Matnyttigt.

120111
Så var det nytt år igen. Tiden bara rusar förbi. Men det är undligt när det känns som att det står stilla. Som att precis ingenting händer. Kom att tänka på den där tiden jag satt i Norrköping i Davids rum och skrev på den där gamla datorn. Precis som nu, bara lät fingrarna löpa över tangentbordet, som en länk mellan mina tankar och det artificiella pappret på skärmen framför mig. Ibland kan det kännas som att inte en dag har gått sedan dess. Vart tog de dokumenten vägen förresten? Jag kan inte ordagrant minnas vad jag skrev, men så mycket vet jag att det inte var så långt ifrån de uttjatade ord jag väljer idag.
Så många gånger jag tänkt att jag var gladare förr. Inte fan var jag gladare förr. Och inte är jag nog mer ledsen nu heller. Jag är som jag är.
Och det är en klen tröst och en lögn att det skulle bli bättre i morgon. Det går nog inte en dag utan att jag tänker; "I morgon ska jag börja träna", "i morgon ska jag börja äta nyttigare", "i morgon ska jag bli en bättre människa", "I morgon vet jag vad jag vill", "I morgon .. ". Fast vi vet ju alla, eller i alla fall jag vet efter alla misstag jag gjort, att det inte blir så. Att det är att kväva sig med måsten och döda allt vad motiviation heter att tänka så. Eller?
Jag tänker för mycket.
Jag kanske inte tänker för mycket, men jag fokuserar säkert på fel saker. Hänger upp en gardin med gamla foton framför mig själv och stirrar mig blind på dem. Jag tänker att det skulle vara skönt och bara lägga sig i sängen. Bara skita i allt. Ligga där och se hur lång tid det tar innan någon märker att man slutat leva.
Men det är klart jag inte gör det, för jag vill ju leva. Jag vill ju uppleva alla de små speciella vardagliga ögonblick som just gör livet värt att leva.
Mina dagar är som berg- och dalbanor. Är jag i en dal måste jag intala mig själv att det är en övergående fas så att jag inte gör något dumt. Och då pratar jag inte om att skära sönder armarna, eller hänga mig live på internet, eller något annat extremt destruktivt. Jag är en uppmärksamhetsökare. Är jag i en dal vill jag ha uppmärksamhet som en alkoholist vill ha ett redigt järn. Du ska bli förvånad över de saker du kan tänkas komma på för att bli ömkad när du tycker synd om dig själv. Patetiskt. Men som sagt, övergående faser, och lär jag mig hantera dem är det inte alls så farligt i dalarna.
Är det någon som känner igen när betydande människor i din omgivning har så skyhöga förväntningar på dig att ingenting blir gjort för att förväntningarna liksom slukar dig? Och din rädsla för att inte möta dem gör dig oförmögen att handla?
Jag tänker ibland att jag inte orkar med min tillvaro för att det känns som att så många människor ha så höga förväntningar på mig. Men jag har tänkt lite på det där och den som har högst förväntningar på mig är nog jag själv. Knivigt. Det grundar sig säkert i att jag just TROR att jag måste vara någon för alla möjliga människor.
Ja, detta resulterar i, som ni ser, att jag inte vet ett skvatt och känner mig högst misslyckad för att jag inte klurat ut meningen med MITT liv ännu.
Det är lugnt att sucka när ni läser detta för även jag suckar.
"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: upplev livet som meningsfullt och du skall finna frågan meningslös"
Dag Hammarsköld.
Tänkvärt citat. Jag tycker att det ligger så mycket sanning i det. Ändå sitter jag och skriver den där dyngan ovanstående.
Jag fastnade på en sidan om att gå i kloster ... ?
Jag vill inte gå i kloster även om jag många gånger känner att jag vill avskärma mig från omvärlden.
Jag låter så depressiv. Jag vill inte det. Men hur ska man uttrycka sig, om att jag tänker massa saker som kanske inte är så uppmuntrande men för den delens skull inte behöver betyda att jag ligger under isen? Hack hack hack i skivan.
Människor nära mig säger att jag är duktig, att jag bara måste våga tro på det själv.
Jag blir nog bara lätt måttlöst uttråkad. Startar upp något projekt, eller börjar med någon grej och fylls av någon slags tomhet när jag upplever det hela som: - "Jaha, var det inte mer än så här?". Eller så blir det bara inte som jag tänkt mig. Vad tänker du mamma? Borde jag publicera detta? Det är ju mest mina egna tankar och folk tar mig så hårt på orden när det för det mesta inte är just mer än tankar. Är det tankar eller handlinar som skapar en person? Träffar du inte mig är det klart du bildar dig din uppfattning om mig när du läser detta. Men det är väl inte förrän du träffar mig som du kan få en rättvis bild av mig? Det är lite som en hörsägen. Inte helt anknutet till sanningen, men måste ändå få åskådliggöras. En del i alla fall. Om man inte ska sätta prefix på sig själv typ - pessimisten Hanna - hur ska man då kunna beskriva sig själv om någon frågar? Är det meningen att man inte ska kunna beskriva sig själv? Eller är det kanske bara gäller ord av negativ klang? Det låter ju så klar förfärligt oangnämnt med presentationen: Hej, mitt namn är Hanna, jag är 23 år, arbetslös, hoppat av studierna, misslyckad, pessimist, hjärtkrossad och bitter. Mest för att det inte är ett riktigt påstående. Fan, jag tror jag är något på spåren här. Det är väl just det. Jag skall inte sätta falska prefix på mig själv! Så klart!
Svar föder bara fler frågor.
Fast nu kom jag helt av mig. Smsar oanständiga saker mitt i natten med Nanna (känsliga läsare varnas):
Nanna: - "Men Rickard för fan, du är 35 år!!"
Hanna: - "I like dem raw"
Nanna: - "With ketchup"
Hanna: - "Momma"
Nanna: - "Tröbböl sliipin hånä?
Hanna: - "Släpa fittan i grus"
Nanna: - "Låter sjukt oskönt .. Makadam i underlivet lär bli en festlig grågrumlig flytning i alla fall"
Hanna: - "Inte för min stålfitta. Den tål nitroglycerin och sprit och spik"
Nanna: - "Åh spik? Talar vi om 3tumsspik? Galvad eller förzinkad? Går det bra med Grabber skruv också?
Ja, klockan kvart över tolv på natten kan man ha kul som stryk. <
Gäsp! Kanske dags att avsluta här. Innan det blir föör intimt.
Nu tar vi en uppmuntrande låt på detta.
Sluta aldrig hoppas. Men sluta inte lev för att du hoppas.
Så var det nytt år igen. Tiden bara rusar förbi. Men det är underligt när det känns som att det står stilla. Som att precis ingenting händer. Kom att tänka på den där tiden jag satt i Norrköping i Davids rum och skrev på den där gamla datorn. Precis som nu, bara lät fingrarna löpa över tangentbordet, som en länk mellan mina tankar och det artificiella pappret på skärmen framför mig. Ibland kan det kännas som att inte en dag har gått sedan dess. Vart tog de dokumenten vägen förresten? Jag kan inte ordagrant minnas vad jag skrev, men så mycket vet jag att det inte var så långt ifrån de uttjatade ord jag väljer idag.
Så många gånger jag tänkt att jag var gladare förr. Inte fan var jag gladare förr. Och inte är jag nog mer ledsen nu heller. Jag är som jag är.
Och det är en klen tröst och en lögn att det skulle bli bättre i morgon. Det går nog inte en dag utan att jag tänker; "I morgon ska jag börja träna", "i morgon ska jag börja äta nyttigare", "i morgon ska jag bli en bättre människa", "I morgon vet jag vad jag vill", "I morgon .. ". Fast vi vet ju alla, eller i alla fall jag vet efter alla misstag jag gjort, att det inte blir så. Att det är att kväva sig med måsten och döda allt vad motiviation heter att tänka så. Eller?

Jag tänker för mycket.
Jag kanske inte tänker för mycket, men jag fokuserar säkert på fel saker. Hänger upp en gardin med gamla foton framför mig själv och stirrar mig blind på dem. Jag tänker att det skulle vara skönt och bara lägga sig i sängen. Bara skita i allt. Ligga där och se hur lång tid det tar innan någon märker att man slutat leva.
Men det är klart jag inte gör det, för jag vill ju leva. Jag vill ju uppleva alla de små speciella vardagliga ögonblick som just gör livet värt att leva.

Mina dagar är som berg- och dalbanor. Är jag i en dal måste jag intala mig själv att det är en övergående fas så att jag inte gör något dumt. Och då pratar jag inte om att skära sönder armarna, eller hänga mig live på internet, eller något annat extremt destruktivt. Jag är en uppmärksamhetsökare. Är jag i en dal vill jag ha uppmärksamhet som en alkoholist vill ha ett redigt järn. Du ska bli förvånad över de saker du kan tänkas komma på för att bli ömkad när du tycker synd om dig själv. Patetiskt. Men som sagt, övergående faser, och lär jag mig hantera dem är det inte alls så farligt i dalarna.

Är det någon som känner igen när betydande människor i din omgivning har så skyhöga förväntningar på dig att ingenting blir gjort för att förväntningarna liksom slukar dig? Och din rädsla för att inte möta dem gör dig oförmögen att handla? Jag tänker ibland att jag inte orkar med min tillvaro för att det känns som att så många människor ha så höga förväntningar på mig. Men jag har tänkt lite på det där och den som har högst förväntningar på mig är nog jag själv. Knivigt. Det grundar sig säkert i att jag just TROR att jag måste vara någon för alla möjliga löjliga människor.
Ja, detta resulterar i, som ni ser, att jag inte vet ett skvatt och känner mig högst misslyckad för att jag inte klurat ut meningen med MITT liv ännu.
Det är lugnt att sucka när ni läser detta för även jag suckar.

"Livets svåraste fråga är om livet har någon mening. Svaret är: upplev livet som meningsfullt och du skall finna frågan meningslös"
Dag Hammarsköld

Tänkvärt citat. Jag tycker att det ligger så mycket sanning i det. Ändå sitter jag och skriver den där dyngan ovanstående.

Jag fastnade på en sidan om att gå i kloster ... ?
Jag vill inte gå i kloster även om jag många gånger känner att jag vill avskärma mig från omvärlden.
Jag låter så depressiv. Jag vill inte det. Men hur ska man uttrycka sig, om att jag tänker massa saker som kanske inte är så uppmuntrande men för den delens skull inte behöver betyda att jag ligger under isen? Hack hack hack i skivan.
Människor nära mig säger att jag är duktig, att jag bara måste våga tro på det själv.

Jag blir nog bara lätt måttlöst uttråkad. Startar upp något projekt, eller börjar med någon grej och fylls av någon slags tomhet när jag upplever det hela som: - "Jaha, var det inte mer än så här?". Eller så blir det bara inte som jag tänkt mig. Vad tänker du mamma? Borde jag publicera detta? Det är ju mest mina egna tankar och folk tar mig så hårt på orden när det för det mesta inte är just mer än tankar. Är det tankar eller handlingar som skapar en person? Träffar du inte mig är det klart du bildar dig din uppfattning om mig när du läser detta. Men det är väl inte förrän du träffar mig som du kan få en rättvis bild? Det är lite som en hörsägen. Inte helt anknutet till sanningen, men måste ändå få uttryckas. En del i alla fall. Ingenting är antingen det ena eller det andra, inte när det gäller vad som skapar en person. Det är såklart inte bara tankar, eller bara handlingar, utan en fin balansgång hand i hand. Om man inte ska sätta prefix på sig själv typ - pessimisten Hanna - hur ska man då kunna beskriva sig själv om någon frågar? Är det meningen att man inte ska kunna beskriva sig själv? Eller är det kanske bara gäller ord av negativ klang? Det låter ju så klar förfärligt oangnämnt med presentationen: Hej, mitt namn är Hanna, jag är 23 år, arbetslös, hoppat av studierna, misslyckad, pessimist, hjärtkrossad och bitter. Mest för att det inte är ett riktigt påstående. Fan, jag tror jag är något på spåren här. Det är väl just det. Jag skall inte sätta falska prefix på mig själv! Så klart!

Svar föder bara fler frågor.
Fast nu kom jag helt av mig. Smsar oanständiga saker mitt i natten med Nanna (känsliga läsare varnas):
Nanna: - "Men Rickard för fan, du är 35 år!!"
Hanna: - "I like dem raw"
Nanna: - "With ketchup"
Hanna: - "Momma"
Nanna: - "Tröbböl sliipin hånä?
Hanna: - "Släpa fittan i grus"
Nanna: - "Låter sjukt oskönt .. Makadam i underlivet lär bli en festlig grågrumlig flytning i alla fall"
Hanna: - "Inte för min stålfitta. Den tål nitroglycerin och sprit och spik"
Nanna: - "Åh spik? Talar vi om 3tumsspik? Galvad eller förzinkad? Går det bra med Grabber skruv också?

Ja, klockan kvart över tolv på natten kan man ha kul som stryk.
Gäsp! Kanske dags att avsluta här. Innan det blir föör intimt.
Nu tar vi lite klassisk skitmusik:



Sluta aldrig hoppas. Men sluta inte lev för att du hoppas.

Men shit!

Var det allt ni kunde komma med?

Pillran hade följande att tillägga:

Vet precis hur du känner. Känns som om man står stilla i livet fast en jorden fortsätter snurra runt i kring en. Svårt att förklara bättre en så men du har lyckats nailat de rätt bra. Ta hand om dig och du vet att det är bara att ringa när du känner för det. Pussen


Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Vem är du? (vem är jag, velande charader):
Kryssa här

E-postadress:

URL:

I denna ruta finns det plats för just dina åsikter:

Trackback