Okej. Jag skulle ta kort på koftan jag sti...

20110129131 (MMS)

Okej. Jag skulle ta kort på koftan jag stickade åt Siri i julkapp, och detta blev resultatet ... Det är en fantastisk bild i mångt och mycket även om koftan blev sekundär. Observera bebisens lysande ögon till höger.


WHAT?!

Jag förstår faktiskt I N G E N T I N G.
Men jag bryr mig inte längre.

Jag vill inte ..

.. inte riktigt än.
Kommer jag någonsin?

Hur vill du vakna?

Somnade i soffan.
Vaknade till ljudet av en porrfilm. Betalkanaler för vinst.
Bytte rum.
Vaknade klockan fem.
Nu är korna mjölkade.
Brasan tänd.
Och magen full med gröt.
Dagen bjuder på mer ladugårdsskötsel.
Dessutom ska jag försöka räkna klart matten.
God tisdag.

Rullebulle en solig söndag i Januari.

Det är ju lugnt som i graven här uppe på Samtrans kontor en söndageftermiddag (inte för att jag någonsin legat i en grav men jag kan tänka mig att det är rätt dött ... *haha*). Skönt på något vis. Hoppas jag får lite "lunch" såsmåningom för jag känner att gröten jag åt i morse börjar ta slut.
Jag har än så länge varit duktig och inte ätit något sött. Jag kunde till och med avstå den blåbärsvetelängd som vi blev bjudna på när vi var hos grannarna innan jag kom hit. Lika så det naturgodis Frida hade med sig igår efter lassangen (som jag dock åt mig kräkmätt på - kanske inte så bra).
Bäst att uppatera här hur det går som en pepp för mig själv. Jag vill inte synda.
kl.21 slutar jag och då åker jag upp till Vallby för jobb i tre dagar. Herrskapet ska till dottern i Jönköping.

Kontrakt är skrivet på stugan och 28e ska första hyran in. Tur att jag jobbade lite extra i december så att jag har råd med hyran. Snart flyttar vi - jag och Frida. Ser fram emot det så j*vla mycket.

Var ju som tidigare sagt på bio i Fredags - Love & other drugs. Lovisa kom ner till Stockholm! Och det var en kärt återseende. Har ju av olika anledningar inte träffat henne sedan innan jul någon gång. Helt sjukt. Men det var mycket trevligt och en mycket bra film. Även om jag blir som jag blir av att se kärleksfilmer. Bästa filmen med Anne Hathaway jag sett faktiskt. Kul att se henne i en så pass "annorlunda" roll. Till skillnad från hennes pluttinuttgulligulliga roller hon haft tidigare (typ ful opopulär tjej blir till supersnygg - delade meningar - superpopulär tjej). Nej, jag har inte varit särskilt förtjust i henne, men i denna rollen var hon riktigt bra. Jake Gyllenhaal var också riktigt bra. Mycket naket. Mycket rumpor och bröst, vissa rumpor var väl mindre angenäma, snällt uttryckt. Fin fin film. Helt klart värd att se!
Efter filmen letade jag och Lovisa upp ett matställe. Två för en. Något wookställe i Solna Centrum. Riktigt god mat och som sagt köp två betala för en. Winwin! Ingen av oss var särskilt hungriga, men det gick ner i alla fall. Stekta nudlar är så jävla gott! Blev serverad det i Japan. Dom var så ruggigt duktiga på att laga mat där. Aaah! Them memories.  

Nie więcej cukru

Från och med nu blir det en sockerfri månad.
Måste avgifta mig från mitt sockerberoende.
I am a sugarjunkie - följdsjukdom: Fettma.  

Bra att jag just tryckte i mig två chokladbollar. 
Nåväl. Bättre sent än aldrig.  
Så nu sitter jag och idisslar - som i kräks upp och sväljer igen - för mycket smör och choklad.
Och skäms.

Ikväll blir det ensambio om inte Lovisan skulle trilla neråt landet.
Två timmar kvar på jobbet.
Tänkte promenera hem från råsunda efter bion i vilket fall som helst.
Hoppas det inte är för kallt, är en så olustig känsla när
framsida lår trillar av i och med kallbrand.


Egoboost

Om jag kommer ihåg mitt nummer rätt fick jag bäst resultat av alla på etologitentan!

De enkla sakerna i livet.

Fullmåne på molnfri himmel. Varm choklad med grädde en kall vinterdag. Åka pulka. Bara fötter i daggigt sommargräs. En solig sommardag efter regn. Ösregn efter stekheta sommardagar. Ett svalkande dopp efter höskörd. Fiskpinnar klockan två på natten efter avslutat ensilageskörd. En kram. En korv på fyllan. Favoritlåten spelas på radion. Ett glas vatten. Iskall mjölk direkt ur tanken. En komplimang. Barbackagalopp. En vacker utsikt. En bra film på bio. En promanad en vacker dag. Ett leende. Ett skratt. Jordgubbar med mjölk. En ros. En löptur. Morötter direkt ur landet. Nybäddad säng. En hand att hålla. Ljudet av en häst som äter [...]

Listan kan göras lång men kontentan är att de är de små sakerna i livet som gör livet värt att leva.
  


Fittsl kunde fått suga min håriga otvättad...

20110118125 (MMS)

Fittsl kunde fått suga min håriga otvättade pung nu om jag haft en! Det är klart att den inkompetenta jävla busschauffören ska missa att jag plingat när jag har bråttom så att jag missar anslutningsbussen. Jävla horsl. Så ska man förnedras med att behöva betala över tvåtusen kronor för ett 90dagara kort. Och ja, om någon ser en söndersparkad busskur var det jag. Humpf!


Nattklart.

sorgen är skeden som gröper ur samma skål som lyckan fylls i
[14:23:02] Anna-Linnéa Rundberg: ju mer den tar desto mer ryms det också av lycka

"Sedan sade en kvinna: Tala till oss om Glädje och Sorg.

Och han svarade: Er glädje är er sorg oförställd. Och samma brunn som ert skratt stiger ur har ofta varit fylld av era tårar. Och hur kan det vara annorlunda?

Ju djupare sorger gräver i er själ, desto mer glädje förmår ni rymma. Är inte den bägare som innehåller ert vin, samma bägare som bränts i krukmakarens ugn? Och är inte lutan som skänker själen tröst av samma trä som urholkats av kniven?

När ni fylls av glädje, skåda då djupt i era hjärtan, och ni skall finna att det är endast det som skänkt er sorg, som skänker er glädje.

Och när ni fylls av sorg, skåda då på nytt i era hjärtan, och ni skall se att ni i sanning gråter över det som varit er till glädje.

Somliga av er säger »Glädjen är större än sorgen«, och andra säger »Nej, sorgen är störst«. Men jag säger er att de är oskiljaktiga. De kommer tillsammans, och när en av dem sitter ensam med er vid ert bord, minns då att den andra sover i er säng.

Likt vågskålar är ni förenade mellan er sorg och er glädje.

Endast när ni är tomma är ni stilla och i jämvikt.

När skattmästaren lyfter er för att väga sitt guld och sitt silver, så skall också er glädje eller er sorg stiga eller falla."

(Kahlil Gibran)


Boom boom boom

Seg som ett vingummi. Måste ha fastnat i någons tandrad. Igår var det utgång. Men innan Sturecompagniet så bjöds det på tacos med köttbröd. Ja, köttbröd. Lågbudjettacosbrödet innehöll enligt en i sällskapet E471, dvs slaktafall enligt utsago. Om någon är mer intresserad kan ni ju gå in här och läsa mer.
I alla fall, det var gott med tacos, fast inte lika gott som under de tacokvällar som vi förr brukade anordna här ute i den Almungska skogen. När jag hällt i mig i princip en hel sjuttis explorer med jordgubb - hur jag nu kunde få i mig det och samtidigt vara sinnesnärvarande, stående och gående är ju en olöslig gåta - tog vi oss ut i snön. Väl framme på krogen var det som det brukar vara när vi anländer - tomt på dansgolvet - men Frida, RaveRobin, silikonkassandra, syster Kassandra och hon med det fina håret och jag så klart hade snart lockat upp varenda kotte. Jag dansade tills det att mina fötter inte gick att stå på. Då var det dags för mig att försöka ta mig hem, vilket alltid är intressant. Speciellt i stövlar med klack, strumpbyxor och snöblandat regn. Jag köpte mig en korv på gatan. Satans god korv. SATANS god korv. Sedan gick jag typ en halv mil kändes det som, till tunnelbanan. Somnade så klart på den förbannade skiten och vaknade i vällingby. GREAT. Irrade runt i säkert tjugo minuter efter en taxi innan jag gav upp och tog tunnelbanan tillbaka. Bussen hade jag missat så det fick bli taxi från brommaplan. 

Idag har jag varit så eländigt trött. Lagom segt att släpa sig till stallet i långhundra. Men det gick det med. Det känns som att jag förlöst något fyrkantigt och alldeles för stort. Typ ett kassaskåp. Ingenting i min kropp verkar sitta där det ska. Foglossning? Jag har ont. Speciellt i min vänstra fot som inte tyckte att den var riktigt redo för klackar ännu. Men snygg var jag, och det är ju det viktigaste. 

När blev klockan 21?
Borde koka mig en kopp te och smyga ner i sängen. Komma igen i morgon, tusen gånger bättre. I morgon får jag ju se hur det blir med arbeten också. Vad Åke och Lena kokat ihop. Måste hitta en säng också. Och matten får jag inte glömma. Ligger bestämt lite efter, men det ska jag nog hinna ta ikapp bara jag anstränger mig lite.

Baby i'm i firework!



Jag hade en riktigt kul kväll igår. Och om något av allt det vi pratade om att vi skulle hitta på faktiskt skulle inträffa skulle det göra mig himlans glad. Planer, planer, planer makes me happy.

Trebbe

Trebbelur

Matnyttigt.

120111
Så var det nytt år igen. Tiden bara rusar förbi. Men det är undligt när det känns som att det står stilla. Som att precis ingenting händer. Kom att tänka på den där tiden jag satt i Norrköping i Davids rum och skrev på den där gamla datorn. Precis som nu, bara lät fingrarna löpa över tangentbordet, som en länk mellan mina tankar och det artificiella pappret på skärmen framför mig. Ibland kan det kännas som att inte en dag har gått sedan dess. Vart tog de dokumenten vägen förresten? Jag kan inte ordagrant minnas vad jag skrev, men så mycket vet jag att det inte var så långt ifrån de uttjatade ord jag väljer idag.
Så många gånger jag tänkt att jag var gladare förr. Inte fan var jag gladare förr. Och inte är jag nog mer ledsen nu heller. Jag är som jag är.
Och det är en klen tröst och en lögn att det skulle bli bättre i morgon. Det går nog inte en dag utan att jag tänker; "I morgon ska jag börja träna", "i morgon ska jag börja äta nyttigare", "i morgon ska jag bli en bättre människa", "I morgon vet jag vad jag vill", "I morgon .. ". Fast vi vet ju alla, eller i alla fall jag vet efter alla misstag jag gjort, att det inte blir så. Att det är att kväva sig med måsten och döda allt vad motiviation heter att tänka så. Eller?
Jag tänker för mycket.
Jag kanske inte tänker för mycket, men jag fokuserar säkert på fel saker. Hänger upp en gardin med gamla foton framför mig själv och stirrar mig blind på dem. Jag tänker att det skulle vara skönt och bara lägga sig i sängen. Bara skita i allt. Ligga där och se hur lång tid det tar innan någon märker att man slutat leva.
Men det är klart jag inte gör det, för jag vill ju leva. Jag vill ju uppleva alla de små speciella vardagliga ögonblick som just gör livet värt att leva.
Mina dagar är som berg- och dalbanor. Är jag i en dal måste jag intala mig själv att det är en övergående fas så att jag inte gör något dumt. Och då pratar jag inte om att skära sönder armarna, eller hänga mig live på internet, eller något annat extremt destruktivt. Jag är en uppmärksamhetsökare. Är jag i en dal vill jag ha uppmärksamhet som en alkoholist vill ha ett redigt järn. Du ska bli förvånad över de saker du kan tänkas komma på för att bli ömkad när du tycker synd om dig själv. Patetiskt. Men som sagt, övergående faser, och lär jag mig hantera dem är det inte alls så farligt i dalarna.
Är det någon som känner igen när betydande människor i din omgivning har så skyhöga förväntningar på dig att ingenting blir gjort för att förväntningarna liksom slukar dig? Och din rädsla för att inte möta dem gör dig oförmögen att handla?
Jag tänker ibland att jag inte orkar med min tillvaro för att det känns som att så många människor ha så höga förväntningar på mig. Men jag har tänkt lite på det där och den som har högst förväntningar på mig är nog jag själv. Knivigt. Det grundar sig säkert i att jag just TROR att jag måste vara någon för alla möjliga människor.
Ja, detta resulterar i, som ni ser, att jag inte vet ett skvatt och känner mig högst misslyckad för att jag inte klurat ut meningen med MITT liv ännu.
Det är lugnt att sucka när ni läser detta för även jag suckar.
"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: upplev livet som meningsfullt och du skall finna frågan meningslös"
Dag Hammarsköld.
Tänkvärt citat. Jag tycker att det ligger så mycket sanning i det. Ändå sitter jag och skriver den där dyngan ovanstående.
Jag fastnade på en sidan om att gå i kloster ... ?
Jag vill inte gå i kloster även om jag många gånger känner att jag vill avskärma mig från omvärlden.
Jag låter så depressiv. Jag vill inte det. Men hur ska man uttrycka sig, om att jag tänker massa saker som kanske inte är så uppmuntrande men för den delens skull inte behöver betyda att jag ligger under isen? Hack hack hack i skivan.
Människor nära mig säger att jag är duktig, att jag bara måste våga tro på det själv.
Jag blir nog bara lätt måttlöst uttråkad. Startar upp något projekt, eller börjar med någon grej och fylls av någon slags tomhet när jag upplever det hela som: - "Jaha, var det inte mer än så här?". Eller så blir det bara inte som jag tänkt mig. Vad tänker du mamma? Borde jag publicera detta? Det är ju mest mina egna tankar och folk tar mig så hårt på orden när det för det mesta inte är just mer än tankar. Är det tankar eller handlinar som skapar en person? Träffar du inte mig är det klart du bildar dig din uppfattning om mig när du läser detta. Men det är väl inte förrän du träffar mig som du kan få en rättvis bild av mig? Det är lite som en hörsägen. Inte helt anknutet till sanningen, men måste ändå få åskådliggöras. En del i alla fall. Om man inte ska sätta prefix på sig själv typ - pessimisten Hanna - hur ska man då kunna beskriva sig själv om någon frågar? Är det meningen att man inte ska kunna beskriva sig själv? Eller är det kanske bara gäller ord av negativ klang? Det låter ju så klar förfärligt oangnämnt med presentationen: Hej, mitt namn är Hanna, jag är 23 år, arbetslös, hoppat av studierna, misslyckad, pessimist, hjärtkrossad och bitter. Mest för att det inte är ett riktigt påstående. Fan, jag tror jag är något på spåren här. Det är väl just det. Jag skall inte sätta falska prefix på mig själv! Så klart!
Svar föder bara fler frågor.
Fast nu kom jag helt av mig. Smsar oanständiga saker mitt i natten med Nanna (känsliga läsare varnas):
Nanna: - "Men Rickard för fan, du är 35 år!!"
Hanna: - "I like dem raw"
Nanna: - "With ketchup"
Hanna: - "Momma"
Nanna: - "Tröbböl sliipin hånä?
Hanna: - "Släpa fittan i grus"
Nanna: - "Låter sjukt oskönt .. Makadam i underlivet lär bli en festlig grågrumlig flytning i alla fall"
Hanna: - "Inte för min stålfitta. Den tål nitroglycerin och sprit och spik"
Nanna: - "Åh spik? Talar vi om 3tumsspik? Galvad eller förzinkad? Går det bra med Grabber skruv också?
Ja, klockan kvart över tolv på natten kan man ha kul som stryk. <
Gäsp! Kanske dags att avsluta här. Innan det blir föör intimt.
Nu tar vi en uppmuntrande låt på detta.
Sluta aldrig hoppas. Men sluta inte lev för att du hoppas.
Så var det nytt år igen. Tiden bara rusar förbi. Men det är underligt när det känns som att det står stilla. Som att precis ingenting händer. Kom att tänka på den där tiden jag satt i Norrköping i Davids rum och skrev på den där gamla datorn. Precis som nu, bara lät fingrarna löpa över tangentbordet, som en länk mellan mina tankar och det artificiella pappret på skärmen framför mig. Ibland kan det kännas som att inte en dag har gått sedan dess. Vart tog de dokumenten vägen förresten? Jag kan inte ordagrant minnas vad jag skrev, men så mycket vet jag att det inte var så långt ifrån de uttjatade ord jag väljer idag.
Så många gånger jag tänkt att jag var gladare förr. Inte fan var jag gladare förr. Och inte är jag nog mer ledsen nu heller. Jag är som jag är.
Och det är en klen tröst och en lögn att det skulle bli bättre i morgon. Det går nog inte en dag utan att jag tänker; "I morgon ska jag börja träna", "i morgon ska jag börja äta nyttigare", "i morgon ska jag bli en bättre människa", "I morgon vet jag vad jag vill", "I morgon .. ". Fast vi vet ju alla, eller i alla fall jag vet efter alla misstag jag gjort, att det inte blir så. Att det är att kväva sig med måsten och döda allt vad motiviation heter att tänka så. Eller?

Jag tänker för mycket.
Jag kanske inte tänker för mycket, men jag fokuserar säkert på fel saker. Hänger upp en gardin med gamla foton framför mig själv och stirrar mig blind på dem. Jag tänker att det skulle vara skönt och bara lägga sig i sängen. Bara skita i allt. Ligga där och se hur lång tid det tar innan någon märker att man slutat leva.
Men det är klart jag inte gör det, för jag vill ju leva. Jag vill ju uppleva alla de små speciella vardagliga ögonblick som just gör livet värt att leva.

Mina dagar är som berg- och dalbanor. Är jag i en dal måste jag intala mig själv att det är en övergående fas så att jag inte gör något dumt. Och då pratar jag inte om att skära sönder armarna, eller hänga mig live på internet, eller något annat extremt destruktivt. Jag är en uppmärksamhetsökare. Är jag i en dal vill jag ha uppmärksamhet som en alkoholist vill ha ett redigt järn. Du ska bli förvånad över de saker du kan tänkas komma på för att bli ömkad när du tycker synd om dig själv. Patetiskt. Men som sagt, övergående faser, och lär jag mig hantera dem är det inte alls så farligt i dalarna.

Är det någon som känner igen när betydande människor i din omgivning har så skyhöga förväntningar på dig att ingenting blir gjort för att förväntningarna liksom slukar dig? Och din rädsla för att inte möta dem gör dig oförmögen att handla? Jag tänker ibland att jag inte orkar med min tillvaro för att det känns som att så många människor ha så höga förväntningar på mig. Men jag har tänkt lite på det där och den som har högst förväntningar på mig är nog jag själv. Knivigt. Det grundar sig säkert i att jag just TROR att jag måste vara någon för alla möjliga löjliga människor.
Ja, detta resulterar i, som ni ser, att jag inte vet ett skvatt och känner mig högst misslyckad för att jag inte klurat ut meningen med MITT liv ännu.
Det är lugnt att sucka när ni läser detta för även jag suckar.

"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: upplev livet som meningsfullt och du skall finna frågan meningslös"
Dag Hammarsköld

Tänkvärt citat. Jag tycker att det ligger så mycket sanning i det. Ändå sitter jag och skriver den där dyngan ovanstående.

Jag fastnade på en sidan om att gå i kloster ... ?
Jag vill inte gå i kloster även om jag många gånger känner att jag vill avskärma mig från omvärlden.
Jag låter så depressiv. Jag vill inte det. Men hur ska man uttrycka sig, om att jag tänker massa saker som kanske inte är så uppmuntrande men för den delens skull inte behöver betyda att jag ligger under isen? Hack hack hack i skivan.
Människor nära mig säger att jag är duktig, att jag bara måste våga tro på det själv.

Jag blir nog bara lätt måttlöst uttråkad. Startar upp något projekt, eller börjar med någon grej och fylls av någon slags tomhet när jag upplever det hela som: - "Jaha, var det inte mer än så här?". Eller så blir det bara inte som jag tänkt mig. Vad tänker du mamma? Borde jag publicera detta? Det är ju mest mina egna tankar och folk tar mig så hårt på orden när det för det mesta inte är just mer än tankar. Är det tankar eller handlingar som skapar en person? Träffar du inte mig är det klart du bildar dig din uppfattning om mig när du läser detta. Men det är väl inte förrän du träffar mig som du kan få en rättvis bild? Det är lite som en hörsägen. Inte helt anknutet till sanningen, men måste ändå få uttryckas. En del i alla fall. Ingenting är antingen det ena eller det andra, inte när det gäller vad som skapar en person. Det är såklart inte bara tankar, eller bara handlingar, utan en fin balansgång hand i hand. Om man inte ska sätta prefix på sig själv typ - pessimisten Hanna - hur ska man då kunna beskriva sig själv om någon frågar? Är det meningen att man inte ska kunna beskriva sig själv? Eller är det kanske bara gäller ord av negativ klang? Det låter ju så klar förfärligt oangnämnt med presentationen: Hej, mitt namn är Hanna, jag är 23 år, arbetslös, hoppat av studierna, misslyckad, pessimist, hjärtkrossad och bitter. Mest för att det inte är ett riktigt påstående. Fan, jag tror jag är något på spåren här. Det är väl just det. Jag skall inte sätta falska prefix på mig själv! Så klart!

Svar föder bara fler frågor.
Fast nu kom jag helt av mig. Smsar oanständiga saker mitt i natten med Nanna (känsliga läsare varnas):
Nanna: - "Men Rickard för fan, du är 35 år!!"
Hanna: - "I like dem raw"
Nanna: - "With ketchup"
Hanna: - "Momma"
Nanna: - "Tröbböl sliipin hånä?
Hanna: - "Släpa fittan i grus"
Nanna: - "Låter sjukt oskönt .. Makadam i underlivet lär bli en festlig grågrumlig flytning i alla fall"
Hanna: - "Inte för min stålfitta. Den tål nitroglycerin och sprit och spik"
Nanna: - "Åh spik? Talar vi om 3tumsspik? Galvad eller förzinkad? Går det bra med Grabber skruv också?

Ja, klockan kvart över tolv på natten kan man ha kul som stryk.
Gäsp! Kanske dags att avsluta här. Innan det blir föör intimt.
Nu tar vi lite klassisk skitmusik:



Sluta aldrig hoppas. Men sluta inte lev för att du hoppas.

Komplexa tal i polär form.

Igår kunde jag guschelov somna innan klockan fyra på natten, eller ska jag säga morgonen? Sömnbristen tar till slut ut sin rätt. Mobilen började klaga klockan sju eftersom det var planerat att åka in till skolan och förbereda sig inför projektredovisningar. Men ingen buss kom, och jag var inte särskilt förvånad när det visade sig att ingen buss över huvudtaget gick. Skollov. Men i morgon skall bussarna gå och tur är väl det för i morgon kan jag inte sköta skolan via skype.
Dagen har - so far - spenderats i skräddarställning och den snösprakande sackosäcken. Ömsom räkna matte, ömsom flika in med något i diskussionen via skype. Multitaskin för vinst. Fördel multitask: Du får mycket gjort Nackdel multitask: halvdant resultat.

Om ni såg det jag såg nu skulle ni också svimma av skratt.

Jag måste bara få A S G A R V A lite innan jag kryper ner i sängen.
Alltså - Hahahahahahahahahahaha!
HAH!
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!
VAD I HELVETE?!

VA?
Jag har inte skrattat såhär mycket på säkert en månad. 
MOAHAHAHAHA!
Skönt att få somna med ett leende på läpparna.
HAHAHAHAHAHA.

Som en gaulen novshörning.

GAH!

Jag springer med vidöppet gap, skriker så mycket lungorna orkar mot en oklart mål. 
Torra trampdynor mot knöglig mark. Det ska vara riktigt oskönt att springa ibland, för då njuter jag desto mer när jag stannar. 

Jag ska spika upp en - lost and found - på min ryggtavla. 
Så ser du en tjej med stirrig blick som springer runt planlöst och i spridda skurar vrålar från lungornas avgrund så kan du:
A - Ge henne ett kok stryk.
B - Styra upp hennes liv. 
C - Ge henne en kram. 
Eller bara skita fullständigt i henne. Stalltipset tipsar om det bokstavslösa alternativet.

Ibland är det helt enkelt en bra sak att vara riktigt försvunnen alldeles själv.  

Nu ska penntrollet sova.

Dagen har varit givande.

[...] like a song [...]


Än finns det hopp, köp en ny kropp.

Det blåser så jag knappt kan stå ska jag säga er.
Jag har absolut ingenting intressant att skriva. Fast det är en osanning med modifikation. Det finns egentligen hur mycket som helst att skriva, för jag går på högvarv ska ni veta, men jag gör bäst i att kväva det för allmänheten. Och visst är det surt att få höra A men sedan undanhållas B?
Har haft jullov, ett mycket degigt jullov, och nu vet jag inte vad jag ska göra. Jo, nu ljög jag igen. Jag vet exakt vad jag ska göra i morgon och tanken på det får det att värka i bröstet. Mina halter av kortisol i blodet kan inte vara häslosamma.
Jag har försökt och försöker ändra på en del saker som det ser ut nu. Mmm . . .  just det. Förändring. Det där jag är ruskigt bra på fast ändå inte? Byter bok men aldrig genre. I alla fall. Har en del saker som måste avslutas i skolan sedan får vi se åt vilket håll jag vänder kappan. Har börjat läsa matte E i alla fall, känns som att det kommer gå rätt bra för den kursen är ruskigt lik den kursen jag just har läst på högskolan.

Och sen då.

Nyår. Vilket fantstiskt S L A P P T nyår. Och vilken mat. VILKEN MAT! Kalvytterfilé i ugn med pepparrotsost (philadelphia+pepparrot) och sallad och till det en långpanna saffranspannkaka. Det var enna riktigt tjocka valrossar som låg i matkoma när tolvslaget kom. Jo, vi hade tänkt att gå ut i växjönatten, ned till sjön och spana in fyrverkerierna, men faktum var att det stormade isregn med 90 graders vinkel så vi sket i det. Avnjöt den färgsprakande himlen nedsjunkna i soffan. Och det var i nedsjunken i en soffa jag spenderade mina dagar där. Skönt, för omväxlings skull. Tack för en lat vistelse Nawn.

Varför har jag hjärtklappning? Kan inte var särskilt sunt inte.

Jag har ansökt ett stipendium på 15 000 kr. Hoppas jag får det.

Igår hälsade jag på Bella. Hon står ju som jag kanske inte nämnt på Kungsberga ridskola där hon mest rids privat av en ridlärare som älskar henne. Hon verkade verkligen trivas, tillskillnad från när hon var uthyrd till en annan människa, så det kändes helt okej att åka där ifrån. Jag hade inte sett henne sedan september då hon bred som en ladugårdsdörr klämde sig in i Max transport. Hon var desto mer fit nu. Finaste Bella. Om jag ändå hade mer tid ... Jag och mor hade planerat in att hälsa på Trebbe också men vi hamnade efter någon jävla snigel på vägen till färjan så vi missade så klart den. Och då fanns där ingen tid. Piss. Får bli nästa helg, eller helgen efter det.

Jag har jobbat lite extra under jullovet. Aldrig fel med lite pengar.
Jag fick varken sju miljoner, hus, bil eller nytt liv i julklapp men jag fick desto bättre saker. Chailatte <3 och trosor och massagetid och en smörgosgrill. MUMMA! Här skall grillas smörgåsar.

Det är tur att det har snöat idag. För det är ju så lite snö ute redan som det är. Jag ska nog ut och busa i snön nu tror jag. Klockan är ju i och för sig mitt i natten snart men jag har räknat matte hela dagen så jag behöver med beskärda del av syre och kväve och allt-vad-det-är-blandningen där ute.

Såg på nyheterna att någon stackare berövats livet här ute på ekerö nu i natt. Och av någon bisarr anledning undrade jag genast vart min bror var. Han har förmodligen ingenting med det hela att göra men min hjärna verkar spöka bäst den vill i alla fall. Undrar just var min lillebor är hur som helst.

Dagens visdom: "Why be you, when you can be new?"