Ett säkert tecken på att du börjat finna tycke för en annan människa på ett annat plan än bara ren och kär vänskap är den där känslan av du börjar känna dig knäpp. En krypande känsla i hela kroppen. En typ av separationsångest som du annars endast uppmärksammat hos djur. Kanske en osäker hund som när du kommer hem efter arbetsdagens slut tuggat sig halvvägs igenom en  vägg och malt ner ett par lådhandtag. Du känner dig inte långt ifrån att verkställa samma handling. 
Du finner dig själv skrikandes i sängbolstret, högt och utan tid för andrum. 
En bubblande känsla som inte går att kontrollera. Det kanske det är därför det kallas att ha fjärilar i magen? Där fjärilarna symboliserar yra nykläckta känslor som inte går att kontrollera, eller i fjärilarnas fall inte går att fånga ens med hov. Det är en enda oreda av färgglada vingar som förirrat blockerar din syn för resterande del av världen. När man är kär är det som att gå i en tunnel. Tunnelseende. Skygglappar på eftersom allt annat är ovesäntligt. Typiskt dåligt när man faktiskt har åtagit sig andra uppgifter i livet t ex plugga. 
Och jag som precis kommit på att det här med kärleksförhållanden inte är något för mig. Jag som precis kommit på att ensam är stark och allt det där. Jag som precis tyglat mina egna känslor in för allt.
Det är väl som det sägs, när man minst anar . . . där man minst anar.  

Nu kanske ni tror att jag är missnöjd över situationen som den är nu, och det kanske jag även är. Till viss del. För nu när jag fått smaka på den där delen av kakan där jag har kontroll över mig själv så blir jag nästan yr när jag måste tugga i mig den delen som får min mark att erodera. 
Fast, jag måste säga att jag, genom de motgångar som passerat, blivit stark och på något vis inte låter mig dränkas i mitt eget hav av okontrollerade känslor - som jag gjorde förut. Så, visst fan är jag nöjd. Nöjd eftersom en drygblyg rödhårig kille från Vallentuna lyckats springa ifatt mig. Och vet ni, han gör mig glad. Bara glad. Om än något knäpp, fast på ett knäppt bra sätt.