Den 17 september ska jag, Hanna var namnet, få klappa delfiner igen, hoppas jag. Jag ska ner till Norrköping, närmare bestämt Kolmården på "special visningen" Närkontakt delfin. Jo man tackar. Har önskat mig det sedan jag såg ett litet reklamutklipp i tidningen runt denna tiden förra året. Så nu när jag fyllde 20, den 2:a juli nu i år fick jag denna önskan uppfylld av min kära mamma och pappa <3.

Fram tils dess är det jobba. I form av att mjölka kossor. I morse var jag lite trött, det vill jag erkänna. Men visst gick jag upp. Dock ska jag äntligen, med stort Ä, få göra något åt min axel. Här ska sprutas kortison. Torsdag var dagen. Jag ser faktiskt fram emot det. Konstigt kan det tyckas. Kanske tänker du: "Skulle Hanna verkligen se fram emot att få en stor nål inskörd i axeln? ... Nej, skulle inte tro det!". Men så var nu faktiskt fallet. Hanna ser fram emot att få huden djupt penetrerad, av den enkla anlednigen: - jag börjar bli lite trött på denna eviga värk. 

På Bella fronten ser det bra ut. Hon fick här om dagen nytt bete, hon kvigorna och tjockisarna. Den var inte nådigt den lycka som spred sig över åkern när hästarna 1. Fick gå tillsammans igen, och 2. Hade en hel åker full med klöver att inmundiga. Just när vi skulle flytta dem börjar regnet vräka ner, och åskan mullra där uppe. Staffan slängde mig upp och jag galopperade runt den nya hagen för att kolla staketet, barbacka i ösregnet med ett stycke föl och två pansarvagnar på släp. Jag klamrade mig tappert fast, till följd av en ondskefull träningsvärk dagen där på. Men det var det värt. Vilken lycka. Så skönt. I löv my pony sometimes. 

Idag fick vi besök av en tämligen pissed vädergud. Satt där i vardagsrummet med tummen i arslet, som vanligt mellan mjölkningarna och hör hur det börjar regna utanför fönstret. Överförtjust utbrister jag hur myyysigt det är med regn, varpå jag stället mig upp för att avnjuta det hela med mina synorgan. Då kan man höra hur himlen öppnar sig och det börjar regna isbitar, med andra ord uttryckt, det började hagla, så det stod härliga till. När helvetes gapet stängt sin port kan vi snart se en hög av is utanför dörren. Staffan kunde med en femårings flin lätt fylla ett glas med is, som vi av någon underlig anledning inte använde i saften. 

Det om det. I morgon ska vi skörda ensilage också.  


Jag och delfinen Frida på teneriffa :D