Jag har blivit berövad på något kärt till mig.
Det skulle kortfattat kunna jämföras med ett barn vilket vars godis blivit stulet.

Jag är inte den som inte brukar kunna sova.
Jag brukar vara den som alltid somnar, i tid och otid, men i natt hände något.

Runt klockan tio började jag känna mig sömnig, så jag stängde av datorn och la mig till rätta, för att låta John Blund sköta resten.
Men, det var bara ett litet problem, John Blund infann sig aldrig, eller, väldigt sent (kanske hade han fastnat i köerna?)
Jag kunde liksom inte sova.

Jag låg där med stängda ögon, redo att somna, vilken sekund som helts, men jag somnade aldrig.
Fortsatte mitt planlösa blundande.

Hur som haver så somnade jag, efter att John Blund kört ur bilköerna.

Men så, MEN SÅ, vid 03.15 vaknade jag, och jag kunde inte somna om.
Det måste varit min första insomnia någonsin.
Min till synes livlösa kropp låg där och stirrade tomt ut i mörkret och det var då jag bestämde mig för att;
Det-här-funkar-inte.

Så jag slet upp datorn som låg väl undanstoppad under sängen och började tanka Titanic (?).
Mitt i natten.
En timmas förnedring senare framför Windows - Vista spelet - Purple place så var nedladdningen 99% klar och verkade inte vilja bli mer klar än så, så jag började titta.

Runt klockan 07.00 var tårarna slut, och filmen också.
Så jag gick ut och tog hand om kusen.

Sen återvände jag till sängen.
Sov under en av de hemskaste mardrömmarna jag nog drömt i hela mitt liv, vaknade med än klump i magen runt 11.00 och önskade att jag aldrig bäddat ner mig igen efter stallet.

Fy fan.

Det har funnits muntrare dagar än idag.

Någon som skulle kunna göra min dag vore 1 timma och 24 minuter i biomörkret med hanen min och lite kinamat.
Jag blev berövad min skönhetssömn.