en torsdag som denna ska icke försummas. jag måste tänka över mina handlingar väl. inte rusa in i något jag skulle kunna känna som ånger senare.

igår gjorde jag inget av det jag sa jag skulle göra, jo, det skulle vara stallet. men mitt övriga schema sprack. vi får väl se hur det blir idag. jag har ingen aning. just nu sitter jag med en såndär klump i magen son jag hade varje gång jag åkte till ridskolan när jag var liten fast tio kg värre.

igår, vilket drama, vilken dramatik, men nu är det värsta över som man brukar säga.

gick upp igår för att kvällsfodra som vanligt och titta till bella, jag var dock en smula orolig, eftersom hon hade börjat skvätta ur sig en otäck substans efter den lilla ridturen som vi haft tidigare på dagen. så när jag kom upp till stallet uppmärksammade jag att denna substans blivit mer och runnit ner längs med bellas bakben.
lite lagom orolig sprang jag ner till huset och bad mor min ta en titt på vad det nu än var som hände, hon kom tillbaka efter ca 15 min, hon grät, hon sa att hon inte visste vad det var och att något var fel.

jag fick henne att ta sitt förnuft till fånga och vi gick upp med handskar och slem för att gå in och kolla vad det var som kunde vara fel. mamma konstaterade snart att det var fostervatten och att fölet låg i possition för att födas, men något var ju trots allt fel eftersom bella inte hade några värkar trots att vattnet gått. mamma lät helt desperat, vi gav henne livmodersammandragande, men ingenting hände. vi ställde ut henne på gången och mamma började dra ut fölungen, som för den delen låg upp och ner. mamma lät allt med desperat och jag började gråta. 

jag sprang efter hjälp, sprang upp till anders, slet upp dörren och sa "anders kan du komma, bella!", han låg och sov men var snabbt upp ur sängen och ner i stallet där han hjälpte mor att lägga fölet rätt.

vi tog in bella i boxen och började dra, vi slet, jag grät och mamma skrek. bella stog med huvudet nerböjt under krubban och  var verkligen världens duktigaste tjej, snart infann sig även far min och vi alla fyra stog och slet, den var tvungen att komma ut fort. efter tårar skik och blod kom underverket ut. mamma var dock kvick med att klämma åt navelsträngen eftersom den gått av, nu började jackten efter snöre, vi var tvungna att knyta åt navelsträngen så att fölet inte skulle förblöda. efter mycket om och men lyckades vi. och i allt detta släppte min chock, eller vad man ska säga, jag tittade på mina händer, dom skakade, nu var det bara att vänta och se och dem lilla rackaren skulle klara sig.

det blev ett sto, så otroligt vacker. det var många tårar igår. många känslor. jag satt uppe till 04.00 och vaktade, då hade den varit uppe och druckit mjölk flera gånger.

vi var ute och gick i morse, så mycket liv det är i henne, hon är en perfekt skapalse. kunde inte bli bättre. fux och sto.

välkommen till världen

en tanke slog mig, lite utav en insikt, ofta upplever man att tråkigt tar tid, och roligt och lustfyllt går för fort och tycks vara över innan det påbörjats. men varför är det så, ifall man vill att det roliga ska vara längre och det tråkiga ska vara över?

tänk, om man nu skulle få sin önskan uppfylld, skulle det inte då bli så att det som var roligt blev tråkigt och tvärtom?

man kan ju undra.

varför är det så att man alltid vill ha det man inte har?, hur kommer det sig att man inte inser hur mycket man faktiskt uppskattar vissa saker förrän man förlorat dem?

vad gör oss så blinda?

många försöker leva i en verklighet de inte har, och till vilken nytta?

det slog mig här om dagen hur otroligt tacksam jag är för det jag har, när folk ändå är inne på det där med lyx, så anser jag att jag lever i en lyx inte många har nu för tiden, att bara kunna gå utanför dörren och bemötas av en blomstrande vår, betongen slår aldrig ut i blom, that's a fact.