Jag har en så otroligt fin häst.

Då och då när jag sitter och rattar i någon av alla de bilar som inte är mina drabbas jag av men-jag-har-ju-inget-körkort-syndromet. Ganska obahagligt, men inte minst absurt med tanke på att jag i augusti haft mitt kökort i sex år. Sex ÅR. Jag börjar bli gammal. I alla fall. Anledningen till att jag drar upp det här till ytan - trots att förmodligen alla jag känner redan hört mig tjata om detta fenomen inte bara en gång utan säkert tre eller fyra - är för att det börjat drabba mig i fler vardagssituationer. Nu senast var det när jag var ute och reda på Sessan en kväll - men-jag-kan-ju-inte-rida - vems-häst-är-det-här?
Det är precis som att jag åstakommit och gjort massa fantastiska och roliga och bra grejer i mitt liv och plötsligt har någon rånat dem från min erfarenhetsbank.

Men det är ju i och för sig ganska overkligt att jag rider omkring på Sessan. Hon som bara för några år sedan låg i magen på Bella. Hon som jag slet ut med mina bara händer. Är det verkligen jag som ridit in henne? Är det verkligen jag som har format henne till den fantastiska häst som hon är idag? Alltså, på riktigt, hon är så otfattbart fin. Jag är bringad ur fattning. Och i fredags hoppade jag uppsuttet på henne för första gången. Och det var som om hon inte gjort något annat. Hon reagerade inte det minsta negativt, hon bara hoppade. Eufori.

Blandningen mosig och stel är inte så vidare värst behaglig. Föreställer mig att det är precis så man känner sig när man är död. Om man över huvud taget känner något när man är död. Död känner man sig när man sovit ihopknöglad som ett stycke papper i den hiskligt osköna men o så moderna soffan - iskall, stenhård, i svart läder som är ungefär lika bekväm som en vinkelhake - som finns ute i foajén.
Men är man trött finner man sig själv sovandes på de mest otrivsamma platser och possitioner. Helst är man täppt. Och helst sover man med vidöppet gap, så när man vaknar är det öken där inne eftersom det saliv man producerat under tuppluren runnit ut på tröjan och soffan och helst på kinden också. Helst.

Eftersom det mesta jag gör nu för tiden är att prata i telefonen med rullstolsburna eller sjukhuspersonal eller personliga assistenter eller dylikt så kan jag inte låta bli att tänka på hur vissa människor är funtade. Det ringer alltså människor hit som inte verkar ha förberett ett skvatt innan de lyft luren och knappat in numret. Jag frågar om kundnummer: "Jaha, ja då måste jag gå och hämta det, vänta lite .. *prasselprassel - skraaaap* två-minuter-senare - Ja, då var det .. "
Jag frågar vart kunderna ska: "Ääh, du vet inte vilken adress det här ligger på .. eller jag vet inte, vänta jag ska kolla. Jag ska till skatteverket." (Jahaaaa - skatteverket (?))
Jag frågar vilken tid kunderna ska bli upphämtade:"Ja, alltså, vi ska vara framme klockan 12.00 ... *tystnad*". Som om jag 1. skulle veta vart de skulle åka ifrån och vart de skulle åka och 2. veta alla adresser i hela Stockholm och hur lång tid det tar att åka mellan dessa.  
Jag kanske bara missuppfattar min roll som telefonist. Eller så är jag bara väldigt kass. Men jag vill tro att det är kunden som är kass, i alla fall ibland. Jag gör verkligen mitt bästa och lite till för att vara kunderna till lags. Det värsta som finns är att få en utskällning i luren. Speciellt när det inte är mitt fel och jag inte kan göra något ... Då är det bara att öppna locket till den sopptunna som jag är. Slänga, stänga, glömma.

Överlånga dagar som dessa gör ögonen trötta. Det gör nästan ont att titta. Ska jag summera min dag? Som är långt från över? Är någon intresserad? Den är så lång och tråkig att jag knappt står ut själv, så varför skulle någon annan intressera sig?
Ni får stå ut:
Gick upp tjugo över fyra. Ja, tjugo-över-okristlig-tid-fyra-på-morgonen/mitt i natten. Lyckades ta mig ner till köket och tillgaga gröt utan att bränna sönder en katrull. Pulsade ut i snön genom skogen och tog bussen till kanton. Försökte att inte somna på bussen eftersom det skulle bli så jobbigt om jag missade att kliva av vid rätt hållplats. När jag tagit mig av bussen låste jag upp cykeln och cyklade hem till gården. Bytte om och gick ut tll djuren. Fodrade hästarna, skottade ensilage, mjölkade, ströade, red sessan, tog ut hästarna, mockade, duschade, fick lift ut till vägen och åkte till samtrans för att jobba 11-20.

Ja ni ser.
Nerver ending story.
Jag sitter alltså på tantsams och har drygt två timmar kvar. Ganska exakt två oändliga timmar. Två lugna timmar. Vad var det jag tänkte på?
Vad tänker jag på?
Vem är jag?
Jo just, 20.50 kommer jag hem. Då vill jag försöka sy klart den där förbannade soffklädseln. Förbannad i den mening att det blir förbannat snyggt. Fridas nuvarande kräkbruna klädsel á la 70-tal får vem som helst att rysa av obehag. Men den är ju konstaterad skön så det enda den behöver är ett ansiktslyft. Och vilket lyft ska jag säga er. Jag ska ta en före och efter bild så ska ni få se vad jag kan göra med en symaskin från tidigt 1800-tal. Och utan mönster skall påpekas.

Glad nyhet - Jag kan sätta upp mitt hår i små små toffsar! Lycka! Me so cute.

Nej men om man skulle svara på lite mer samtal.
Ha det gott folket. Mellan samtalen skall jag kvällsdrömma om en sommaräng, där en sval bris sveper in. Jordgubbar med grädde och ett glas med iskall mjölk. Snart är den drömmen verklighet. För snart är det sommar igen. Om man tänker på hur fantastiskt fort tiden har gått så är det ju faktiskt snart.

Flytten är avklarad. Mycket av den i alla fall. Det tar ju en halv oändlighet att flytta alla sina ägodelar och en del annat skrot från olika tillhåll i landet till det nya bohaget. En säng har vi alla fall att sova i, och gott sover man om nätterna om man jobbar heltid och ska ta hand om hästar och försöka flytta och komma i ordning om dagarna. Min kropp tillika snorfabrik valde väldigt lägligt att dra på sig en mildare form av influensa lagom till det att första lasset skulle tvingas in i pappas finbil från Almunge. På torsdagen led jag av värsta tänkbara form av reumatism och med största sannolikhet även feber under arbetstimmarna vilket resulterade i att det för mig inte blev något jobb på fredagen utan två panodilzap och färd till nordligare delarna.

Ja herre gud.
Och som mamma sa igår; Måste någonting fungera så gör det ju bara det. Eller något i den stilen.

Igår var jag, Frida och Japanen på IKEA. Vi bjöd henne på semla också. Ja, Japanen. Sachi som jobbade på skolan/slash/gården jag var på i Japan är på besök hemma hos oss, så jag tänkte att hon ville se IKEA och det ville hon faktiskt. Får väl ta och dra med henne till stan någon dag också. Om jag skulle vara ledig någon dag.

Efter IKEA var det destination Lovö, släppa av Sachi, ta in hästarna, göra arbetsschema för februari och sedan destination Stenhamra. Frida hade raggat upp någon tv-bänk för 250 kr ute i den Stenhamrska skogen. Många höga skratt från mig och ett jävla bökande i bilen senare drog vårat zigenarlass hem till stugan. 

Jag försökte mig på att installera lite utav det vi köpt men eftersom klockan nu nästan var tolv på natten så beslöt jag mig för att gömma huvudet i min kudde och lägga ner mina misslyckade försök. 

Ja så nu är det en ny dag. Halvtid på jobbet. Snart ska jag till Lovön och rida sen ska jag hem till min fru och möblera om! 

Det har fastnat ett ord i mitt huvud - Kött.
Jag vill avsluta varje mening med kött.
Jag vill svara med kött när någon ställer en fråga. KÖTT.
Jag är sugen på kött.
Jag vill äta kött.
Jag tänker på kött.
KÖTT?!