Jag har just nu välidgt svårt att motivera varför jag skulle vilja köpa och bo i "anknytning" till stockholm eller uppsala. V Ä L D I G T svårt. Jag sätter anknytning inom citationstecken av den anledningen att det inte ens är nära om jag ska har råd. Vi pratar typ minimum 6 mil från uppsala. I anknytning var det ja. Jag kan i princip bo vart som helst så länge det finns en klinik i närheten, för jobb är jag garanterad nästan vart som helst. Men att pendla 12 mil om dagen för att bo "nära" uppsala och hosta upp åtminstone 2 miljoner kronor för ett faktiskt ganska sketet hus motiverar mig inte. inte tillräckligt mycket. Det är klart jag vill vara "nära" min familj. Kommer ändå inte tillräckligt nära. Men vad i helvete, jag måste ju kunna leva också. 

 

Jag blir mest uppgiven. 
Just nu suger det rätt mycket att en viss hovslagare byggt upp en sjuhelvetes kundkrets kring stockholm och inte kan flytta på sina kunder eller ha dem på distans. 
Jag kan inte styra det här. VIlket gör att jag lägger mig ner som ett halvdött byte i hopp om att bli lämnad ifred. Jag ger upp.

 

Här är en extremt kort film på när Linus rider på Monstret. Det är väl 6e gången vi sitter på henne.

Snällt Monster. 

 

Jag känner mig nästan lite maktlös. Mitt liv i skrivande stund känns som att köra en bil utan ratt och bromspedal. Jag sitter stilla i en bil där livet rusar utanför rutorna. Jag kan inte styra. Jag kan inte bromsa. Jag behöver inte gasa. Men kanske gör jag det. Jag sitter stilla. Det är lite så det känns. Det är lite så min maktlöshet yttrar sig i den skepnad vilken jag kallar min kropp. Samtidigt känner jag ingenting. En slags uppgivenhet. Om någon nu undrar. Jag vet inte vad folk vill veta, jag vill bara få det skrivet, kanske för att det för mig känns skönt att läsa. Lite sådär lagom melankoliskt för att jag ska känna något. Något lagom. Livet har sin lagom stillastående skenande gång, där jag en så länge klamrar mig fast. Jag är en liten apunge i livets stora päls, där jag sitter fastklamrad och inte vågar kliva ner på framtidens vindlande grenar. Missförstå mig inte, som jag har det nu är inte direkt som jag vill ha det, men det är fasligt bekvämt. Fast inte alltid. För vem vill vara maktlös i resten av sitt liv?

Det är mycket som jag vill ska ske under en förhållande kort tid. Jag ska ta examen. Jag ska skaffa mig ett jobb. Jag ska skaffa mig ett boende. Många pusselbitar måste passa i varandra vid rätt tidpunkter. Stress. Jag är stressad. Och maktlös. Rastlös. Ivrig. Glad. Rädd. Håglös. Mållös. Inspirerad.

Jag tror på riktigt att jag är i ett avgörande ögonblick. Varje ögonblick är avgörande för hur livet blir. Men kanske detta ögonblick mer avgörande än andra. Fast kanske inte. 

 

Skriva är som terapi för mig, så ta det inte ifrån mig. Jag behöver ingen som förklarar för mig hur det borde vara. Ingen som säger åt mig hur jag ska göra. Ibland kanske. Men inte alltid. För det mesta är det bara skönt att få det sagt. Få det skrivet. Få det ur sig. Jag behöver inte vara självmordsbenägen bara för att jag tänker mörka tankar. Jag behöver inte vara en hopplös pessimist bara för att jag stundtals tappat tron på allt. Övervägande tiden gjort det. Men jag önskar jag kunde säga till er alla som blir betygnda över mitt agerande att inte bli det, för det är inte min mening att ni ska bli det. Och jag behöver ingen medömkan, för min självömkan räcker så den blir över. Flera gånger om. 

 

Jag går vidare.