Dagens roligaste samtal (Tänk dig nu än äldre man, säkert 80 plus, med skakig röst):
-"Min fru och jag är så snurriga. Och tanten, hon hör ju så dåligt så man måste skrika. Det är tragiskt."
Det lät så lustigt, även om det inte var menat så. Det var precis som att han var så trött på att vara gammal och allt vad det innebar; rullstol-dövöra-gnällig kärring-impotens-inkontinens-benskörhet osv osv. Och visst, jag klandrar honom inte. Livet är förmodligen bättre när kroppen fungerar som sen ska. Men det var fortfarande skrattretande när han sa att kärringen hans var tragisk. Stackarna.

I helgen lovade två människor varandra att inte skiljas förrän döden skiljer dem åt. Det är ord med tyngd i. Knappt så att jag över huvud taget kan greppa innebörden. Ekvationen är ju enkel, men att verkligen förstå känns som en annan femma. Lite som uttrycket "lättare sagt än gjort".
Det var vackert. 
Och det var inte bara mina ögon som blev fuktiga när sermonin tog sin början. Staffan grät, och det brast även för Daniel när han noterade våra tårar. Sammy så nervös att han förvirrat staplade omkring vid altaret, men Ellen tog hans hand och snart hade de lovat varandra evig kärlek.
Antar att jag i mitt stilla sinne drömde mig bort till dagen jag själv står där. Med mannen i mitt liv. Lite för mycket känslor helt enkelt.

Allt som allt en mycket lyckad dag/kväll!
Maten var utsökt, i synnerhet såsen (som tog slut direkt) och tårtan. Och vilka hallongrottor sen! Trots Sammys fällande kommentar; "Ja, de är från förra perioden" .. ehe.. GOTT?!
Sen var det hör och häpna, ursinnigt dansande tills lokalen var tvungen att utrymmas. Alla var nog uppe på dansgolvet iaf en gång den kvällen.
Och enligt rykten har jag hört att "bag-in-box-dansen" filmades.

Helgen avslutades med mys. De var länge sedan jag hade så mysigt. Helt till freds med livet.
Och är det då så konstigt att jag tillåter mig drömma?

Nu är det ännu en arbetsvecka. Men nu börjar tiden rinna ut här hos Samtrans. 
16 oktober börjar jag tuffa runt i en budbil på stockholms gator. 

Att tänka på: Använd inte skor med svart sula.



Staffan - 20 år?

Måste få ur mig en lustig incident, som inträffade igår på elfa på industrivägen 23.
Jag går in i den enorma butiken och de enda som är där är jag, Friida, en till kund och de så kallade anställda.
Vi strosar fram till killarna som har hand om prylarna som låg på lager efter att ha blivit hänvidade av en man som verkade chockad över det faktum att det över huvud taget fanns kunder i butiken. 
Väl där var vi tvungna att ta en kölapp eftersom kön var så lång, och det var svårt för de typ 5 anställda som stog och såg dumma ut bakom disken att hålla reda på alla kunder där inne (?)

På en pall, bakom disken satt en relativ ung kille och verkade ringa till något som liknade sjukvårdsupplysningen.
Samtalet började normal: "Hej jag har en fråga, säg att man blöder i från handen .. "
Tänker inte så mycket på det förrän killen fortsätter: " .. Säg att man temporärt (?) vill avlägsna/stoppa blödningen, och då slickar bort blodet .. "

VAD I HELVETE? är det enda jag kan tänka, kanske att överreagera tycker ni, men vänta, det kommer mer ...

Jag står otåligt och väntar och fattar inte varför ingen kan hjälpa mig när det typ är 10 pers som jobbar där och två kunder? Kundservice - F R Å G E T E C K E N ?

Då hör jag killen med luren i näven säga: "... och om blodet smakar järn, var är det för fel då? Har jag järnbrist? För mycket järn?"

VA?
Vad är detta? Han sitter bakom disken, på ARBETSTID och ringer och frågar sjukvårdsupplysningen varför hans blod smakar järn?
Suck.

Kundservicen på elfa i solna = inte helt ok. Slöa jävla datanördar.

Efter att ha läst igenom detta känner jag mig nästan lite dum som tar upp detta banala problem, men det kändes relevant igår. Irritatioinen alltså.

Stress är en egendomlig känsla ?
Lite svår att ta på, lite för abstrakt. Svår att definiera. Stress upplevs och hanteras olika beroende på vem det är och vad det gäller antar jag. Den stress jag genomlever (lider?) nu är ingen stress jag är van vid.
Stress och jobb brukar ofta höra ihop, men det är inte jobbet i sig som gör mig stressad, här är det slött, minst sagt. Jag räknar minutrarna, sekunderna. Timmarna liksom sniglar sig fram. Jag kan komma på mig själv med att sitta och fundera över om dagarna över huvud taget går, eller om jag fastnat i ett vakuum.
Men klockan slår ändå 17 och så är det dags att gå hem . . .

Jag funderar på hur jag ska få tiden att gå ihop. Hur jag ska hinna med allt som borde/måste göras och kanske det viktigaste; det jag vill göra.

Men, jag tror jag lyckas rätt bra. 
Jag hinner med nästan allt jag måste/borde/vill göra. 
Gårdagen tex.
ALLT satt som en schmeck.
Jag hade under tisdagen varit förutseende nog att jobba två timmar övertid så att jag kunde gå två timmar tidigare under onsdagen, utan dåligt samvete.
Det vankades personalmöte på nya jobbet. Skön skara människor. Friida hämtade upp mig strax efter tre och vi åkte en sväng, vi hann till och med svänga förbi elfa för att köpa de där drosslarna jag hade lovat Staffan.
Jag var mäkta stolt över min bedrift, min "planering".
Efter ett enligt mig lyckat personalmöte tappade Friida mig så att Nanna (jag veeet, celebert besök) kunde plocka upp mig för att bjuda på middag och skitsnack. Mycket trevligt. Fick till och med träffa pojken hennes. 
22.04 gick bussen hem, och hade det inte varit för att jag klev av en station för tidigt så att jag behövde gå de två sista kilometrarna till brommaplan så hade min planering varit näst intill felfri. 
Men bussen missade jag och 40 min väntan på sista avgången blev det.
Snäll var dock mor som kom och hämtade mig så jag slapp gå hem den sista biten i kylan.

Fantastiskt! 

Vad dagen har att bjuda på vet jag inte riktigt ännu, för jag vet inte vad jag bör prioritera. Jag ska försöka röra lite på mig, göra mig fiiin, sy på min klänning, städa, svätta .. the list goes on.  

I morgon är efter jobbet åker jag till Vallby, för i helgen är det bröllop. FEST!