Klokt.
2002 var jag på praktik på en mjölkgård i skåne. 15 år gammal. En dag under de två veckorna jag var där blev jag sysselsatt med att högtryckstvätta. Jag vet inte hur många timmar jag stod i stallet, fem? sex? kanske sju? Hur som haver, när jag var klar med min uppgift ställde jag mig utanför stallet stirrade ut i tomma intet och utbrast: "Jag ska ALDRIG jobba på kontor" - högt och tydligt, för mig själv.
Jag förstår idag varför jag sa det då.
Jag funkar verkligen inte på kontor. Varken min kropp eller mitt huvud står ut. Igår och idag kan ställa upp i tävlingen: Värsta-dagarna-i-mitt-liv.
På gränsen till att riva loss dataskärmarna och sula dem 10 våningar ut genom fönstret. Eller varför inte be de klagande jävla asen i luren att dra åt helvete? Jag vill gråta, jag vill skrika och jag vill riva mitt hår. Men jag vet bättre. Jag vet att det inte hjälper. Jag vet att barnfasoner som att ligga ner på rygg och skrika rätt ut med sparkande ben inte leder längre en till psyket, efter din tolvårsdag, även om det kanske skulle kunna kännas väldigt skönt.
Jag löste min ångest med en löptur igår och säcksläpande idag. Jag föds som på nytt. Känner hur energin och livsglädjen rinner till mig igen.
Fattar att folk har sömnproblem och ångest. Fy fa-an för kontorsarbete. Jag fattar att tv'n är människans bästa vän för vissa. Och jag är glad att jag inte är en av dem.
Tack och hej till ångest och ryckande knarkben på torsdag.
Och nej, jag ska inte gå sönder riktigt än. Vissa saker mår bäst av att vara precis som de är.
I think i've found Mr Right, he's just not found me, yet.
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Trackback