Airport.
Sa farval till tanten och tog mig till taget mot terminal 5, har ifran gar mitt plan. Ratt bra anda, jag lyfter innan "pappa" och landar tva timmar innan honom hemma i svealand. 2£ for 20 minuter surf, val spenderad tid pa en flygplats. Jag har aven kopt en ny breaking dawn eftersom slarvmajan - jag - glomde den andra pa flyget hit.
Intressant med weekends. Det ar lite som att bladdra igenom en tidning i en kiosk. Eller, annu battre, du maste betala fullt pris, eller kanske till och med overpris for att bara snabbt ogna igenom en tidning inne i en kiosk.
Forsoker sa gott man kan springa forbi sevardheterna och sen ata och dricka de lokala specialiteerna. Vi hann med en ale, och en alldeles for stor donut med groteskt mycket vaniljflens.
Igar var det egentligen bara inplanerat att ga till nagot oversnobbigt varuhus och kanske saga hej till min gudmor. Sen skulle vi saklart in pa nagra synnerligen skumma butiker och ata pa nagon buffe som tanten spanat in. Men nagot snobbvaruhus och nagon buffe blev det inte (Livet ar bara en enda stor rad av tillfalligheter)
Det blev en leverskada. Ja, alltsa - skrumplever - gratis rodvin pa en membersclub och sedan ett stort javla stycke kott. Vi valde att fortsatta kvallen med min gudmor och det kan jag redogora for mer ingaende nagon gang nar jag har en riktigt tangentbord. Den kvallen gjorde iaf min vistelse har i London.
Hur som haver. Snart ar jag hemma, da ar det ater jobb och hastar.
Men som man brukar saga, borta bra men hemma bast (en smula pinsamt nar man bara varit borta i 2 dagar).
Ska rida lite i snon nar jag kommer hem.
Och sen ska jag borja planera for i sommar och allt resande da. This is only the beginning!
Ses snart mina nara och kara.
Och ...
... hem det bär!
Sommar.
Sommar. Jag längtar.
Skoskav.
Det skaver.
Jag har skoskav.
Det enda jag vill är att slita av mig den där förbannade jävla skon.
Men den sitter fast.
Jag vill slita av mig den tryckande skon och gå barfota i krossat glas.
Allt skulle kännas bättre än detta.
Än de för små skorna.
Jag håller i en förjävla slö sax.
Framför mig hänger ett band virkat i stål.
Jag klipper och klipper och klipper.
Saxen blir slöare och slöare och jag tycks tappa tålamodet.
Let's fucking dance!
I morgon är det flyga och fara långt här ifrån.
And it will be awesome.
Lägga gammal skit åt sidan.
Tack och god natt.
Inflik: Dagens rätt.
Det bör tilläggas att jag under inga omständigheter rättfärdigar att vi människor plågar djuren under den tid de får leva innan vi sedan gör dem till mat. Plågad mat är inte god mat, inte på något plan.
Dagens rätt.
Fläsk, det är gott det!
Jag har under dagen matats med informationen om att folket i mittens rike inte längre ska få smörja kråset med människans bästa vän (you pick your favorite!). Anledning; djurens rätt i samhället, eller något annat luddigt. Och i min mening är detta lika kul som det ludd som fastnar på foten efter en dag i nya sockor, tröttsamt.
Vad är det som ger katter och hundar mer rätt att inte ätas än kor? Getter? Får? Fiskar? Valar? Grisar? Nu kan man - om man är på det humöret - vända detta till ett; Varför äter vi inte oss själva också om man ska ta upp frågan och dra linjen riktigt djupt och hårt ner i sanden? Mitt svar? Jag inbillar mig att människor i grunden inte är kanibaler, och vi precis som andra köttätare inte föredrar vår egen art (och för övrigt, vem vill äta en människa med tanke på all skit vi stoppar i oss?).
Vi människor är djur - i mina ögon - och andra köttätande djur äter andra djur. Det finns allätare, och det finns sådana djur som specialiserat sig på bara en enda djurart att käka. Vi människor tycks ju, om man ser tillbaka genom århundradena, höra till gruppen allätare.
En hungrig mun är inte kräsen. Det är ett jävla tjat om svält och misär och kor som murar igen atmosfären med fisar och övergödda jordbruk och skövlade regnskogar. Är det då inte bra att man äter det som ätas kan? Hundutställningar och kattpensionat i all ära, men de malätna rackarna som ingen håller kär kan likväl serveras i en nudelsoppa i min mening?
Min uppväxt på bondgård kan ligga i grunden för detta tänkande. Här är det vardagsmat att äta den du dagen tidigare matat med kärlek och värme.
Jag tycker det är löjligt att man i kinaland inte längre tänker äta hund och katt bara för att vi i väst har en åsikt som skär sig från deras, eller att deras djur nu plötsligt ska få en "rätt", den enda rätt de bör tilldelas är den de tillagas i *sarcmark*. Men okej, vart är då alla andras ätbara djurs rätt att skonas från våra tolvfingertarmar? Jag orkar inte med att vi människor tilldelar oss rätten att bestämma vilka som är mer eller mindre värda.
Detta är en enorm debatt som kan föras till långt efter läggdags.
Jag skulle utan att skämmas kunna äta både hund och katt och kanin om någon behagade servera mig det i svenneland. Och så för den rappkäftade; skulle jag behöva, så skulle jag - ja, utan tvekan - föda upp ett gäng "mer värda" sällskapsdjur till föda om det såg magert ut på matfronten.
Nu är vår frys redan fullproppad med får och kor och grisar så jag finner ingen mening med att slakta grannens katt i demonstrativt syfte. Men om tredje världskriget skulle bryta ut skulle jag säkert om jag var tvungen skära strupen av min egen häst om det stod mellan mitt och hennes liv.
Detta kan virkas in i debatten om att vi skjuter av vargar. Vad fan är det för vansinne? Det är lika befängt som att japanerna i rent raseri, utan varken mening eller mål hugger ihjäl över 23000 delfiner varje år.
"Parasiter" kallas de.
Och om jag nu på ett smidigt sätt ska försöka knyta ihop slaktavfallssäcken så är det väl vi, om några som är parasiter? Vi suger ur jorden på allt det liv den omsorgsfullt byggt upp. Stackars gud, att Eva och Adam åt ett äpple är ingenting i jämförelse med vad vi gör nu.
Kan inte bara en gigantisk padda sluka halva världen och återställa ordningen?
Spontanitet.
På fredag ska Hanna på utflykt.
Latitud:51,4703429
Longitud:-0,4534243.
schysst och knackigt.
Som sig bör, i äkta Hanna anda, ett riktigt pessimistiskt jävla inlägg. Bittert som aldrig förr, med en smula ironi och en smak för humor. Ja, mina goda kamrater, det var bättre förr. Bläddrar tillbaka i det virtuella förflutna och finner mina gamla texter synnerligen smakfulla och skrattretande. The good all times, forever lost.
Alla jobb har sina ljusa stunder.
Jag vill idag belysa det jag under dygnets ljusa timmar sysselsätter mig med - köra bud. I mångt och mycket är det ett fruktansvärt yrke, utan dess like. Förnedrande, smutsigt och oförklarligt trist.
Men det har sina ljusa stunder. Ett leende, en tacksam hand, hjälpsamma medmänniskor, eller varför inte damen som bjöd in på mig te i bara nattlinnet;
Någon dag strax innan jul har jag irrat bort mig i blåsut med en sketen 118-beskrivning i närminnet och en tunnelbana i vägen. Ett samtal senare sitter jag inne i en främmande kvinnas kök och sörplar i mig te och tuggar i mig kakor; "Jag hade ju så trevlig röst". Hon hällde lovord över mig och var säker på att det skulle gå bra för mig i mitt liv. Hon visste sånt, för hon jobbade med människor. Även om det bara var ord från en främmande dam i rödrandig nattshirt så värmde det och hela jag log när jag traskade tillbaka till bilen.
Sen finns det ju de dagar då man finner sig själv i raseri försöka slå sönder instrumentpanelen under högljudda vrål. Millisekunder ifrån ett mentalt sammanbrott.
En mulen dag förra veckan var just en sådan dag.
Fick en "komplicerad" körning enligt någon av beställarna på asa. Jag skulle hämta upp två ordrar på Swebolt i Järfälla för att köra dem till Beijer i Järfälla där de skulle ta något av sakerna och det som de inte ville ha skulle sedan köras vidare till någon man på Ekerö. Inte allt för komplicerat i mina välstämda öron. Anländer till swebolt, ringer på en ringklocka fem gånger innan någon behagar släpa upp rektum för att assistera mig (service i tell you). En gråskallig skinntorr man ser förvånad ut över min närvaro och undrar vad jag vill. Jag fattar mig kort; Körning till Beijer Järfälla. Jag nämner även två nummer som jag fått i körningen. Men mannen står som ett jävla frågetecken och försöker dumförklara mig så gott han kan (Men lilla gumman, kom inte här och tro att du är någon). Jag frågade honom om det möjligtvis fanns någon som visste NÅGOT på det här stället, vilket han tog som en förolämpning, mycket berättigat i min mening. Han har minsann inte hört om någon sådan beställning och försökte sitta kvar på sin höga häst med facktermer och ett pekfingerpekande på ett tangentbord. Till slut fick jag spotta i näven och smälla till. Vet inte hur många gånger han hade nämnt att det inte fanns någon sådan körning när jag tillslut fick peka mot dörren, och peka på ett paket som jag i förbifarten sett att det stått "beijer järfälla" på; "Det kan inte vara det där paketet då?" ...
Han går fram till paketet och sliter åt sig fraktsedlarna. Och så var hans misstag som bortblåst. Han börjar osammanhängande snacka om fraktsedlarna och ger mig kartongen.
Jag tyckte det verkade konstigt att allt det som stod på fraktsedlarna skulle få plats i den lilla låda jag nu hade i handen. Frågade både en och två gånger om det verkligen BARA var det jag skulle ha med mig, och jo visst var det så. Så jag styrde till beijer där jag snart fick det förklarat för mig att det mycket riktigt fattades saker, gängstänger. Några svordomar senare (dock - hör och häpna - inte från mig) var jag påväg tillbaka till swebolt. Det var en ännu mer förvånad man som tog emot mig denna gången. Han undrade såklart vad jag nu ville. Jag försökte - så snällt jag bara kunde utan att låta allt för otrevlig - förklara för honom att det fattats saker. Han försökte tuta i mig att jag minsann fått allt. Jag försökte inför döva arroganta öron förklara att de även hade beställt gängstänger. Grinigt masar han sig iväg för att hämta ansvarig. En annan man kommer tillbaka. Som om han i sitt huvud redan planerat vad han ska läxa upp den unga damen med för ord talar han om saker för mig som jag redan vet ... Han säger att jag redan fått allt och att de packat ihop allt i en låda för att inte tappa bort något. "Bra" tänkte jag, packa ihop två separata ordrar i samma låda, smart .. Jag förklarar för mannen att det fattats gängstänger och att gängstänger omöjligt kan fått plats i den låda jag givits. Han blir tyst. Äntligen, en reaktion. Han bestämmer sig för att kolla upp saken. Och mycket riktigt, gängstängerna låg där på bänken. Inte ett dugg skamsen över deras totala brist på service och kompetens ger han mig stängerna som om vi inte ens haft diskussionen, utan att be om ursäkt. Jag roffar åt mig stängerna och kör därifrån.
Men mitt skarpa sinne känner på sig att något fortfarande inte står riktigt rätt till, så jag ringer till beijer för att kolla upp att det verkligen bara var gängstängerna som skulle med till ekerö.
ICKE! Gubben i andra ändan av luren svär och säger att jag ska ha muttrar och brickor - de som ligger i lådan på beijer - great. Gör en regelvidrig u-sväng på motortrafikleden och kör tillbaka till beijer. Sliter åt mig mina askar och ger tjejen bakom disken ett: "Tredje gången gillt då?", hon skrattar.
Hinner köra ett par kilometer när någon jävel från kontoret ringer: "Hur långt har du hunnit", Vad fan menar hon med det? "Ja, hur långt har du hunnit åka från beijer?" VA FAN?! VAD FAN MENAR DU?! VAD VILL DU?!. "Kunden från ekerö har ringt och sagt att han kommer och hämtar grejerna själv vid beijer". Och så släppte jag helvetet löst. Skrek och svor, "Vilken jävla skitkörnig, du anar inte vilket jävla krångel det har varit, jag orkar inte, jag har inte pissat på hela dagen, eller ätit, de kan fan dra åt helvete!!".
"Ja, men du slipper ju åka till ekerö ..." Hör jag henne säga. MEN JAG BOR JU FÖR FAN PÅ EKERÖ!? "mmm ... lillla gumman, jag förstår att det är jobbigt". DU SKA FAN INTE LILLAGUMMA MIG! "Jag lägger på en extra adress". Ber henne lägga på 3 extra adresser och 30 min strultid, skulle tagit 60. Jag brände alla jävla andra jobb efter det där, åkte hem, la mig i badkaret med en brödkniv och somnade blöt till tonerna av evanescence.
Ja, ni ser ju, totalt kaos. Dagar som de är inte de bästa dagarna.
Men de vägs trots allt upp av de dagar man ser små roliga lappar, springer på josef frizl källardörr, levererar instrument till någon kändis spelning, när någon glatt berättar som sitt liv och om hur vackert rapsfälten blommar vid kyrkan på sommaren. Eller alla vackra platser man annars aldrig skulle sett ..
Trött.
Jag är så trött.
Femte.
Släng ett getöga ner i högra hörnet av skärmen. Vad är dagens datum?
Just det; 5:e Januari. Och det är inte vilken dag som helst mitt herrskap, det är dagen då ingen mindre än jag har namnsdag. Hanna, moi.
Skicka ett dussin rosor, kom förbi med en ask choklad, köp en resa till Honduras åt mig. Bjud mig på bio? Alternativen är många.
Ett enkelt "Grattis på namnsdagen" duger också.
Jag lovar, ödmjuk som jag är kommer jag svara: "Ååh, men taack! Att du kom ihåg just lilla mig *rådnande smily*". Låtsas som att du inte alls gått in och läst min blogg.
Nu, dusch, frukost, jobb.
Du.
Du är det där förbannade spelet man aldrig klarar. Som man gång på gång slänger iväg kontrollen för.
Du är Naturens gång. Hård och skoningslös. Rättvis. Och ingenting man kan påverka.
Du är knarket jag är beroende av.
Du är de där sista metrarna i ett maraton. När fötterna blöder, och benen värker. När man skriker av smärta, men vet att det är värt varenda steg.
Du är luften jag inte kan få på botten av en sjö.
Du är de evigt gröna ängarna på andra sidan.
Du är skrubbsåren på mina knän när jag inte lärt mig cykla.
Du är den ljumma vinden en varm sommardag.
Du är mackan som alltid hamnar med smöret ner. Man tar upp dig, borstar av det värsta och äter dig i alla fall.
Du är det sista bladet jag rycker på en ringblomma. Älskar, älskar inte?
Du är drömmarna jag drömmer.
Du är skalet på en kokosnöt.
Du är tusen frågor utan svar.
Du är Kaos.
Du är.
Du är röda rosor på siden.
Du är en förutsägbar film.
Du är den där dåliga låten man hatar att lyssna på men tvingas lyssna på ändå.
Du är den där låten som får benen att spritta och läpparna att le.
Du är en jobbig dag på jobbet.
Du är det absolut bästa som finns.
Och det värsta som hänt.
Du är den godaste biten choklad i paradisasken, den alla vill äta, men som bara en kan få.
Du är den som gapar efter mycket.
Du är det osäkra i den som inte vet.
Du är darret i min röst.
Du är.
Du är takten i mitt hjärta.
Du är det oförklarliga i arkivX.
Du är precis allt, och absolut ingenting.
Du är som alkohol.
Du är kärleken i en moders ögon.
Du är den sista tanken.
Du är omdömeslösheten i den som är på väg att göra något dumt.
Du är en fast hand i stormen.
Du är mitt livs resa.
Du är häftstiftet i foten.
Du är snubbeltråden någon annan satt upp.
Du är mullret av hundra hovar över prärien.
Du är den bästa boken jag läst, som aldrig kommer kunna läsas för många gånger.
Du är gåtan jag aldrig kommer kunna lösa.
Du är.
Du är du.
Och det är därför, jag aldrig kommer lägga ifrån mig kontrollen helt.
Somna in.
Snälla, tillåt mig somna in nu. Låt mig dö med den här känslan.
Detta måste vara något av det finaste jag sett i hela mitt liv.
Jag är ordlös.