Högskoleprovet avklarat.
Det gick inte jätte bra, det gjorde det inte.
Men det kommer ett nytt i höst.
Då jävlar!

Ja mor;

Hur ska man kunna älska någon annan om man inte kan älska sig själv?

Nu åker jag och Skrutthunden Tossa hem till Vallby igen.
Längtar redan tillbaka hit.
Vackra Lovö.

Hej då så länge, kommer ner nästa helg.

De va ene granne danglebear du haer daer naere, Ole!

Danglebaer:
Danska/norska för "kånkelbär", dvs den PRODUKT som man får i håret mellan skinkorna när man inte torkat sig ordentligt...

Jag och Staffan har haft Bournerace (Bourne identity/Bourne supremacy/Bourne Ultimatum), med vissa uppehåll.
Mer genomtänkta och häftiga filmer får man leta efter.
Fucking love them!
Och slutet är väl värd väntan, för slutlåten av Moby ROCKAR (Extreme ways).



Vi byter samtalsämne. För igår var inte jag och Sessan vänner.
Skottpengar på henne. Jag lovar, hade jag haft ett gevär i näven hade jag skonat henne från detta ställe vi kallar jorden.
Överdrivet menat. Men jag har en bula i skallen. Den ömmar. Vet inte om hon trodde att vi var inne i en wrestlingring, för fan så hon skallade mig. Och som det inte var nog med det, så försökte hon bryta mina ben.
"Fin häst, klappa fint"  - översatt - "Jag ska döda dig, jag ska döda dig, jag hatar hästar, jag hatar dig, du ska dö".
Ibland är helt enkelt hästar underbara djur.
Helt enkelt.
Ibland fattar jag inte varför jag håller på.

I morgon är det lön. Skörden för all möda. Inte mycket, men mer än inget.
Oh, sweet money!
Det mesta går åt, direkt, till stallhyra (varför jag nu skulle vilja betala något för mina dumma hästar, let them starve to death). Men några slantar skall jag kunna lägga undan, spara till ett bättre tillfälle än detta.

Nu ska jag upp och äta frulle.
En sovmorgon var väl behövd.

Ses senare knullansikten.

I söndags när jag cyklade hem kom denna låten upp på ipoden, och varje gång jag hör den är det med blandade känslor jag lyssnar. Den påminner mig om hur det är, hur det har varit, och hur man vill att det skall vara.
Inte att det är som i låten, men den gör mig medveten.
Medveten om hur är är, just nu, i förhållande till dåtid, och framtid. Helheten.
Drömmar som går i kras. Förhoppningar, vanföreställningar.

Nog om det.

Känslan var näst intill euforisk efter att jag förlöst två kalvar ur samma ko igår kväll, hemkommen efter jobbet.
Tvillingar it was.

Där kom jag, inrullandes på min cykel, uppmärksammade att lyset var på i ladugården. Klockan nio på kvällen.
Jag stannade till, klev av cykeln och gick med raska steg in i ladugården.
Där stog dom, i full gång och försökte hjälpa kossan som hållt på sedan klockan fyra samma dag.
Jag blev snart tillsagd att hjälpa till.
Och 15 minuter senare hade jag dragit ut dem.
En kviga, och en tjur, oturligt nog.
Men båda var pigga och ivrigada på att få träffa mor sin.

Det kändes bra.
Jag var lycklig.

Kunde inte bli ett bättre avslut på den kvällen.

I'm confused, and got it all figured out.

Nej.
Nej.
Nej.

Jag måste lägga band på mig själv.
Ta ett steg tillbaka, se efter vad jag håller på med.
Vill inte förlora dig för att jag springer i blindo. Inbillar mig att det fungerar att göra så.
Att du kommer fortsätta stå vid min sida om jag fortsätter som jag gör nu.

Jag blir rädd. Klumpen i magen.
Borderline - emotionellt instabil personlighetsstörning, vulgär.

Det är ju liksom ingenting som är fel. Jag blir bara fast i det där självdestruktiva.
Jag blir mest arg, för jag kan ju göra något åt det. Men jag blir aldrig nöjd. Det är precis som att jag förväntar mig själv till att bli någon annan än jag är. Någon bättre. Någon som kan prata, vara rolig, intressant och meningsfull.
Jag är allt det. Men inte tillräckligt bra i mina egna ögon. Och det sätter hinder. Jag knyter upp snubbeltrådar åt mig själv i mörkret.
Begränsar mig själv.
Blir arg. Det fungerar inte.
Jag förstör för mig själv. Och jag förstår inte varför. Jag vill inte att det skall vara så.
Kanske försöker jag för mycket.

Jag analyserar sönder mig själv, och konsekvenserna av varje handling, varje ord jag yttrar. Rädd att det skall förstöra.
Jag vill ha ett svar, ett svar på varför jag blir såhär.
Det slutar bara med att jag kväver dig, och andra i min närhet.
Paranoja. Letar fel. Letar, för att snabbt kunna reda ut. Fel som inte finns.

Det är underbart, det är bra.
Men jag letar fel.
För hur kan något vara bra när jag är inblandad?
Jag letar sönder mig själv.
Jag måste ju vara så mycket mer än vad jag är.
Ändå har jag tappat mig själv på vägen.
i vilken flyttlåda hamnade jag?

Rädda mig ur detta. Så som jag blev räddad ur den där glaskulan.
Måste man vara så jävla stark hela tiden?
Måste man klara allt själv?
Måste jag?

Jag försöker.
Jag försöker.
FÖRSÖKER.

Men, som de säger, nära skjuter ingen hare.
Kanske.
Är det inte meningen.
Kanske har allt varit förjäves.
Kanske är det bara smärtan kvar nu.

Eller så tänker jag allt detta själv.
Jag är världens gladaste, och världens ledsnaste på samma gång.

Lever i ordet kanske.
Kanske.
Det är ett tomt ord.

Kanske.

Jag har skapat detta. Så jag står här ensam.
Jag är som hon i boken.
Precis som alla andra, fast helt unik.

Bakom en guldpolerat fasad gömmer sig rost.
Efter vind och sol, finns det inget kvar.

Men gud, hur dyster är jag inte?
Haha.
Det är skönt att ventilera det dystra, det skapade, dystra.

Som sagt.
Livet är på sätt och vis jävligt sugit nu. Det vet vi. Du och jag.
Men det kommer bli bättre.
På sätt och vis är livet jävligt bra.
Jag har ett jobb, jag tjänar pengar, jag har två underbara kusar.
Jag har en svår och underbar kille. Jag har dig.
Jag har mat, och jag har hobbies.
Egentligen, vad mer kan man begära?
Det jag letar efter, är något att dämpa ångesten med.
En mörk stund.
Min skapade ångest, för har man inga problem, så skapar man sig dessa.

Jag har det för bra helt enkelt.
Lite krig, och lite fattigdom. Då skulle jag inte ha tid med allt detta.
Då skulle jag ha fullt upp med att överleva.

That's it!
GIVE ME A WAR!
GIVE ME A CHALLENGE!
Ge mig en anledning att överleva.

Nog om dystra skittankar och elände.
Ska snart iväg och jobba. Och det känns faktiskt bra.
Ska cykla till och från jobbet.
Bli fitt(a), och försöka mig på modelldrömmen igen.

Kanske.

Så skön låt från DJ Tiësto, vänta och se, den kommer igång.

What a beautiful day!
Solen skiner nästan, och trots den tidiga morgonen (full av barnaskrik) är jag på ett strålande humör.
Skall ta en promenad i det begynnande vårvädret. Kanske ta med mig kameran. Jag ska ta med mig kameran, för man vet inte, rätt som det är så finns det något vackert som behöver förevigas.

Fredag, lördag, söndag, det vankas tio-timmars-pass.
Pengar, pengar, pengar.
Behövligt.

Jag tänkte på det ja, när jag gick som bäst på stan, att om en av alla de som försökte tigga pengar till rädda barnen hade försökt sig på mig, så hade jag tänkte be dem starta en fond till mig, eftersom jag snart var en av de som behövde räddas från fattigdom.

"Telenor vill meddela att du fått en pungspark på 242 kr".

Jag säger då det.
Men en dag, som idag, som idag, som idag, kan ingenting gå snett.
Jag har sovit fyra underbara timmar i natt.
Nu håller på arlse på att domna bort, så jag antar att det är dags att gå upp och ut.


Puss och hej jordgubbssylt.

Jag har inte gått under jorden. Jag har varit upptagen. Försökt hitta livet igen.

Jag återkommer.

Det är vedertaget att en sak leder till en annan. Som i morse. Mitt outvilade jag brydde sig inte om, eller tänkte inte ens på, att se efter om tanken var diskad, eller för den delen stängd.
Den var varken eller, vilket ledde till att jag mjölkade ut för mycket (?) mjölk genom den odiskade tanken, rätt ut på mjölkrumsgolvet. Detta, i sin tur, ledde såklart till att det blev stopp i brunnen, och översvämning. GREAT!

Jag svalde skammen. Fortsatte jobba.
Nu försöker mamma skrämma hem mig till Vallby igen. Tycker att jag kan ägna mig åt mina misstag där i stället. Skämt åsido.

Jag har ett blåmärke på baksidan av min vänstra överarm. Två, blåmärken, om man skall vara petig. Max bet mig i lördags. Jag minns att det gjorde förjävla ont. Men det brukar göra ont att bli biten där (?), så jag släppte det, tydligen. För igår när jag kommit hem från Nanna kände jag att det ömmade duktigt. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var frågan om. Tack. Max. Tack.

Dead and gone.



mmm. Korv. Gott.

Life is like a box of chocolate.
Jag vet inte varför. Men det är bara så. Enligt Nanna, och enligt Forrest Gump. Deras ord är lag.

Igår åkte jag till Nanna. Nu efteråt kan det kännas som en dum idé.
För hade det inte varit för att jag just åkte dit, så hade Nanna kommit iväg på sitt möte, och jag hade inte mått så dåligt.
Fulsprit, hembränt under vasken, silat genom en svettig tubsocka.
Inte gott.
Inte ens om man spär ut det med frukostjuice. Inte någonstans. Inte ens om man blundar är det gott. Ska jag vara ärligt, så tror jag inte att det är meningen att det skall vara gott.
Gud skapade skit, inte för att man skulle äta det.
Uäck!

Allt började ganska sansat.
Nanna byggde grunden inför kvällens big disaster över msn, och jag tittade på. Någon timma senare hade mina fötter frusit till is i en halvt frusen, halvt lerig hästhage. Nanna styrde bilen till Eko. Fem förpackningar färg. Tre döda fåglar. Och vi var igång.
Bleka mitt hår, färga Nannas hår. Tvätta. Färga mitt hår. Tvätta. Slinga mitt hår. Tvätta. Och vips in i ugnen.
Någonstans, där mitt i, slank en flarra fulskit ner.

Typcial HannaNanna kväll.



Because you're worth it.

One step at a time. There's no need to rush.

Miljöombyte är bra. Både jag och Staffan kör stenhårt på det denna helgen. Lång weekend. Bort från det som får en att vilja riva ut ögonen och slå sönder garderobsdörrar.
Som den stofil jag börjat bli, med dammigt hår och rötter till fötter var det minst sagt på tiden. En frisk fläkt i min ukna skrubb till tillvaro. Förvisso, så åker jag till en mer än bekant plats.
Lovön.
Vackra Lovö. Det är roligt. För även om det är "precis som vanligt", så är det alltid något nytt här. Dom grejar och bygger och försöker. Det är roligt att det händer saker när jag inte är här.
För det fanns en tid även här, då det kändes som att tiden stod still. Och står man på samma ställe för länge kanske det känns som att den gör precis det.
Att man ser världen susa förbi.

 Intressanta konverstioner idag.
Det är bra.
Jag blir lätt bitter. Vill gärna ta förhastade slutsatser. Stoppa ner allt som tynger min förtvivlade hjärnskål i en svart säck och slänga det till månen. Men, ta ett steg i taget, vänta lite, det kanske inte är så illa som det ser ut.
Man tar gärna korkade beslut om man inte tänker efter. Jag gör gärna det.
Och som mor sa, världshat, grundar sig i självhat.
Som om, jag egentligen inte visste det. Fast jag vet det allt för väl. Men det var skönt att höra det.

Man behöver inte vara världens mest lyckade människa vid 22 år.
Inte i Sverige.
Okej, jag är 21.
Men, alltså, vad jag försöker säga, är att om jag sänker kraven lite. Bara lite. Så kommer livet kännas så jävla mycket lättare, trots PMS, schizofreni och världens undergång.
Jag är duktig på många saker som har med ångest och död att göra. Bygg på katastroftankarna liksom. Jag vet inte riktigt varför.
Jag är ju egentligen en CPbrud, som skrattar mest hela tiden och, ja, är allmänt glad. Men miljöombyte, små steg, och en ficklampa på mitt synsätt och biffen är stek.

Idag har jag simmat, och solat.
Se där!
Vilken dag. Spelat piano i timtal har jag också. I morgon är det HannaNanna.



AS FRESH AS A GOAT!

DUMT AV MIG.

Ibland, så är jag trångsynt och gammalmodig.
Jag rannsakar mig ofta. Kommer fram till förändringar som bör göras. Men, mycket snack och lite verkstad.
Åter igen.
Efter igår. Jag skäms. Och jag gillar inte att skämmas. Inte när jag står för skammen.