All cred till de som lyckas göra ridhästar av travare. Verkligen. Jag ifrågasätter det inte ens, knappt i alla fall - eller jo, det kanske jag visst gör. Men jag måste ju få säga mitt angående saken också. Om man nu inte har råd att köpa en häst som är - jag vill lägga till mer, eftersom hästar generellt inte har sitt på det torra vad det gäller anatomin för att bli ridna - ämnad att ridas på än en travare, eller bara vill förbarma sig över någon avdankad sate och bespara den resan ner till ett slakthus i Italien, så fine. F I N E  B Y  M E ! Men måste man envisas med att rida in allt skräp som travindustrin tappar efter sig? Det är nästan, och jag lägger vikt i ordet nästan, så att det i vissa fall är snällare mot dem att bara skeppa dem till slakthus runt om i Europa. 

Om man nu bestämt sig för att göra skogsmulle eller hopphäst av en bortskänkt travare så kan man väl i alla fall ta en som inte är mentalt labil, inte kan trava rent eller har lösa benbitar skramlandes i hela kroppen? Jag menar, det finns gamla travare så det räcker och blir över åt alla hästsamariter. 

Det finns travare som KAN trava rent under ryttare och sköta sig som ridhästar utan att man behöver slösa onödigt mycket tid på ett djursjukhus eller för den delen riskera livet? 

Sedan kan man ju ifrågasätta det där med att försöka "lära dem" att galoppera. Stackarna har ju avlats för att INTE göra det? Vi kan ju försöka lära människor att flyga också .. ? Eller? 

Nu har jag delat med mig av mina synpunkter.  

"Farmor dog i natt. Elin" Så stod det i det sms jag fick från min syster i morse. Farmor är död. Mormor är död. Det är nu det händer. Det där man inte riktigt förstår men så väl vet om. Alla dör. Speciellt de som blivit gamla. Jag tror ärligt talat jag inte kan greppa döden. Jag förstår helt enkelt inte. Lika lite som jag kan förstå hur ett foster kan växa till i ett däggdjurs mage (eller för den delen varelser i ägg hos äggläggande djur) och komma ut som levande, tänkande, kännande varelser efter en tid. Det går inte in i mitt huvud. Jag reagerar, med att inte reagera. Det är min reaktion. 

Pappa var ledsen när jag hörde honom på telefon idag. Klart Pappa är ledsen, det var hans mamma som gick bort, man är alltid det blåögda lilla barn man en gång varit inför sina föräldrar, hur gammal man än blir. I alla fall jag. Och vem vill egentligen att det som en gång var det enda trygga i ens liv skall försvinna? Din stora förebild, källan till ditt liv. Det vill nog ingen. Så det är klart han var ledsen. Jag kommer nog också gråta när mina föräldrar går bort. Se där har vi något jag verkligen inte kan ta in. Det finns inte, även fast jag vet att deras tid - liksom min - oundvikligen tar slut här på jorden. Vi ska alla den vägen vandra.

 

Jag pratade även med min mor idag. Hon sa att hon och Elin med barn hade firat mormors födelsedag igår - farmor dog på mormors födelsedag. Och visst är det väl så att man - som mamma sa - inte firar att man blir äldre, utan att man faktiskt fötts, sin FÖDELSEdag. Så det firade att mormor fötts den 24 september för en herrans massa år sedan, för hade inte hon fötts, så hade inte heller vi (som jag och mamma och Elin och Siri och Leo och Elmer, och en hög med andra människor jag känner) funnits. Där har vi något att fira. 
Klyschigt att behöva säga det, men vi som tilldelats livet och allt underbart vi kan göra med det skall vara glada. Och det är jag. 

Farmor fick aldrig fira sin 90 års dag, hon hade bestämt vad hon skulle äta och allt, men hon röcks ifrån jordalivet lite tidigare än beräknat. Om döden någonsin kommer lägligt. 
Så den 5 oktober får vi i stället fira farmors födelsedag utan farmor. Vi firar den dagen hon kom hit till jorden, för face it, hade hon inte gjort det hade inte heller flera av oss funnits här.

 

Vila i frid Farmor. Nu är du med farfar igen. 

Denna bilden gillar jag även. Även om det länge har varit en bild som tillhört avdelningen - dåliga bilder - så när jag tittade på den idag älskade jag värmen i den. 

 

... så skulle jag tycka bättre om mig själv än vad jag gör.
Ibland är det något som spelar över mitt sunda förnuft. Skall jag ge det ett namn skall jag döpa det till Gargamel. Gargamel är innovativ men ganska så rejält dum i huvudet. Gargamel vill förvandla mig till guld - göra mig perfekt - Gargamel vill äta mig - trycka ner mig - men Gargamel vill framför allt förgöra mig. Gargamel är mitt kroppskomplex och Gargamel hatar mig. Men fick jag bestämma så skulle jag älska mig själv. Och det är inte en dag för sent. Kanske vill jag vara kvar som ett barn, kanske är jag rädd för att tappa kontrollen, kanske känner jag mig otillräcklig, kanske är jag bara rubbad. Oavsett anledning är jag trött på det faktum att jag inte bara kan acceptera det jag är, den jag blivit.
Så jag tänker såhär. Jag har massa bilder på mig själv. Alltså M I G och ingen annan. Jag söker inte en massa jävla sympati här, jag gör detta för mig själv, för att jag behöver det, för att jag är trött på att det gör mig dum i huvudet. Jag har i alla fall en massa bilder på mig själv. En del bilder gillar jag inte. En del bilder gillar jag. Om jag lägger ut dem och granskar dem för vad de är, JAG, bra, eller dåliga, men jag, så kanske jag kan börja acceptera mig själv. Bra eller dålig. Vi har alla dagar av varierande kvalitet. Det är hur vi tar dem som är det viktiga.
Idag är en bra dag. Och här är en bild av mig som jag personligen gillar.

 

Så idag hoppade vi uppsuttet för första gången. Och det gick precis så galant som allt annat gjort med den här hästen. 

 

Idag påväg till stallet var det P3's program Verkligheten på radion. Kvaliteten på detta program kan många gånger ifrågasättas. De har ett inslag där de ringer människor i någon randomiserad trappuppgång i Svea rike och helt sonika frågar vad respektive inneboende gör? Kvalitetsradio, det är det som pengarna du betalar för att få äga en TV går till. Så slå på P3 och njut.

I alla fall. I dagens upplaga av verkligeheten var det egentligen bara en som ville prata med den obehagliga profil till programledare som de valt att anställa. De flesta la bara på och en trodde att hon vara med i något humorprogram (vilket jag verkligen kan förstå efter att de frågat vilken färg hennes gardiner hade), men en kvinna som höll på att lägga sitt sjuka barn lät sig utfrågas. Hon fick frågan: "Vad är det bästa du varit med om i ditt liv?" Och kärringen drog till med: "När jag fick klä på min döda mormor i (sin favorit) chaneldräkt - gräddvit med guldknappar - och proppa en handväska full med cigaretter och ångestdämpande (eftersom mormodern rök som en bortsbindare och hade nerverna på utsidan) och slänga ner den i kistan bredvid henne". 
Jag kan ha uttryckt det lite mer ofint än hur hon lade fram det, men obeservera att detta var det B Ä S T A som hänt henne - i hela livet? Att hon klätt sin döda mormor. Det lät konstigt i mina öron. Men sen, vad är egentligen det bästa som hänt i mitt liv? Ja se där har vi en karamell jag får suga på ett tag. 

Ibland är det skönt att gå upp tidigt, sätta sig på sin (skeva) cykel, cykla en nio kilometer till stallet, fodra och släppa ut lite hästar, tömköra sin alldeles underbara treåring (som får hjärtat att dunka lite extra hårt), cykla hem igen och äta frukost med sin fru.

Ett säkert tecken på att du börjat finna tycke för en annan människa på ett annat plan än bara ren och kär vänskap är den där känslan av du börjar känna dig knäpp. En krypande känsla i hela kroppen. En typ av separationsångest som du annars endast uppmärksammat hos djur. Kanske en osäker hund som när du kommer hem efter arbetsdagens slut tuggat sig halvvägs igenom en  vägg och malt ner ett par lådhandtag. Du känner dig inte långt ifrån att verkställa samma handling. 
Du finner dig själv skrikandes i sängbolstret, högt och utan tid för andrum. 
En bubblande känsla som inte går att kontrollera. Det kanske det är därför det kallas att ha fjärilar i magen? Där fjärilarna symboliserar yra nykläckta känslor som inte går att kontrollera, eller i fjärilarnas fall inte går att fånga ens med hov. Det är en enda oreda av färgglada vingar som förirrat blockerar din syn för resterande del av världen. När man är kär är det som att gå i en tunnel. Tunnelseende. Skygglappar på eftersom allt annat är ovesäntligt. Typiskt dåligt när man faktiskt har åtagit sig andra uppgifter i livet t ex plugga. 
Och jag som precis kommit på att det här med kärleksförhållanden inte är något för mig. Jag som precis kommit på att ensam är stark och allt det där. Jag som precis tyglat mina egna känslor in för allt.
Det är väl som det sägs, när man minst anar . . . där man minst anar.  

Nu kanske ni tror att jag är missnöjd över situationen som den är nu, och det kanske jag även är. Till viss del. För nu när jag fått smaka på den där delen av kakan där jag har kontroll över mig själv så blir jag nästan yr när jag måste tugga i mig den delen som får min mark att erodera. 
Fast, jag måste säga att jag, genom de motgångar som passerat, blivit stark och på något vis inte låter mig dränkas i mitt eget hav av okontrollerade känslor - som jag gjorde förut. Så, visst fan är jag nöjd. Nöjd eftersom en drygblyg rödhårig kille från Vallentuna lyckats springa ifatt mig. Och vet ni, han gör mig glad. Bara glad. Om än något knäpp, fast på ett knäppt bra sätt. 

Konstiga drömmar, koffeinförgiftning, saknad, avgiftning och sönderspelad musik. Det märks att insparksveckan är över för ettorna och att plugget dragit igång på riktigt, även om inte jag är där riktigt ännu. Idag har varit en T U N G dag trots att jag inte dragit särskilt många barr till skolstacken. Jag är bara så T R Ö T T, kanske mest för att jag inte kommit i ordning ännu. Inte riktigt ännu.

 

Jag håller på att spela sönder en låt. Någonstans igår när jag satt som bäst och somnade över någon påtvingad artikel lyssnade jag på psalmer. Psalmer? Och börjar man få för sig att göra annat än att plugga har man snart irrat bort sig på spotifys nya funktion - related artists. Helen Sjöholm - Du måste finnas får mig snart att spy. JAG SPRANG TILL HELEN SJÖHOLM DU MÅSTE FINNAS?! Har jag sprungit och blivit religiös eller vad är det frågan om? Jag ryser, jag gråter och jag kräks lite granna på den där låten. Jag har ju för i h-lvete inte ens sett kristina från duvemåla?

 

Anyhow. Studenter bryter ihop när studenter är trötta. Så studenter har nog över lag mycket sämre humor än vanligt folk. Dagens outfit var en fråga i huruvida jag skulle springa i:

1. Hästhuvud (risk för syrebrist)

 

2. Glasögon (mer korrekt bågar = inga glas) och slöja.

 

Men det blev en helt alldaglig springoutfit eftersom syrebrist och död var alldeles för stor risk på outfit nummer 1 och möhippaförvirring på outfit nummer 2. Men två trötta studenter hade i alla fall två minuter av gott skratt = två minuter på livslängdskontot.

Solen skiner. Tränger sig in genom halvstängda persienner

vilka målar skuggor på oss. Ett leende tar sig hela vägen in

i mitt hjärta från dina välformade läppar. Ögonen glittrar. 
Dina ögon glittrar i avspegligen i mina. Vi ler. 
Vi ler för att vi är glada. Nu är det enkelt att leva igen. 
Luften lätt att andas. Solen skiner på oss genom öppna 

fönster, nu när vi öppnat dem.