Jag är den krämiga smeten mellan två världar. Tuggummit under någon stilettklack. Klämd mitt i mellan. Klistret mellan dina lösögonfransar och din ögonlock. Sitter där i mellan men följer med åt båda håll när någon drar. Och det gör precis lika ont som att dra bort ett plåster.

Jag må ha en egen vilja.

Det kanske inte alltid är det bästa alternativet ur andras perspektiv. Alla vet ju att det är bäst att blanda. Men en trekombination kan ju vara lite väl svår att ta sig an ibland. En tango dansas ju trots allt bäst av två.

Let me tell you this.

Jag gör vad jag vill. Jag är trött på att vara andra till lags. Är det på det bistra viset att ingen vill vara vän med mig nu så är det väl så. Jag mår dåligt över detta och jag ska fan inte behöva göra det, right?!

Jag kanske begär sjukt mycket av andra. Jag vet faktiskt inte längre. Jag kanske begär att de ska vara där för mig alltid och vänder sedan klacken om och fiser er i nyllet när det är min tur att uppfylla min plikt som vän. Gör jag det så får jag högaktningsfullt be om ursäkt.

Jag vill vara glad. Jag vill känna att jag lever, känna att jag räcker till.

Men det är klart. Jag vill inte såra, jag vill inte köra över människor, för jag har ett hjärta, jag har ett samvete. Men hur hårt det än låter måste jag tänka på mig själv.  Jag är här och mitt liv är bara mitt. Kanske har ett fåtal människor fått en bit av kakan, vad ni gör med den är upp till er, vilka jag ger den till är mitt val. Och nej, mitt val är som jag sagt inte helt rätt i kritikernas ögon. Jag tar era råd, jag lyssnar på era ord, men jag måste fortfarande handla själv.

Jag har inte levt ett liv innan detta som jag kan minnas, varje dag är en ny erfarenhet, snubblar jag måste jag själv ta mig upp.

Så, låt mig spela det där spelet som jag aldrig kommer klara. Låt mig kasta bort handkontrollen, låt mig bli sur och låt mig lära av mina misstag. För i slutet så hade jag nog ändå jävligt roligt.