Jag känner mig nästan lite maktlös. Mitt liv i skrivande stund känns som att köra en bil utan ratt och bromspedal. Jag sitter stilla i en bil där livet rusar utanför rutorna. Jag kan inte styra. Jag kan inte bromsa. Jag behöver inte gasa. Men kanske gör jag det. Jag sitter stilla. Det är lite så det känns. Det är lite så min maktlöshet yttrar sig i den skepnad vilken jag kallar min kropp. Samtidigt känner jag ingenting. En slags uppgivenhet. Om någon nu undrar. Jag vet inte vad folk vill veta, jag vill bara få det skrivet, kanske för att det för mig känns skönt att läsa. Lite sådär lagom melankoliskt för att jag ska känna något. Något lagom. Livet har sin lagom stillastående skenande gång, där jag en så länge klamrar mig fast. Jag är en liten apunge i livets stora päls, där jag sitter fastklamrad och inte vågar kliva ner på framtidens vindlande grenar. Missförstå mig inte, som jag har det nu är inte direkt som jag vill ha det, men det är fasligt bekvämt. Fast inte alltid. För vem vill vara maktlös i resten av sitt liv?

Det är mycket som jag vill ska ske under en förhållande kort tid. Jag ska ta examen. Jag ska skaffa mig ett jobb. Jag ska skaffa mig ett boende. Många pusselbitar måste passa i varandra vid rätt tidpunkter. Stress. Jag är stressad. Och maktlös. Rastlös. Ivrig. Glad. Rädd. Håglös. Mållös. Inspirerad.

Jag tror på riktigt att jag är i ett avgörande ögonblick. Varje ögonblick är avgörande för hur livet blir. Men kanske detta ögonblick mer avgörande än andra. Fast kanske inte. 

 

Skriva är som terapi för mig, så ta det inte ifrån mig. Jag behöver ingen som förklarar för mig hur det borde vara. Ingen som säger åt mig hur jag ska göra. Ibland kanske. Men inte alltid. För det mesta är det bara skönt att få det sagt. Få det skrivet. Få det ur sig. Jag behöver inte vara självmordsbenägen bara för att jag tänker mörka tankar. Jag behöver inte vara en hopplös pessimist bara för att jag stundtals tappat tron på allt. Övervägande tiden gjort det. Men jag önskar jag kunde säga till er alla som blir betygnda över mitt agerande att inte bli det, för det är inte min mening att ni ska bli det. Och jag behöver ingen medömkan, för min självömkan räcker så den blir över. Flera gånger om. 

 

Jag går vidare.