Blandningen mosig och stel är inte så vidare värst behaglig. Föreställer mig att det är precis så man känner sig när man är död. Om man över huvud taget känner något när man är död. Död känner man sig när man sovit ihopknöglad som ett stycke papper i den hiskligt osköna men o så moderna soffan - iskall, stenhård, i svart läder som är ungefär lika bekväm som en vinkelhake - som finns ute i foajén.
Men är man trött finner man sig själv sovandes på de mest otrivsamma platser och possitioner. Helst är man täppt. Och helst sover man med vidöppet gap, så när man vaknar är det öken där inne eftersom det saliv man producerat under tuppluren runnit ut på tröjan och soffan och helst på kinden också. Helst.

Eftersom det mesta jag gör nu för tiden är att prata i telefonen med rullstolsburna eller sjukhuspersonal eller personliga assistenter eller dylikt så kan jag inte låta bli att tänka på hur vissa människor är funtade. Det ringer alltså människor hit som inte verkar ha förberett ett skvatt innan de lyft luren och knappat in numret. Jag frågar om kundnummer: "Jaha, ja då måste jag gå och hämta det, vänta lite .. *prasselprassel - skraaaap* två-minuter-senare - Ja, då var det .. "
Jag frågar vart kunderna ska: "Ääh, du vet inte vilken adress det här ligger på .. eller jag vet inte, vänta jag ska kolla. Jag ska till skatteverket." (Jahaaaa - skatteverket (?))
Jag frågar vilken tid kunderna ska bli upphämtade:"Ja, alltså, vi ska vara framme klockan 12.00 ... *tystnad*". Som om jag 1. skulle veta vart de skulle åka ifrån och vart de skulle åka och 2. veta alla adresser i hela Stockholm och hur lång tid det tar att åka mellan dessa.  
Jag kanske bara missuppfattar min roll som telefonist. Eller så är jag bara väldigt kass. Men jag vill tro att det är kunden som är kass, i alla fall ibland. Jag gör verkligen mitt bästa och lite till för att vara kunderna till lags. Det värsta som finns är att få en utskällning i luren. Speciellt när det inte är mitt fel och jag inte kan göra något ... Då är det bara att öppna locket till den sopptunna som jag är. Slänga, stänga, glömma.