Du är Naturens gång. Hård och skoningslös. Rättvis. Och ingenting man kan påverka.

Du är knarket jag är beroende av.

Du är de där sista metrarna i ett maraton. När fötterna blöder, och benen värker. När man skriker av smärta, men vet att det är värt varenda steg.

Du är luften jag inte kan få på botten av en sjö.

Du är de evigt gröna ängarna på andra sidan.

Du är skrubbsåren på mina knän när jag inte lärt mig cykla.

Du är den ljumma vinden en varm sommardag.

Du är mackan som alltid hamnar med smöret ner. Man tar upp dig, borstar av det värsta och äter dig i alla fall.

Du är det sista bladet jag rycker på en ringblomma. Älskar, älskar inte?

Du är drömmarna jag drömmer.

Du är skalet på en kokosnöt.

Du är tusen frågor utan svar.

Du är Kaos.

Du är.

Du är röda rosor på siden.

Du är en förutsägbar film.

Du är den där dåliga låten man hatar att lyssna på men tvingas lyssna på ändå.

Du är den där låten som får benen att spritta och läpparna att le.

Du är en jobbig dag på jobbet.

Du är det absolut bästa som finns.

Och det värsta som hänt.

Du är den godaste biten choklad i paradisasken, den alla vill äta, men som bara en kan få.

Du är den som gapar efter mycket.

Du är det osäkra i den som inte vet.

Du är darret i min röst.

Du är.

Du är takten i mitt hjärta.

Du är det oförklarliga i arkivX.

Du är precis allt, och absolut ingenting.

Du är som alkohol.

Du är kärleken i en moders ögon.

Du är den sista tanken.

Du är omdömeslösheten i den som är på väg att göra något dumt.

Du är en fast hand i stormen.

Du är mitt livs resa.

Du är häftstiftet i foten.

Du är snubbeltråden någon annan satt upp.

Du är mullret av hundra hovar över prärien.

Du är den bästa boken jag läst, som aldrig kommer kunna läsas för många gånger.

Du är gåtan jag aldrig kommer kunna lösa.

Du är.

Du är du.

Och det är därför, jag aldrig kommer lägga ifrån mig kontrollen helt.