Har du, som jag upplevt att en del ord har tappat sin forna kraft?
Att det inte längre finns någon riktig tyngd bakom ordet?
Att du, eller, för den delen, någon annan nyttjan ordet lite väl friskt.

Det är speciellt tre ord jag kommer att tänka på.
Det första, och även kanske det mest utnyttjade ordet genom tiderna är;
- Älska.
Alla älskar allt, personer i ett förhållande börjar "älska" varandra efter andra dejten, man älskar sina kompisar, sina hundar, den där filmen man senast såg på bio, att köra bil etc etc.
Det älskas hit och dit i allra högsta grad.
Men vet folk verkligen vad ordet innebär?
Vad det verkligen innebär att älska någon eller något?

Det är såklart upp till varje individ att veta vad det betyder just för dem, men har det inte börjat tappa sin verkliga mening när man använder det hela tiden och till allt?
Jag trodde länge jag visste vad det innebar, eller, ja, det var ju just det, jag trodde, jag sa det, eftersom jag trodde att man skulle säga det, eftersom alla andra sa det.

Jag slår upp ordet och finner.
Älska - hysa kärlek till - tycka mycket om.
Vilket leder mig till kärlek - förälskelse; passion; erotik; tillgivenhet, vänskap, hängivenhet, starkt intresse.

Visst känns då hängvienhet som ett starkt ord, men inte älska, man kan ju egentligen fråga sig hur det blivit så (?).
Hängivelse - det att helt gå upp i något/någon, offtra sig för något/någon.

Att vräka ur sig ett ord som älska är någon man borde tänka efter innan man gör.
Säg att du säger det till din nya pojk- flickavän redan efter 2 veckors förhållande.
Säger du det för att du verkligen, i sanning, älskar honom/henne, eller ... säger du det för att du har hört på film att det är så man gör, eller kanske för att du är storm förälskad och inte riktigt i dina sinnes fulla bruk?

Man kan ju tycka att det är på sin plats att använda sina ord med lite mer varsamhet.

Mitt andra ord är Hat.
Hat, det skulle kunna vara så starkt, så fyllt med kraft, men hat, liksom älska, har tappat lite av sin rätta betydelse.
Man hatar en maträtt, man hatar ett par skor, man hatar en låt på radio, man hatar den där mattanten i skolan, ja, liksom att man älskar väldigt mycket saker så hatar man likväl lika många.

Slår jag upp Hat och finner jag: djupt känd fientlighet eller avsky.
Jag menar djupt känd av fientlighet.
Ofta man skulle använda de orden i samma mening som en film.
Fientlighet - fiendeskap
Fiende - motståndare (i krig).
I krig var det?

Jag anser att det är bättre att inte bry sig än att hata, för hat, liksom kärlek, är en känsla, och inte en av de man gärna går ikring och förbittrar själen med.
Ogilla fungerar ju också.

Så, slutligen ordet, Kränkt.
Om du inte hört det ordet nämnas antingen på radio, i tv eller kanske råkat läsa det i en tidning den senaste tiden så kan jag ju bara säga: Grattis!
Då har du sluppit bevittnat detta ord tappa sin kraft.
Kränkt, anser jag, liksom de andra två orden jag tidigare nämnt som en väldigt starkt ord,
eller, ursäkta mig, det VAR, ett väldigt starkt ord.
Nu, säger var och varannan invandrare, bög, eller kvinna, eller, ja, vem nu en som tycker sig vara kränkt att de är just kränkta.

Kränka - förolämpa, skymfa; våldföra sig mot, såra djupt, vanära, vanhedra. skända, förnärma.

Jag kan tycka det är okej att använda sig av lite mindre hårda synonymer till kränka, men just ordet kränka, har tyvärr också blivit ett ord som används lite väl mycket. 

Att överanvända ord slutar i att man uppfattar orden med en viss likgiltighet. 
Vi människor att fått egenskapen att uttrycka oss med ord, ska vi då "slarva" bort dem?

Jag själv ska tänka efter en gång till innan jag låter ord med en stark innebörd slippa ur mig. 
Fler borde göra det. 

Dagar har passerat. Saker har hänt. Mycket saker.

I söndags åkte min Bella. Hon åkte verkligen.
Det är inte utan att få en klump i bröstet jag säger det.
Min drömhäst, Bella, hon åkte.
Om så bara kanske för ett tag, men hon är verkligen min drömhäst.
Minnen springer ikapp mig, hur jag såg henne den där sommaren.
Hur jag inte kunde slita ögonen ifrån henne, hur hon var i mina tankar 24/7.
Så köpte vi henne, hon blev min, hon växte, hon blev vackrare, min Trés Belle.
Jag red in henne, körde in henne, hon fick en dotter, en Belle Sensation.
Min Bella, nu har Ewa henne, jag tror hon är i goda händer, min Bella.

Så, nu, nu när jag för fösta gången, sedan jag var 8 år gammal inte har någon häst att ta hand om längre så visst fan ska jag till Norge, det är nu det gäller.
Jag MÅSTE iväg.
Jag måste våga bli vuxen.
Men det är motigt, det är inte många vindar som blåser med mig, med oss.

Jag menar, se det utifrån den så kallade verkligheten.
Vem vill ha fyra ungdomar i sin lägenhet?
Ingen, tydligen.
Så, hur ska vi göra.
Hjälp mig lite här.
Hur ska vi göra?
Sanningen, som jag ser den, är att det är lättare att hitta något som två, än som fyra.

Vi tittade på 3 lägenheter i Norge, vi fick inte en enda.
En av dem i lägenheterna vi tittade på var till och med så snälla att tala om för oss vilka vi var och vad vi skulle göra i Norge:
- " Ni kommer festa dygnet runt, slå sönder hela lägenheten, och glömde jag säga, ni är dåliga?"
Engelsmannens ord snurrar fortfarande i huvudet, tack för sparken i magen.
Men vänta, vem fa-an är du att säga vem jag är, vilka vi är, och vad vi ska göra?
Utifrån VERKLIGHETEN min gode herre så, varför skulle vi åka och festa i Norge, när det är dubbelt så dyrt som i Sverige, varför skulle vi åka och festa till Norge där vi inte känner några, varför skulle jag supa skallen av mig i Norge när jag gjorde det i två år på gymnasiet?
Nej, kom inte och säg, kom inte och förklara för mig vilken verklighet JAG lever i.
Tack.

Nåväl, vi fick ingen lägenhet, och står nu i ett vägskäl.
Vi måste iväg, men, vi kanske borde försöka leta lite på egna håll.
Lagspel är inte det lättaste om inte alla spelar på samma plan.

Jag känner hur pessimisten i mig vill tala:
- "Allt kommer gå åt helvete Hanna!"
Men det passar sig inte, inte nu.

Angående verkligheten, så klappar den dig inte medhårs.
Kanske blåser jag upp ett problem som inte finns, men just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Jag har inte hunnit med, jag vill vara barn igen.

Förövrigt så är det storm, det är mysigt.

Önska mig lycka till, horoskopet stämde inte.

Jag har blivit berövad på något kärt till mig.
Det skulle kortfattat kunna jämföras med ett barn vilket vars godis blivit stulet.

Jag är inte den som inte brukar kunna sova.
Jag brukar vara den som alltid somnar, i tid och otid, men i natt hände något.

Runt klockan tio började jag känna mig sömnig, så jag stängde av datorn och la mig till rätta, för att låta John Blund sköta resten.
Men, det var bara ett litet problem, John Blund infann sig aldrig, eller, väldigt sent (kanske hade han fastnat i köerna?)
Jag kunde liksom inte sova.

Jag låg där med stängda ögon, redo att somna, vilken sekund som helts, men jag somnade aldrig.
Fortsatte mitt planlösa blundande.

Hur som haver så somnade jag, efter att John Blund kört ur bilköerna.

Men så, MEN SÅ, vid 03.15 vaknade jag, och jag kunde inte somna om.
Det måste varit min första insomnia någonsin.
Min till synes livlösa kropp låg där och stirrade tomt ut i mörkret och det var då jag bestämde mig för att;
Det-här-funkar-inte.

Så jag slet upp datorn som låg väl undanstoppad under sängen och började tanka Titanic (?).
Mitt i natten.
En timmas förnedring senare framför Windows - Vista spelet - Purple place så var nedladdningen 99% klar och verkade inte vilja bli mer klar än så, så jag började titta.

Runt klockan 07.00 var tårarna slut, och filmen också.
Så jag gick ut och tog hand om kusen.

Sen återvände jag till sängen.
Sov under en av de hemskaste mardrömmarna jag nog drömt i hela mitt liv, vaknade med än klump i magen runt 11.00 och önskade att jag aldrig bäddat ner mig igen efter stallet.

Fy fan.

Det har funnits muntrare dagar än idag.

Någon som skulle kunna göra min dag vore 1 timma och 24 minuter i biomörkret med hanen min och lite kinamat.
Jag blev berövad min skönhetssömn.

Får man extra gult bonnpiss av berocca månne?

Det luktar testoseron där ute.
A preposterous amount of testosterone.
Preposterone alltså.

Det sitter tre karlar utanför sovrumsdörren och spelar spel, trycker på knappar och diskuterar olika anfallsstrategier. Själv ligger jag i sängen och har fördrivit tiden med sims 2, känner mig nöjsamt road.
Ska precis på straxen gå ut i stallet och ta hans om "sjuklingen".
Tösen ter sig dock redan bättre.

Så, nu innan jag berger mig måste jag väl kunna få ställa en enkel fråga?
Är det verkligen så att vem som helst verkligen får föda barn?
Varför är det en mänsklig rättighet att få föröka sig?
Är vi inte redan rätt så många här på jorden? Måste verkligen ALLA nedärva sin genetiska uppsättning?
Hade det fortfarande funnits någon typ av naturligt urval hade det inte varit så.
Det är en smula tragiskt.
Nu är inte jag den som har rätt att säga vem som har rätten att skaffa barn och inte, men ibland kan jag tycka att man kanske borde ha lagstifftat något typ av test för lämplighet att skaffa barn.
Ja, eller något.
Det är just det, jag vet inte riktigt.
Allt har börjat kännas så orimligt, ibland.

Nej, nu får det vara.