Tjuveri
En helt ovanligt trött dag i mitt rullande kontor. Knegen rullade in i samma avlidna frekvens som det regnar på månen. Får en körning från T-centralen. Något stackars espresso-house som inte dragit in tillräckligt med stålars höll på monteras ner och det var min uppgift att forsla bort två kassa(särskrivning)apparater vars tjänstegöring för tillfället upphört. Plock 12.15. Ingenting moget att plocka. Där står bara en tjej som inte har den blekaste aning om hur hon ska få loss mojängerna. Jag klandrar henne inte med tanke på det kolossala råttbo av sladdar som tornar upp sig framför oss. Vi lyckas utan särskilt mycket våld få loss den ena som jag rullar till bilen. Parkerar pirran i dörröppningen tittar bort en halv sekund och pirran är som bortblåst, med undantag för de blöta spår som den i sin flykt lämnat efter sig. Några svordomar och en misslyckad jakt senare står jag åter tillbaka vid den resterande kassaapparaten och hugger loss den med en kniv. Travar upp för trappen och slänger ilsket in den i bilen.
Hinner åka en tvåhundra meter när de ringer från kontoret; "Har du just blivit av med din pirra?" hör jag en röst som jag förmodar tillhör Micke säga. Vi växlar några ord och vipps har jag ett nummer till de fantastiska ordningsvakterna inne på centralen. De hade efter att jag frågat dem om de sett en bortsprungen gul pirra sett en man sitta med den. Jag ringer och snart får jag köra in genom en grind och blir insläppt genom hemliga dörrar. När vi kommer upp har mannen så klart hunnit springa iväg. Vi delar på oss för att ha en bättre chans till jaktlycka denna gången. Så ser jag honom. Mannen med min pirra! Jag vinkar till vakten som kommer upp bakom mig och den skäligen misstänkte mannen; "Ursäkta men jag tror du har min pirra" hasplar jag ur mig; "Din vad?".
Gubbfan verkar fatta noll; "Vart har du hittat denna?" Ordningsvakten pekar på min pirra; "Min väska var tung så jag tog den här, antog att det var sj's".
Ordningsvakten skakar på huvudet och ger mannen en uppläxning i vett och etikett; "Det måste du väl förstå att du inte bara kan gå och ta saker, att detta är en stöld?".
"Jo detta är min pirra" Kraxar jag.
Mannen nu något irriterad eftersom han inte verkar förstå vad vi egentligen säger; "Min P I R R A, den här gula som du har väskan på?".
Han ursäktar det hela med att han inte hade "tänkt" ta med den på tåget. Som om det nu rättfärdigar att han bara tagit en pirra i förbifarten för att han inte orkat bära sin axelväska 20 meter.
Jag herre med skapare. Jag säger då det. Jag fick min pirra tillbaka och mannen fick gå fri tack vare sin IQ-nivå fiskmås. Ibland är det inte lätt.
Tack å tack ni ordningsvakter. Det finns hopp i detta hopplösa samhälle, krasst sagt.
Ack så glad jag är, att pirran återfanns. Tack min käre Watson.
Dagens låt:
En illusion.
Jag befinner mig på en äng där dimman ligger tung runt mig. Uppbjuder jag alla krafter jag har kan jag så gott som se min egen hand med utsträckt arm. Framför mig i den dunkla dimridån dväljas sanningen. Genom oklarheten stiger en man, han ställer sig tätt intill mig och viskar i mitt öra; "Säg mig, vad ser du?". "Ingenting" är det första som far genom mitt huvud. Ingenting, som i att sanningen inte fanns. Men jag sträcker mig så långt jag kan in i dimman och försöker se vad som gömmer sig framför mig.
Vad mina ögon urskiljer känns inte sanningen rättvis. Jag vänder mig om mot mannen som fortfarande är närvarande; "Vad jag med mina ögon ser är bara en del av sanningen, vad som finns där ute är bara min syn på det jag ser. Även om det klarnar, även om dimman skingrar sig skulle du få olika svar från varje person du ställde frågan"
Hans överkropp guppar stillsamt upp och ner medan ett dovt muller från hans bröst hörs; "Hade det varit så att svaret var identiskt vem jag än ställde frågan, hade jag då frågat dig? Rimligtvis hade jag gått till mig själv?". Och visst var det så att han med sina ögon aldrig kan se vad jag med mina ögon uppfattar. Men ställde han frågan skulle han kunna öppna sina ögon mer och bredda sin vy.
Tell me.
What are friends for?
Vad är vänner för? I tidernas begynnelse fanns det två människor. De sprang sida vid sida över savannens vidsträckta vidder. Solen gassade högt uppe på himlen. Deras bardisaner stadigt fattade i näven. På jakt efter den fetaste gasellen höll de utkik. De gav varandra en blick och i samma sekund löpte de åt varsitt håll. Och så, från ingenstans hoppar ett raggigt lejon upp ur gräset och kastar sig över den ena av de två. Deras kroppar faller till marken. Hans vän ser i ögonvrån vad som hänt och springer så fort benen bär till sin vän som medvetslös ligger under 18 rivande klor och 30 bitande tänder. Han höjer sitt vapen, han tänker inte, handling har hunnit före allt vad rim och reson heter. För en kort sekund ser han lejonet djupt i ögonen innan han stöter bardisanen genom det stora rovdjurets kropp. Kampen fortskrider under ljudliga vrål och panikslagna skrik innan lejonets livlösa lekamen når marken.
Han kastar sig över sig vän, tar hans till synes avlidna kropp i sin blodiga famn och springer med mjölksyrapumpade ben tillbaka till lägret.
Där tar han villkorslöst hand om sin vän. Vårdar honom, dag som natt. I hoppet om att han en dag ska vara på benen igen för att kunna jaga precis som förr. No more no less.
En vän i nöd och lust är bättre än 1000 sura miner.
Ska vi dela hjärta?
Jag känner mig som en där goda smetiga smörjan mellan det ljusa och det bruna kexet i en ballerinakaka. Den som alla vill ha, men inte vet hur man ska äta på bästa sätt för att lyckas ha kvar den till sist utan att bli kladdig. Det går inte att spara på en ballerinakaka för då blir den gammal och härsken.
Jag är den krämiga smeten mellan två världar. Tuggummit under någon stilettklack. Klämd mitt i mellan. Klistret mellan dina lösögonfransar och din ögonlock. Sitter där i mellan men följer med åt båda håll när någon drar. Och det gör precis lika ont som att dra bort ett plåster.
Jag må ha en egen vilja.
Det kanske inte alltid är det bästa alternativet ur andras perspektiv. Alla vet ju att det är bäst att blanda. Men en trekombination kan ju vara lite väl svår att ta sig an ibland. En tango dansas ju trots allt bäst av två.
Let me tell you this.
Jag gör vad jag vill. Jag är trött på att vara andra till lags. Är det på det bistra viset att ingen vill vara vän med mig nu så är det väl så. Jag mår dåligt över detta och jag ska fan inte behöva göra det, right?!
Jag kanske begär sjukt mycket av andra. Jag vet faktiskt inte längre. Jag kanske begär att de ska vara där för mig alltid och vänder sedan klacken om och fiser er i nyllet när det är min tur att uppfylla min plikt som vän. Gör jag det så får jag högaktningsfullt be om ursäkt.
Jag vill vara glad. Jag vill känna att jag lever, känna att jag räcker till.
Men det är klart. Jag vill inte såra, jag vill inte köra över människor, för jag har ett hjärta, jag har ett samvete. Men hur hårt det än låter måste jag tänka på mig själv. Jag är här och mitt liv är bara mitt. Kanske har ett fåtal människor fått en bit av kakan, vad ni gör med den är upp till er, vilka jag ger den till är mitt val. Och nej, mitt val är som jag sagt inte helt rätt i kritikernas ögon. Jag tar era råd, jag lyssnar på era ord, men jag måste fortfarande handla själv.
Jag har inte levt ett liv innan detta som jag kan minnas, varje dag är en ny erfarenhet, snubblar jag måste jag själv ta mig upp.
Så, låt mig spela det där spelet som jag aldrig kommer klara. Låt mig kasta bort handkontrollen, låt mig bli sur och låt mig lära av mina misstag. För i slutet så hade jag nog ändå jävligt roligt.
Estetisk verksamhet.
På väg hem i snöstormen idag hade jag kunnat döda för att ha haft min kamera beredd för detta förstklassiga kodak moment. Rullar i köerna förbi en busshållplats där en uppklädd dam i pälsmössa står. Vi utbyter blickar och hennes är på sätt och vis lite sorgsen. Kanske lite sur. Jag vet inte. Men allt det jag tänker att hon kan tänkas tänka på byts ut i samma sekund som jag ser vad som står bakom henne i stora röda bokstäver: "ÄT MIN SKIT OCH DÖ!".
Jag utbrister i skratt och skrattar hela vägen över Nockebybron.
Vardagskonst när den är som bäst. Kontrasterna. Genialiskt.
Vardagskonst när den är som bäst. Kontrasterna. Genialiskt.
Om ändå författaren hade kunnat få bevittna detta konstverk han eller hon hade bidragit till.
Och nej, bilden har ingenting med någonting att göra. Men den är fin i alla fall. Nästan lite makaber. Jag menar. Kolla greppet?
Och så till min chef.
Vaknade och såg att till min förtjusning att världen utanför mitt fönster bäddats in i ett fluffigt kritvitt lager glittrande snö! Med ett leende på läpparna skuttar jag runt i huset. Eufori! Men så är det någon som ska pissa på min dröm. Slita bort den under mina fötter och kasta en cementstaty i nyllet på mig medan jag faller ner i helvetet.
Min chef.
I smyg har jag börjat, vill inte säga hata, men close enuff. Jag bråkade med min chef idag, det första jag gjorde. Som upplagt för en bra dag. Men det finaste i kråksången är inte att jag bråkade med honom, utan att jag bråkade med honom via en annan människa.
Om han kunde vara klok nog att se sig själv utifrån skulle han se hur dumt det såg ut, och då menar jag på flera plan. Men alla människor är inte begåvade med den egenskapen. What a shame.
Så till dig.
Och till er andra. Njut av snön. Det ska iaf jag göra :)
För nu är det jul igen.
En mycket fin jullåt till er alla där ute.
Idag har det snöat här i Stockholm och andra delar av landet om nu någon skulle missat det.
Helt fantastiskt (halt)!
On the radio.
Jag har aldrig varit den som haft mycket till övers för att titta på tv. Känns som något onödigt ont där livet passerar en förbi obemärkt. Slöseri helt enkelt. Jag sitter hellre framför datorn om man nu ska slösa tid och inte känner för något annat.
Det fanns såklart den där tiden i femtonårsåldern där jag och min mor slaviskt följde kvalitetsserier som Sunset beach och Melrose place.
Serier som för länge sedan tappat sin handling och som i stort sett går ut på att olika cliffhangers följer varandra åt. Dramatsik musik och inzoomade ansikten. Tystnad. Och inte minst, skådespelare som pratar högt med sig själva! Kvalitet var det ja. Grejen är den att den där bergsklättraren är en seg jävel som inte släpper i första taget. Det liknas mer vid någon som hängt sig och inte blivit nerplockad. Dött och pja, innehållslöst. Men vi, mor och jag följde det som sagt slaviskt. Outgrundligt. Har för mig att mor talade om något om "egentid". Vi har ju alla våra knep (?).
Nej, tv är ingenting för mig, mest för att jag dras med den dåliga vanan att kritisera allt det jag ser. Så till den milda grad att jag ibland inte ens vet vad det är jag tittar på. Sitter där och irriterar mig som en annan klimakteriakossa! Pinsamt, men sant.
Så, vad jag försöker säga är att mitt bästa medie är Radion. Den enkla, gamla hederliga radion! Där finns det ingenting jag med mina ögon kan irritera mig på så att jag faktiskt kan koncentrera mig på det som försöker förmedlas. P3, där har vi kvalitet. Diskuteras det något diskuterar jag högljutt med i bilen, eller i stallet, eller där jag råkar befinna mig.
Det måste ju vara det bästa med radio, du kan bära med dig den, du blir inte låst i soffan, eller vid skrivbordet. Aah, den ljuva utvecklingen. Visst, du kan ha datorn i fickan och tv'n i mobilen, men det blir inte detsamma, du blir fortfarande begränsad av den enkla anledningen att du måste SE smörjan.
Jag vill slå ett slag för radion! Enkelt, bekvämt och utvecklande!
Nu är det dags att sova, så jag orkar höra på vad folket på P3 har att säga i morgon.
Minnen.
Så många minnen man binder till musik.
Om jag hör en låt som påminner mig om något är det som att jag är där igen. Jag ser det framför mig och känner precis som jag gjorde då.
Så många låtar som lyckats bli "förstörda" bara för att de är kopplade till något mindre fint minne. Men som tur är är det mest tvärtom. Att många låtar är extra fina för att de är bundna till ett vackert och underbart minne.
Den perfekta låten.
Jag har hittat den perfekta låten till allt detta. Och den är vacker också.
Storstadspuckon!
Jag måste ställa frågan: Behöver människor i stan inte ha reflex när det mörknar?
Man kan ju undra? Jag höll på köra över någon afghan och hans hund idag när jag körde på Norr mälarstrand. Hans hudfärg (utan att låta rasistisk) gjorde honom ingen fördel, hade det varit snö ute så kanske, men inte idag.
Nästa gång kör jag över honom, jävla pucko.
Visst, han gick över ett övergångsställe (oövervakat), men vad är det som säger att jag ser honom för att han är laglig?
Det finns så många storstadspuckon över huvudtaget!
Som igår, jag skulle leverera en låda med något oidentifierbart någonstans på stora essingen och tvingas parkera halvt på vägen, halvt på trottoaren för att inte vara i vägen för trafiken.
Då dyker någon jävla moralkärring upp och måste påpeka att jag ställt mig, citat: "väldigt lägligt, mitt på trottoaren .." (med en dryg tantton) Jag ville slita fram min armborst och sätta en pil i pallet på henne, men jag hade glömt den hemma ...
Vad är liksom problemet? att hon måste runda bilen? Eller har hon inte fått ligga sedan ... ? Ska jag blockera trafiken till förmån för henne?
Mänskligheten är vacker.
Frost.
Jag önskar så att jag just i detta nu kunde ta ett kort på det mina ögon kunde se. Hur frosten glittrar i månens sken. Det är så fantastiskt härligt med lite riktigt vinter. Vi må vara utan snö, men det spelar ingen roll för allt är så mycket bättre än det som vi varit med hela november.
Det är knappt så jag kan tro mina ögon när jag kan se i mörkret. Och känslan av bitande kyla i mina kinder gör mig vaken och glad.
Jag stannade upp en extra sekund och lyssnade på hästarnas fridfulla tuggande innan jag långsamt gick ner hit till huset.
Nu är det säng som gäller.
Sov gott
Full moon.
Igår när jag gick ut för att ta hand om hästarna hade någonting hänt från det att jag klev ur bilen från jobbet och det att jag satte foten utanför dörren. Unken grådassig novemberslask hade blivit till bitande frisk decemberkyla. Molnen hade skingrat sig och en lysande måne tittade fram och lös upp den mörka vinterkvällen. Jag blev fylld av energi och mitt annars så trötta sinne fann att det spelade ingen roll hur mycket klockan var eller hur tidigt jag skulle upp morgonen där på.
Egentligen hade jag inte tänkt att rida men jag kunde inte låta bli när det var så ljust i mörkret. Månen hade tänt en annars så släckt lampa. Jag slängde snabbt på Bella sadeln när jag kom in i stallet och gav mig av.
Månen kastade spöklika skuggor i skogen och när jag och Bella kom upp på asfaltsvägen hem var det knäpptyst förutom Bellas järnbeklädda skor som klapprade mot vägen. Det liksom ekade i skogen intill. Det hade varit den mest fridfulla och perfekta ridturen om det inte hade varit för ovissheten om huruvida Trebbe rev stallet, alternativt slog ihjäl sig själv medan vi var borta eftersom han inte verkade helt nöjd när vi begav oss.
Trebbe levde när vi kom tillbaka och jag kunde pusta ut efter en fantastisk ridtur i månskenet.
Denna morgon när jag gick upp tror jag att jag bevittnade den vackraste morgonen hittills denna vinter.
Månen sken om inte ännu klarare och jorden var beklädd av gnistrande iskristaller.
Det är säkert början på en underbar dag.
Nu ska jag iväg med bilen.
Och nya...
Kolla varifrån!
Och nya skor blev det!