I tidernas begynnelse.
Så spänd av förväntan jag var. Så liten och rädd jag kände mig. Så främmande du var. Så främmande allt var. Så främmande jag kände mig. Känslor jag nog aldrig tidigare stött på. Sidor av mig själv jag hade men inte visat sig tidigare. Jag skämde ut mig, trodde jag. Jag fick en chans. Vi tog den. Så här är vi nu. Du och jag. Vem trodde det för två år sedan? För ett år sedan?
The time of my life - is now.
Så här är det att...
... Jag hatar en bild på min dator, och likt förbannat sitter jag och tittar på den och försöker förstå, försöker föreställa mig den tiden, hur det kunde ha varit.
Är det fel på mig?
Är det fel på mig?
Fun time
Se me
Ångest är en skön och värmande dusch. Det vet väl vem som helst. Jag duschade idag. På kista. Där går man, med igenväxta ögonbryn, oborsta tänder, blek sjuk hy, ett enhörningshorn till finne i pannan och oborstat hår med en 10 cm lång utväxt i och känner att en burka inte skulle varit fel just då. Det finns få saker som får mig att må så missorabelt som gallerior, eller, bara områden med många klädaffärer på. Jag får ett mindervärdeskomplex som inte är av denna värld, och vill bara springa in på närmsta handikapptoalett och klippa hål o den medhavda icakassen och dra den över eländet.
Jag kanske överdriver lite. Men jag mår verkligen inget vidare av att se alla välklädda, uppsminkade, pumor med välplanerade frisyrer passera förbi mig.
Jo tack, jag trivs ute i Almunge, där jag slipper jämföra mig som rena rama Hitlern under judeskörden.
J A G V I L L T I L L B A K A till skogen och kossorna där ingen bryr sig över hur mycket koskit som sitter under mina bortbitna naglar, tänkte jag för mig själv. Dä ska va gött och leva... annars kan dä kvitta. Det enda som egentliegn betyder något, utöver mig själv, är vad du tycker, du och ingen annan.
Dagen bjöd på fika, bio > svarta nejlikan, och ett vanärat japan > sushi i Brommaplan.
Det var trevligt med lite kvalitetstid med de som avlat fram mig någon gång i september 1986, vänta, radera, det där är sånt man inte vill tänka på.
Nåväl. Det är väl kanske inte alltid man är så jävla ful.
Kanske när du kommer hem...
Efter igår, och efter att jag rensat tankarna, efter all den värsta vreden släppt min kropp, kan jag bara känna, som någon sa; nu såhär i efterhand kan man önska att man aldrig börjat på Berga. För med Berga medföljer att förbannat "Bergasnack" och ska jag vara ärlig är jag så innerligt trött på det.
Insest, skulle man kunna uttrycka det bättre?
Aldrig har jag blivit så manipulerad, jag som trodde jag hade hittat mig själv där någonstans i smörjan? Men jag H A R F Å T T N O G ! ! ! Är det ingen som ser? Är det ingen som ser vad det är ni lever i? Hur fastande man i det där diket? Jag var glad att jag tagit mig upp. Efter igår skiter jag i det. Jag skiter i allt, allt som har med det där att göra. Jag är trött på manipulationen, att J A G, inte insett vem som är vem, vad som är vad, och vad som gör en kompis. En vän, är det inte en vän som har förståelse? Kan du förklara vad en vän är? Hur mycket ska man behöva stå ut med för att det fortfarande ska vara värt den så kallade vänskapen?
Ursäkta mig?! Jag ska inte ursäkta mig, men kan någon leda mig ur denna vindlande tunnel av spelets så kallade regler? Förståelse, var det inte det som var a och o?! Jag har försummat mitt eget välbefinnande för något som jag aldrig borde trott på. Varför ställde jag aldrig mig själv i centrum, varför lät jag utrymmet tas ifrån mig? Hur kunde jag leva så?
Så vem är det som är så sjuk? Det är inte för mig att avgöra. Det som är för mig att avgöra är vad som är bra för mig?! Ä R D E T I N T E? Något jag nu lärt mig, bättre sent än aldrig, är att den enda som jag, från och med nu, ska lyssna på, är mig själv. Säg att det är så. Vad har jag att förklara, vad vet ni om varandra, vad vet någon om någon annan, om ingen frågar? Varför lyssnar ni alla på någon annan i stället för det mest självklara, sanningen?
När slutade mänskligheten kommunicera med varandra? Vad an detta baktalande?
Jag sitter fast i ett råtthål, men fa-an ta det, nu kommer jag få svart tunga igen, men dra åt fanders med all den här absurda Bergaleken, tog den aldrig slut, fortsatte rövsklickeriet bakom min egen röv? Glömde jag att titta efter när jag hörde småsnattrande horungar som spred ryktena vidare? Såg jag inte då? Jag trodde inte detta om mänskligheten, visst, jag visste att din buksvåger hatade dig för något du inte gjort, jag visste att deras bästa vänner stack för att andra sidan kunde förvrida alla andras ord lite mer, lite bättre. Men SÅ totalt genomruttna? Jag önskar jag kunde tittat på ovanifrån, skrattat åt deras åtknytna könsdelar, hur de vreds av smärta, hur de vände den kappan efter den vinden, och log, trots smärtan. Men det kan jag inte, jag kunde inte, men nu kan jag. Bollen har aldrig varit hos mig. Det är ni som är misslyckade, det är ni som aldrig förstod hur man tog sig ur. Vem springer fortfarande i hjulet? Jag borde hoppat ur hjulet tidigare, egentligen, borde jag aldrig klivit i, men jag gjorde det. Jag gjorde det nu. Nu är det över. Jag har lämnat allt nu. Varför ska jag dras med det som får mig att må så dåligt?
Jag fann inte mig själv där. Är det någon som funnit sig själv där? Senast du tittade efter, var det inte då en liten 80% vodka försupen liten fågel som viskade i ditt öra?
Jag ska inte ljuga, jag var en del av det, jag snackade skit, jag gav människor groteska smeknamn, jag hatade dom, jag hatade allt, jag baktalade folk som aldrig förr, jag hade fördommar, jag fick utlopp för fördommarna, jag slickade en del röv, jag vände även min kappa efter en del vindar, m e n, nu är jag trött på det, jag vill inte veta av det längre, jag vill inte vara en del av det. Det har lämnat mig.
Jag förstökte vända kappan igår, jag försökte rätta till det. Men jag skäms för att jag gjorde det. Jag skäms för vem jag blev igår. Jag är glad att igår hände, så att jag äntligen kunde se med egna ögon. Jag tror, att äntligen är jag redo, redo att släppa taget. Det var en tid, en tid i mitt liv, en tid jag äntligen att släppa, och säga: "Det var då, det kanske inte var så tokigt just där och då, men nu är det inget annat än minnen". Med tiden förändras saker. Jag har förändrats, personligen. Inte mycket. Men små detaljer. Kanske räcker det. Det gjorde tydligen det.
Jag är arg, och ledsen, för det är så man regarer när man måste släppa taget om något som betytt mycket för en, det är så man reagerar när insikterna slår dig hårt över näsryggen. Det är så man skyddar sig. Det är så J A G fungerar, reagerar, men sen när(?) behövde jag förklara min egen existens?
Nu ska jag se framåt, lägga detta bakom mig.
Denna nya framtid, utan baktalande, utan ren och skär dynga.
Detta har betytt mycket för mig:
Om man lever i nuet, behåller man förmågan att glädjas och känna med andra. Och riktigt vuxen behöver man aldrig bli. Vuxna är bara barn med rynkor. Ungdom är dessutom inte en tidsrymd, utan ett sinnes tillstånd. Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år, men kanske mer mogen. För varje år som går, lämnar livet nya spår. Dess namn är som vi vet - Erfarenhet.
Dessa spår, har givit mig erfarenhet, men spåren har nu snöat igen, det enda som just finns kvar, är erfarenheten, inget mer. Känns det som.
Denna vill jag tillägna dig, du och ingen annan. Du vet nog vem jag pratar om, vi behöver inte nämna några namn, så kan de i hjulet få något att klura på.
Den får mig att tänka på dig. Titta på texten.
Insest, skulle man kunna uttrycka det bättre?
Aldrig har jag blivit så manipulerad, jag som trodde jag hade hittat mig själv där någonstans i smörjan? Men jag H A R F Å T T N O G ! ! ! Är det ingen som ser? Är det ingen som ser vad det är ni lever i? Hur fastande man i det där diket? Jag var glad att jag tagit mig upp. Efter igår skiter jag i det. Jag skiter i allt, allt som har med det där att göra. Jag är trött på manipulationen, att J A G, inte insett vem som är vem, vad som är vad, och vad som gör en kompis. En vän, är det inte en vän som har förståelse? Kan du förklara vad en vän är? Hur mycket ska man behöva stå ut med för att det fortfarande ska vara värt den så kallade vänskapen?
Ursäkta mig?! Jag ska inte ursäkta mig, men kan någon leda mig ur denna vindlande tunnel av spelets så kallade regler? Förståelse, var det inte det som var a och o?! Jag har försummat mitt eget välbefinnande för något som jag aldrig borde trott på. Varför ställde jag aldrig mig själv i centrum, varför lät jag utrymmet tas ifrån mig? Hur kunde jag leva så?
Så vem är det som är så sjuk? Det är inte för mig att avgöra. Det som är för mig att avgöra är vad som är bra för mig?! Ä R D E T I N T E? Något jag nu lärt mig, bättre sent än aldrig, är att den enda som jag, från och med nu, ska lyssna på, är mig själv. Säg att det är så. Vad har jag att förklara, vad vet ni om varandra, vad vet någon om någon annan, om ingen frågar? Varför lyssnar ni alla på någon annan i stället för det mest självklara, sanningen?
När slutade mänskligheten kommunicera med varandra? Vad an detta baktalande?
Jag sitter fast i ett råtthål, men fa-an ta det, nu kommer jag få svart tunga igen, men dra åt fanders med all den här absurda Bergaleken, tog den aldrig slut, fortsatte rövsklickeriet bakom min egen röv? Glömde jag att titta efter när jag hörde småsnattrande horungar som spred ryktena vidare? Såg jag inte då? Jag trodde inte detta om mänskligheten, visst, jag visste att din buksvåger hatade dig för något du inte gjort, jag visste att deras bästa vänner stack för att andra sidan kunde förvrida alla andras ord lite mer, lite bättre. Men SÅ totalt genomruttna? Jag önskar jag kunde tittat på ovanifrån, skrattat åt deras åtknytna könsdelar, hur de vreds av smärta, hur de vände den kappan efter den vinden, och log, trots smärtan. Men det kan jag inte, jag kunde inte, men nu kan jag. Bollen har aldrig varit hos mig. Det är ni som är misslyckade, det är ni som aldrig förstod hur man tog sig ur. Vem springer fortfarande i hjulet? Jag borde hoppat ur hjulet tidigare, egentligen, borde jag aldrig klivit i, men jag gjorde det. Jag gjorde det nu. Nu är det över. Jag har lämnat allt nu. Varför ska jag dras med det som får mig att må så dåligt?
Jag fann inte mig själv där. Är det någon som funnit sig själv där? Senast du tittade efter, var det inte då en liten 80% vodka försupen liten fågel som viskade i ditt öra?
Jag ska inte ljuga, jag var en del av det, jag snackade skit, jag gav människor groteska smeknamn, jag hatade dom, jag hatade allt, jag baktalade folk som aldrig förr, jag hade fördommar, jag fick utlopp för fördommarna, jag slickade en del röv, jag vände även min kappa efter en del vindar, m e n, nu är jag trött på det, jag vill inte veta av det längre, jag vill inte vara en del av det. Det har lämnat mig.
Jag förstökte vända kappan igår, jag försökte rätta till det. Men jag skäms för att jag gjorde det. Jag skäms för vem jag blev igår. Jag är glad att igår hände, så att jag äntligen kunde se med egna ögon. Jag tror, att äntligen är jag redo, redo att släppa taget. Det var en tid, en tid i mitt liv, en tid jag äntligen att släppa, och säga: "Det var då, det kanske inte var så tokigt just där och då, men nu är det inget annat än minnen". Med tiden förändras saker. Jag har förändrats, personligen. Inte mycket. Men små detaljer. Kanske räcker det. Det gjorde tydligen det.
Jag är arg, och ledsen, för det är så man regarer när man måste släppa taget om något som betytt mycket för en, det är så man reagerar när insikterna slår dig hårt över näsryggen. Det är så man skyddar sig. Det är så J A G fungerar, reagerar, men sen när(?) behövde jag förklara min egen existens?
Nu ska jag se framåt, lägga detta bakom mig.
Denna nya framtid, utan baktalande, utan ren och skär dynga.
Detta har betytt mycket för mig:
Om man lever i nuet, behåller man förmågan att glädjas och känna med andra. Och riktigt vuxen behöver man aldrig bli. Vuxna är bara barn med rynkor. Ungdom är dessutom inte en tidsrymd, utan ett sinnes tillstånd. Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år, men kanske mer mogen. För varje år som går, lämnar livet nya spår. Dess namn är som vi vet - Erfarenhet.
Dessa spår, har givit mig erfarenhet, men spåren har nu snöat igen, det enda som just finns kvar, är erfarenheten, inget mer. Känns det som.
Denna vill jag tillägna dig, du och ingen annan. Du vet nog vem jag pratar om, vi behöver inte nämna några namn, så kan de i hjulet få något att klura på.
Den får mig att tänka på dig. Titta på texten.
Naw va ordet
Hur sockersöta är inte dessa teddytapirer? Vem fan vill ha en chinchilla, eller en genmodifierad tigerkatt, om man skulle kunna få en livs levande liten tapir att ha i sovrummet?!
Det lär väl aldrig hända, men skulle man kunna köpa en tapir, skulle jag vara först ut! Jag blir tamefan helt och hållet tårögd när jag ser dessa sötnosar.
Det lär väl aldrig hända, men skulle man kunna köpa en tapir, skulle jag vara först ut! Jag blir tamefan helt och hållet tårögd när jag ser dessa sötnosar.
Nutteplutte, tapirbebbar!
Himlen är min ismaskin
Den 17 september ska jag, Hanna var namnet, få klappa delfiner igen, hoppas jag. Jag ska ner till Norrköping, närmare bestämt Kolmården på "special visningen" Närkontakt delfin. Jo man tackar. Har önskat mig det sedan jag såg ett litet reklamutklipp i tidningen runt denna tiden förra året. Så nu när jag fyllde 20, den 2:a juli nu i år fick jag denna önskan uppfylld av min kära mamma och pappa <3.
Fram tils dess är det jobba. I form av att mjölka kossor. I morse var jag lite trött, det vill jag erkänna. Men visst gick jag upp. Dock ska jag äntligen, med stort Ä, få göra något åt min axel. Här ska sprutas kortison. Torsdag var dagen. Jag ser faktiskt fram emot det. Konstigt kan det tyckas. Kanske tänker du: "Skulle Hanna verkligen se fram emot att få en stor nål inskörd i axeln? ... Nej, skulle inte tro det!". Men så var nu faktiskt fallet. Hanna ser fram emot att få huden djupt penetrerad, av den enkla anlednigen: - jag börjar bli lite trött på denna eviga värk.
På Bella fronten ser det bra ut. Hon fick här om dagen nytt bete, hon kvigorna och tjockisarna. Den var inte nådigt den lycka som spred sig över åkern när hästarna 1. Fick gå tillsammans igen, och 2. Hade en hel åker full med klöver att inmundiga. Just när vi skulle flytta dem börjar regnet vräka ner, och åskan mullra där uppe. Staffan slängde mig upp och jag galopperade runt den nya hagen för att kolla staketet, barbacka i ösregnet med ett stycke föl och två pansarvagnar på släp. Jag klamrade mig tappert fast, till följd av en ondskefull träningsvärk dagen där på. Men det var det värt. Vilken lycka. Så skönt. I löv my pony sometimes.
Idag fick vi besök av en tämligen pissed vädergud. Satt där i vardagsrummet med tummen i arslet, som vanligt mellan mjölkningarna och hör hur det börjar regna utanför fönstret. Överförtjust utbrister jag hur myyysigt det är med regn, varpå jag stället mig upp för att avnjuta det hela med mina synorgan. Då kan man höra hur himlen öppnar sig och det börjar regna isbitar, med andra ord uttryckt, det började hagla, så det stod härliga till. När helvetes gapet stängt sin port kan vi snart se en hög av is utanför dörren. Staffan kunde med en femårings flin lätt fylla ett glas med is, som vi av någon underlig anledning inte använde i saften.
Det om det. I morgon ska vi skörda ensilage också.
Jag och delfinen Frida på teneriffa :D
Fram tils dess är det jobba. I form av att mjölka kossor. I morse var jag lite trött, det vill jag erkänna. Men visst gick jag upp. Dock ska jag äntligen, med stort Ä, få göra något åt min axel. Här ska sprutas kortison. Torsdag var dagen. Jag ser faktiskt fram emot det. Konstigt kan det tyckas. Kanske tänker du: "Skulle Hanna verkligen se fram emot att få en stor nål inskörd i axeln? ... Nej, skulle inte tro det!". Men så var nu faktiskt fallet. Hanna ser fram emot att få huden djupt penetrerad, av den enkla anlednigen: - jag börjar bli lite trött på denna eviga värk.
På Bella fronten ser det bra ut. Hon fick här om dagen nytt bete, hon kvigorna och tjockisarna. Den var inte nådigt den lycka som spred sig över åkern när hästarna 1. Fick gå tillsammans igen, och 2. Hade en hel åker full med klöver att inmundiga. Just när vi skulle flytta dem börjar regnet vräka ner, och åskan mullra där uppe. Staffan slängde mig upp och jag galopperade runt den nya hagen för att kolla staketet, barbacka i ösregnet med ett stycke föl och två pansarvagnar på släp. Jag klamrade mig tappert fast, till följd av en ondskefull träningsvärk dagen där på. Men det var det värt. Vilken lycka. Så skönt. I löv my pony sometimes.
Idag fick vi besök av en tämligen pissed vädergud. Satt där i vardagsrummet med tummen i arslet, som vanligt mellan mjölkningarna och hör hur det börjar regna utanför fönstret. Överförtjust utbrister jag hur myyysigt det är med regn, varpå jag stället mig upp för att avnjuta det hela med mina synorgan. Då kan man höra hur himlen öppnar sig och det börjar regna isbitar, med andra ord uttryckt, det började hagla, så det stod härliga till. När helvetes gapet stängt sin port kan vi snart se en hög av is utanför dörren. Staffan kunde med en femårings flin lätt fylla ett glas med is, som vi av någon underlig anledning inte använde i saften.
Det om det. I morgon ska vi skörda ensilage också.
Jag och delfinen Frida på teneriffa :D