dags att sköta korna. Det gick bra. Att göra ingenting samt att sköta korna. Precis när jag var klar trillade Jill in i ladugården och vi sprang ner till prästvik där vi simmade lite innan vi sprang hem igen. Jill tog cykeln hem igen och vi bestämde oss för att jag skulle cykla till henne och springa efter ladugården i morgon bitti. Jag valde att göra lite styrketräning innan jag blev uppbjuden till middag hos Anders och Nathalie.
Det var bara det att det inte blev någon middag då Karel kom indundrandes och undrade om inte jag kunde följa med honom till Adelsö för att hämta hem någon halvrutten tacka där ifrån.
Jag är den gode samariten.
Så vi åkte fram och tillbaka till Adelsö. Med stanken av rutten vom på vägen hem.
Trodde att kvällen var som gjord där, när pappa kommer in i mitt rum och sätter guldkant på denna dagen, och jag är inte ens sarkastisk nu.
Han undrade om jag hade legat i hans och mammas säng. Jag svarade sanningsenligt och sa att jag inte hade gjort något sådant, inte idag. Eller de senaste månaderna för den delen.
Han tyckte detta var konstigt eftersom någon uppenbarligen hade gjort detta. Och inte bara legat i sängen utan även lagt kuddarna vid fotgaveln och lagt en massa sniglar i sängen.
Jag fick mig ett gott skratt. Men gåtan förblev olöst.
Nu är det redan måndag och ny vecka. Enligt klockan och jag borde sedan länge legat och sovit eftersom det är en tidig morgon i morgon.
Så. God natt.